Sevärd comeback i halvsvår debutfilm
FILMENDe flesta som har lite koll på filmvärlden känner till att Daniel Day-Lewis är känd för att vara en mycket seriös skådespelare som gärna går in i sina roller fullständigt genom långa förberedelser och metodskådespeleri som gränsar till det onormala. Men så har det också genererat tre Oscars och stämpeln "en av de största skådespelarna i filmhistorien". Trots det måste det ändå varit ganska påfrestande för vissa regissörer att jobba med Day-Lewis. När han nu lämnar sin pensionering från yrket efter åtta år är det inte vem som helst som lockar fram honom, utan hans egen son Ronan Day-Lewis.
Nu utgår jag från att pappa Daniel inte var speciellt svår att jobba med då han och Ronan skrivit manuset till filmen, som är Ronans långfilmsdebut, tillsammans.
Daniel Day-Levis spelar Ray som lever eremitiskt i en stuga i skogen sedan 20 år tillbaka. Han lämnade samhället och med det sin gravida fru Nessa (Samantha Morton) som sedermera födde sonen Brian (Samuel Bottomley) som Ray aldrig har träffat. Det blev i stället Rays bror Jem (Sean Bean) som klev in i familjen och agerade make och uppfostrande pappa åt Brian. Ray har inte varit helt avskuren från världen utan regelbundet tagit emot brev från Nessa som han inte svarat på.
Nu har Nessa skrivit ett nytt brev men i stället för att posta det åker Jem till de koordinater som står nedskriva på en "i nödfall"-lapp som Ray lämnat efter sig. Återträffen blir lite stel men inte fientlig. Frågan är bara om Jem kan övertala Ray att komma hem, för det är det som är poängen med hela resan.
Jag är inte helt kompis med filmen. Den ger inga tydliga svar på de frågor som tittaren onekligen ställer sig förrän det är absolut nödvändigt, och knappt ens då. Sen när filmens två timmar är över så känns det ändå inte riktigt som filmen sagt någonting. Det handlar förstås om relationerna mellan bröder och framför allt mellan far och son och det arv som oundvikligen går vidare. Brian har växt upp i skuggan av en pappa han aldrig träffat men som alla har haft en åsikt om, vilken direkt färgat bilden alla haft av Brian. Den biten är ganska tydlig.
Filmen vilar tungt på två väldigt långa monologer som Ray drar för Jem, två berättelser som kanske säger något om varför Ray är som han är och varför han såg sig tvungen att lämna sin familj och sitt gamla liv. Vi har även ett inslag av en hagelstorm med tennisbollsstora isklumpar som lamslår karaktärerna. Känns som symbolik för något men jag vet inte riktigt vad.
Jag är som sagt inte kompis med filmen och den har fått blandade tittarreaktioner. En del vill ha "pengarna tillbaka" medan andra beundrar filmens användande av känslor snarare än ord. Jag lutar ändå åt det senare. Jag uppskattar hantverket och skådespelet men tycker ändå att storyn är lite fattig på något vis.
Nu utgår jag från att pappa Daniel inte var speciellt svår att jobba med då han och Ronan skrivit manuset till filmen, som är Ronans långfilmsdebut, tillsammans.
Daniel Day-Levis spelar Ray som lever eremitiskt i en stuga i skogen sedan 20 år tillbaka. Han lämnade samhället och med det sin gravida fru Nessa (Samantha Morton) som sedermera födde sonen Brian (Samuel Bottomley) som Ray aldrig har träffat. Det blev i stället Rays bror Jem (Sean Bean) som klev in i familjen och agerade make och uppfostrande pappa åt Brian. Ray har inte varit helt avskuren från världen utan regelbundet tagit emot brev från Nessa som han inte svarat på.
Nu har Nessa skrivit ett nytt brev men i stället för att posta det åker Jem till de koordinater som står nedskriva på en "i nödfall"-lapp som Ray lämnat efter sig. Återträffen blir lite stel men inte fientlig. Frågan är bara om Jem kan övertala Ray att komma hem, för det är det som är poängen med hela resan.
Jag är inte helt kompis med filmen. Den ger inga tydliga svar på de frågor som tittaren onekligen ställer sig förrän det är absolut nödvändigt, och knappt ens då. Sen när filmens två timmar är över så känns det ändå inte riktigt som filmen sagt någonting. Det handlar förstås om relationerna mellan bröder och framför allt mellan far och son och det arv som oundvikligen går vidare. Brian har växt upp i skuggan av en pappa han aldrig träffat men som alla har haft en åsikt om, vilken direkt färgat bilden alla haft av Brian. Den biten är ganska tydlig.
Filmen vilar tungt på två väldigt långa monologer som Ray drar för Jem, två berättelser som kanske säger något om varför Ray är som han är och varför han såg sig tvungen att lämna sin familj och sitt gamla liv. Vi har även ett inslag av en hagelstorm med tennisbollsstora isklumpar som lamslår karaktärerna. Känns som symbolik för något men jag vet inte riktigt vad.
Jag är som sagt inte kompis med filmen och den har fått blandade tittarreaktioner. En del vill ha "pengarna tillbaka" medan andra beundrar filmens användande av känslor snarare än ord. Jag lutar ändå åt det senare. Jag uppskattar hantverket och skådespelet men tycker ändå att storyn är lite fattig på något vis.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är lika delar förvånande och självklart att Black Sabbaths avskalade och melankoliskt klingande "Solitude" är med i en scen.
2. En av monologerna Ray drar handlar om att hämnas på en våldtäktsman på ett mycket speciellt vis.
3. Den sista rollen Daniel Day-Lewis gjorde innan pensioneringen var som Reynolds Woodcock i "Phantom Thread" och likheterna med denna films karaktär är väldigt få.
2. En av monologerna Ray drar handlar om att hämnas på en våldtäktsman på ett mycket speciellt vis.
3. Den sista rollen Daniel Day-Lewis gjorde innan pensioneringen var som Reynolds Woodcock i "Phantom Thread" och likheterna med denna films karaktär är väldigt få.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
