Dagen musiken dog

FILMEN

Den här filmen, från 1978, är Gary Buseys genombrott. Han fick aldrig någon större roll än den här, som han blev Oscarnominerad för. I stället gick han in i ett tungt drogmissbruk, som närapå kostade honom livet ett par gånger, och fick nöja sig med att göra läskiga biroller. Det gulliga Buddy-ansiktet från 1978 är idag mer av en monstermask. Lite snett och vint efter en mc-olycka. Vill man bekanta sig med Busey privat har Fredrik Wikingsson och Filip Hammar gjort ett lysande porträtt av honom i säsong två av ”High Chaparall”. I kommentarspåret erkänner Wikingsson och Hammar dock att mycket av de mer sjuka inslagen i programmet är regisserade av Busey själv. Han svingar exempelvis hotfullt med en machete, som i själva verket tydligen är väldigt slö.

Nå, Buddy Holly hann aldrig växa upp och bli missbrukare, som många av hans kollegor från 1950-talets rockscen. Han dog i en berömd flygkrasch 1959, tillsammans med Richie ”La Bamba” Valens, piloten Roger Peterson och J.P. "The Big Bopper" Richardson. Om den kraschen handlar ju den där ”American Pie”-låten, som Madonna gjorde cover på för några år sedan. Det var den dagen musiken dog.

Det börjar 1956 i en rullskridskohall i hemstaden Lubbock, Texas. Buddy Holly och The Crickets (i filmen är kvartetten bantad till en trio, på grund av att Crickets hade kontrakt på en annan film) spelar "Ollie Vee" för alla boppers. Moralpanik utbryter, folk håller för öronen, men de breda ungdomslagren älskar det förstås. Att något så oskyldigt som bebop fick folk att se rött 1956 är väl ganska obegripligt idag. Buddy Holly och hans kollegor fick ta rejält med stryk i det puritanska USA - som ryckte man ur huse med det fulaste de kunde komma på, att ungdomen förhäxats av ”negermusik och djungelrytmer”. Idag kan man säga att de afroamerikanska medborgarna på 1950- och 1960-talet är en av världshistoriens mest bortglömda referensgrupper, för det var ju de som lyfte fram rocken och gjorde den stor. I filmen representeras detta av en omskriven spelning på konserthuset Apollo i Harlem, där Buddy Holly brejkar stort i det afroamerikanska samhället.

Vi får följa Buddy och hans The Cricket från rullskridskospelningen i Lubbock till de större arenorna. Kamp mot förstockade skivbolag, som vill att Holly ska låta på ett visst sätt, trots att han själv anser sig ha ett fantastiskt sound i huvudet (och det har han ju). Kamp mot radiostationer. Kamp mot publik och familj. Musiken är i centrum, konsertscenerna är långt mer utdragna än i Cashfilmen ”Walk the line”. Kanske för att det inte händer så förbaskat mycket i övrigt, och att Holly inte blev så gammal.

Jag tycker att regissören Steve Rash slarvar. Det är en lysande karriär som går mot en flygolycka, men vi får aldrig lära känna Holly riktigt och Busey är inte tillräckligt duktig för att göra sin rollfigur begriplig. Å andra sidan, när hinner en tjugotvååring bli en karaktär? Man snuddar vid alla ämnen som hade kunnat bli en bra film, utan att välja sida. Hur var det med uppväxten i Lubbock? Familjefirman? Det är ju inte en dokumentär, det är en spelfilm, men det är mycket som bara sveper förbi utan att fastna. ”The Buddy Holly Story” kom tjugo år efter flygkraschen, så folk hade väl automatiskt en relation, precis som vi har till mordet på Olof Palme. Nu är det fyrtio år senare, så det biopubliken fick gratis 1978 är glömt idag. Jag hade sett fram emot den här filmen och jag gillar den, men det kvarstående intrycket är egentligen bra att Busey är en jävel på att sjunga. Inte mycket mer.


EXTRAMATERIALET

Den här utgåvan innehåller en skiva med filmen och en extraskiva med soundtracket. Skivan innehåller elva låtar från filmen, som Busey och de andra själva framför. Onekligen ett fint initiativ av utgivaren. Vid sidan om detta innehåller dvd:n biografier över skådespelarna, lite trivia, och trailers för andra aktuella Studio S-filmer. Det ska finnas ett kommentatorspår, från någon annan utgåva av filmen - med bland annat Gary Busey. Detta inkluderas inte i en här utgåvan.


TRE SAKER

1. Det här var en tid av musikaliska uppfinningar, det gick fort. Extra tydligt blir det när Holly och The Crickets står och repar fram "Everyday". Det är en förtjusande liten scen i all sin enkelhet. Att alla odödliga låtar en gång repats fram i en sunkig replokal.

2. Regissören Steve Rash gjorde också mysiga 1980-talsrullen ”Can't Buy Me Love”, med en ung Patrick Dempsey, "Grey's Anatomy”, som skolans största loser.

3. Ett återkommande tema i filmens musikspår låter precis som gamla Lasse Holm-dängan ”Ciao Ciao Italia”. Det är så likt att Joe Renzetti skulle kunna göra sig en hacka på en stämning.


TOBIAS JOHANSSON (2007-03-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin musik
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musik
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2007
Bolag: Studio S
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen
Extramaterial:
Trailers, biografier, trivia, soundtrack
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN APRIL
12 SENASTE
SKRÄCKFILMERNA