Ojämnt när Marvin möter Hackman

FILMEN

Lee Marvin och Gene Hackman möts öga mot öga i denna gangsterrulle från 1972. Huvuddelen av handlingen tilldrar sig på bonnvischan i Kansas, men trots den fantastiskt filmade och för genren annorlunda miljön är "Prime Cut" lite för seg och ojämn för att vara den klassiska pärla man kunnat hoppas på.

Nick (Marvin) är en Chicago-gangster som får i uppdrag att driva in en stor summa pengar från Kansas egen gudfader Mary Ann (Hackman). Den senares okonventionella smeknamn kommer från den slakterifirma han driver som en front för mer ljusskygg verksamhet, närmare bestämt knark- och slavhandel. Då Nicks företrädare återvänt från sitt uppdrag nedmald till korv och skickad per postpaket finns det från start all anledning att tro att Mary Ann inte direkt sugen på att lämna ifrån sig några dollar till någon uppstudsig stadsbo. Slagsmål, skottlossning och ett par rejäla transportsträckor följer.

Idén med en urban indrivare ur sitt element på den exotiska landsbygden är rätt kul samtidigt som Hackmans löjligt onda gangsterboss är en minnesvärd karaktär. Antagonisternas första möte, på en auktion där objekten utgörs av nerdrogade unga tjejer upplagda i svinstior, säger en del om filmens absurda ton. Det är för övrigt vid denna tillställning som Nick hittar Poppy, (Sissy Spacek) som han förbarmar sig över och tar därifrån, mycket till Mary Anns förtret.

Men en fungerande premiss till trots finns här många både överflödiga och långdragna scener. Man lyckas aldrig ge Spaceks karaktär någon riktig identitet, utan hon förblir mest en ursäkt för att vi ska kunna identifiera Nick som moraliskt överlägsen Mary Ann. Scenerna där hjälten och tjejen ska lära känna varandra känns pliktskyldiga och ointressanta. Det dröjer dessutom innan storyn hittar sitt fokus, och länge går Nick och Mary Ann bara som katter kring het gröt, och man undrar när de ska börja försöka ta livet av varandra.

När de väl sätter igång blir det desto mer intressant, lite sent kan tyckas med 20 minuter kvar av speltiden. Hur som helst består den tredje akten av gediget pang-pang i sjuttiotalskostym, och vi får även nöjet att se Marvin och Spacek jagas av skördetröska, trots att den scenen tänjer på trovärdigheten kanske något mer än nödvändigt.

Marvin spelar i vanlig ordning den starka, tysta typen, och det här är en roll som han gör på ren rutin. Hackman, en så ständigt auktoritär och grinig gubbe att jag har svårt att tro att han är trevlig ens privat, tillåts här vara lite mer urflippad, men har egentligen inte någon screen time att tala om. Jag tror han är med i fyra, kanske fem scener. Hans närvaro känns dock genom hela storyn och tillsammans med Marvin är han en styrka för filmen. Spacek behöver inte göra så mycket alls, hon är ju mest med för syns skull.

"Prime Cut" är något av en bortglömd film med tanke på rollistans tunga namn, och förklaringen ligger troligtvis i just dess ojämnhet. Att ta del av gamla osedda, kanske inte klockrena men ändå intressanta produktioner är dock en av dvd-mediets stora tjusningar.


EXTRAMATERIALET

Finns inget.


TRE SAKER

1. Rollen i "Prime Cut" var Sissy Spaceks första krediterade sådan.

2. Ett till poäng på absurditetsskalan: Under slutstriden försöker en skurk knivhugga Lees karaktär, men förväxlar i stridens hetta sin kniv med en korv. Första gången jag bevittnat en köttprodukt som mordförsöksvapen på film.

3. Slipsmodet var vid tiden för inspelningen under all kritik.


JOEL FORNBRANT (2009-11-01)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
20 senaste recensionerna i kategorin action
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
RECENSERAT DENNA DAG (19/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN FEBRUARI/MARS
12 SENASTE
ROMANTISKA KOMEDIERNA