Anders Jakobsons blogg

Innan DVD:ns genomslag var det väldigt sällan åskådarna bjöds in bakom kulisserna. Nu för tiden är "making of"-filmerna nästan minst lika viktiga som själva filmen, i alla fall när det gäller storfilmer. Speciella team anställs för att dokumentera det som händer bakom kameran och det blir allt vanligare med produktionsdagböcker på nätet under själva inspelningen.

Försvinner mystiken kring en film av att få se hur den gjordes? Jag tycker inte det. Personligen tittar jag gärna in bakom kulisserna och blir nästan alltid lika förvånad av hur filmen man sett har gjorts.

Inställningen till "making of"-filmer verkar variera från produktion till produktion. Vissa gör otroligt ambitiösa dokumentärer i flera delar som kan vara längre än själva filmen, medan andra slänger ihop 15-20 minuter och är nöjda med det. Jag ska inte säga att jag föredrar det ena före det andra för det beror på själva huvudfilmen och - förstås - vad man får ut av bakomfilmen. Ibland räcker 20 minuter väl, medan man i vissa fall bara vill ha mer och mer.

Ett fint exempel är Peter Jacksons "Sagan om ringen"-trilogi som har ett sjukt ambitiöst och rejält extramaterial i form av dokumentärer och bakomfilmer. Jag tror jag skrivit i en tidigare blogg att det är "extramaterialet alla filmer bedöms efter". Så är det givetvis inte.

En "making of" som jag ständigt återkommer till är "The beginning" på "Star Wars: Det mörka hotet" (Episod 1). Hela extramaterialsskivan är fylld av små bakomfilmer, men "The beginning" är en timslång dokumentär, enligt uppgift ihopklippt från 600 timmar råmaterial, som verkligen är en perfekt titt bakom kulisserna.

Till skillnad från många andra bakomfilmer så får vi en titt på sådant som är problem under produktionen av en film. Budgetmöten, avancerade scener som kräver teknik som ännu inte finns, tidspress och George Lucas oro för allt från hur skådespelare och klippning funkar till hur filmen ska tas emot.

Nu är väl "Det mörka hotet" "Star Wars"-sagans sämsta film med styltig dialog, en jobbig unge och sagans absolut värsta karaktär någonsin, men det är ändå "Star Wars" (och då är jag verkligen inget superfan som många andra i min generation).

Det bästa i dokumentären är finalen, när filmen verkligen är färdig och har midnattspremiär i San Francisco. En hel biosalong är fylld av fullständigt galna människor som väntat länge på filmen. Jublet sätter igång när producenten Rick McCallum tagen av situationen säger "This is awesome!", och eskalerar när texten "A long time ago..." dyker upp på filmduken och fullkomligt exploderar när "Star Wars"-loggan sedan följer. I TV-soffan blir man helt tagen av alla känslor som finns i jubelmassan.

Och sen då, som kontrast till detta, ett snabbt klipp till George Lucas, som i lugn och ro sitter vid sitt rejäla skrivbord med block och blyertspenna och börjar krafsa ned de första raderna i manuskriptet till Episod 2.

Vem som helst fattar att dessa två scener inte äger rum samtidigt, men dokumentären är klippt på det viset och kontrasten är så skön och det blir liksom som att George Lucas lämnat över Episod 1 till fansen för att forsätta att utforska sin påhittade värld på egen hand.

Det är den scenen som är avgörande i just den här dokumentären. Den hade kunnat varit 10 minuter lång, eller 10 timmar - allting faller på plats i just den scenen.