Ett drama som aldrig griper tag i mig
FILMENBergodalbaneförhållanden har man sett många av på film, och speciellt i periodfilmer från 50-60-talet där kvinnan är uttråkad hemmafru och mannen frustrerad familjeförsörjare. Bergodalbanan blir väldigt tydlig i inledningen av "Revolutionary Road". Det hela inleds med en liten flashback om när Frank (Leonardo DiCaprio) träffar April (Kate Winslet) på en fest och de blir kära i varandra. Vips förflyttas vi några år framåt när de lever ett förortsliv på Revolutionary Road med två barn och en infektion i förhållandet. De bråkar över småsaker, Frank sover på soffan och får utlopp för sin frustration genom att vara otrogen, medan April bläddrar bland gamla foton och undrar varför det blivit som det blivit.
Men på Franks 30-årsdag, när han kommer hem efter att ha förfört en sekreterare, överraskar April honom på mer än ett sätt. När födelsedagstårtan är uppäten och barnen lagt sig och Frank med illa dold ångest duschat av sig sin smuts föreslår hon att de ska lämna sitt nuvarande, trista liv och flytta till Paris. Paris där Frank varit som militär och som han alltid pratat så väl om. Det hela låter som en bra plan, en fräsch omstart där Frank kan lämna sitt tråkiga jobb. Han gör en sista oseriös insats i ett projekt, men det hela slår väl ut och Frank erbjuds både löneförhöjning och befordran. Samtidigt säger April att hon är gravid, och det är uppenbart att Frank inte längre vill flytta.
När allting hade börjat bli så bra börjar bergodalbanan om, nu med betydligt brantare och jobbigare svängar.
Filmen är en adaption av Richard Yates debutroman från 1961 och jag har för mig att i samband med den svenska biopremiären kallades den för "ofilmbar". Det kan jag inte alls förstå. Däremot har filmen tagit lång tid att göras, då filmrättigheterna såldes hyfsat tätt inpå bokens utkomstår.
Det är dessvärre något i det här dramat som inte griper tag i mig. Kanske är det för att man har sett rätt många filmer av det här slaget redan, både bra och dåliga, och "Revolutionary Road" hamnar någonstans i mitten, med tonvikt åt bra. Det är så klart en mycket välgjord film med en lite lätt pastellaktig 50-talston i bilden och genuina miljöer, kläder och frisyrer, och huvudrollsinnehavarna är erkänt skickliga skådespelare.
Det är i filmens senare del som det börjar hända något och som jag börjar engagera mig i karaktärerna och deras uppdämda, tysta ångest. Jag har dock lite svårt att få grepp om Frank som är svårdefinerad som god eller ond människa. Tidigt i filmen tar han på sig skrävelkavajen och snackar omkull en sekreterare med en finess som säger att det inte var första gången, men under filmens gång får man lite mer kött på benen när det gäller hans avsikter och åsikter. Winslet vann en Golden Globe för sin tolkning, men levererar egentligen inget extra utöver den alltid lika höga nivå hon har på sitt skådespel.
Jag vill gärna tycka bättre om "Revolutionary Road" än vad jag gör, men filmen griper aldrig riktigt tag i mig.
Men på Franks 30-årsdag, när han kommer hem efter att ha förfört en sekreterare, överraskar April honom på mer än ett sätt. När födelsedagstårtan är uppäten och barnen lagt sig och Frank med illa dold ångest duschat av sig sin smuts föreslår hon att de ska lämna sitt nuvarande, trista liv och flytta till Paris. Paris där Frank varit som militär och som han alltid pratat så väl om. Det hela låter som en bra plan, en fräsch omstart där Frank kan lämna sitt tråkiga jobb. Han gör en sista oseriös insats i ett projekt, men det hela slår väl ut och Frank erbjuds både löneförhöjning och befordran. Samtidigt säger April att hon är gravid, och det är uppenbart att Frank inte längre vill flytta.
När allting hade börjat bli så bra börjar bergodalbanan om, nu med betydligt brantare och jobbigare svängar.
Filmen är en adaption av Richard Yates debutroman från 1961 och jag har för mig att i samband med den svenska biopremiären kallades den för "ofilmbar". Det kan jag inte alls förstå. Däremot har filmen tagit lång tid att göras, då filmrättigheterna såldes hyfsat tätt inpå bokens utkomstår.
Det är dessvärre något i det här dramat som inte griper tag i mig. Kanske är det för att man har sett rätt många filmer av det här slaget redan, både bra och dåliga, och "Revolutionary Road" hamnar någonstans i mitten, med tonvikt åt bra. Det är så klart en mycket välgjord film med en lite lätt pastellaktig 50-talston i bilden och genuina miljöer, kläder och frisyrer, och huvudrollsinnehavarna är erkänt skickliga skådespelare.
Det är i filmens senare del som det börjar hända något och som jag börjar engagera mig i karaktärerna och deras uppdämda, tysta ångest. Jag har dock lite svårt att få grepp om Frank som är svårdefinerad som god eller ond människa. Tidigt i filmen tar han på sig skrävelkavajen och snackar omkull en sekreterare med en finess som säger att det inte var första gången, men under filmens gång får man lite mer kött på benen när det gäller hans avsikter och åsikter. Winslet vann en Golden Globe för sin tolkning, men levererar egentligen inget extra utöver den alltid lika höga nivå hon har på sitt skådespel.
Jag vill gärna tycka bättre om "Revolutionary Road" än vad jag gör, men filmen griper aldrig riktigt tag i mig.
EXTRAMATERIALET
Filmens bakomfilm är - trots den korta speltiden på 30 minuter - en heltäckande titt bakom kulisserna på det där konkreta och snabba sättet som jag gillar. Här finns allt om hur skådespelarna och filmmakarna kom till filmen till detaljer om inspelningen som faktiskt inte alls gjordes i en studio utan i riktiga lokaler och platser. Det är helt klart intressant i dessa tider då somliga filmmakare förlitar sig på att bygga det som finns på riktigt i datorn.
Detaljrikedomen i filmen förstärks av den här bakomfilmen. Inte dumt alls.
En handfull bortklippta scener fyller i några luckor i filmen. Bland annat visar det sig att det var April som sov i soffan och inte Frank, som jag nämnde i inledningen av recensionen. Intressant, för man får helt klart intrycket att det var tvärtom.
Det finns även kommentarer att slå på till de bortklippta scenerna och ett helt kommentarspår till filmen.
Detaljrikedomen i filmen förstärks av den här bakomfilmen. Inte dumt alls.
En handfull bortklippta scener fyller i några luckor i filmen. Bland annat visar det sig att det var April som sov i soffan och inte Frank, som jag nämnde i inledningen av recensionen. Intressant, för man får helt klart intrycket att det var tvärtom.
Det finns även kommentarer att slå på till de bortklippta scenerna och ett helt kommentarspår till filmen.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Sam Mendes, Kate Winslets man. Han befann sig i ett annat rum under inspelningen av filmens kärleksscener.
2. Kathy Bates gör en rolig roll som klämkäck "yo-hoo!"-mäklare som håller sig kvar i Franks och Aprils liv. Hon får bland annat dem att bjuda in hennes mentalt instabila son (Michael Shannon) som lustigt nog gör en del väldigt korrekta iaktagelser av huvudpersonernas ruckliga förhållande. Shannon Oscarsnominerades för sin roll.
3. Det är inte första gången DiCaprio och Winslet spelar mot varandra. 1997 gjorde de en liten smal och nästan bortglömd indiefilm som hette "Titanic", men jag tror inte ni har hört talas om den...
2. Kathy Bates gör en rolig roll som klämkäck "yo-hoo!"-mäklare som håller sig kvar i Franks och Aprils liv. Hon får bland annat dem att bjuda in hennes mentalt instabila son (Michael Shannon) som lustigt nog gör en del väldigt korrekta iaktagelser av huvudpersonernas ruckliga förhållande. Shannon Oscarsnominerades för sin roll.
3. Det är inte första gången DiCaprio och Winslet spelar mot varandra. 1997 gjorde de en liten smal och nästan bortglömd indiefilm som hette "Titanic", men jag tror inte ni har hört talas om den...
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Leonardo DiCaprio (10)
Leonardo DiCaprio (10)
