Viktigt och obehagligt
FILMENJag tror att alla har någon form av erfarenhet av mobbing. Antingen som mobbare eller mobboffer, eller både och. Jag kan i alla fall erkänna att jag har erfarenhet från båda lägren. Man sa något dumt eller knuffade till någon lite onödigt hårt, och fick ungefär samma behandling tillbaka. På något sätt är det - hur dumt det än låter - en del av barndomen och uppväxten. Men det kommer alltid till en punkt där någon inte tycker att det är roligt längre. I bästa fall upphör allting då, eller så blir denna "någon" en perfekt hackkyckling att gå vidare på.
Lyckligtvis var skolsystemet på 80-talet, som jag upplevde det, alerta och lyckades mota den mesta mobbingen i grinden på ett tidigt stadium och jag minns i alla fall att min skolgång var tämligen mobbingfri. Å andra sidan är jag säker på att det finns andra skolkamrater från den tiden som har en helt annan åsikt.
Men samhället har blivit mörkare sedan 80-talet och vissa historier jag snappat upp under åren har vittnat om ett klimat jag inte alls kan relatera till. Fruktansvärda historier, och därför är det bra att en film som "Bully" kommer och tränger sig in som en nagel i ögat. Förhoppningsvis kan filmen skaka om några människor och få dem att tänka om.
"Bully" skildrar mobbing och speciellt mobboffer från ett par olika synvinklar. Dels de som tar emot skiten varje dag och blir allt mer känslomässigt stumma, och dels de som fått nog och tvingats ta till drastiska åtgärder för att slippa eländet. Som att använda vapen eller att ta sitt eget liv. Några av de sistnämnda figurerar i filmen, men så klart bara som minnesgestalter hos helt eller halvt förstörda föräldrar och barn som mist en vän. Det är givetvis mycket tragiskt att se, men de föräldrar som figurerar i den här filmen lyckas vända det hela till att göra något kreativt och faktiskt försöka förändra något på riktigt.
För det är bristen på förändring som är det stora problemet. Mycket av filmen, så mycket att jag vill se det som själva huvuddelen av historien, handlar om Alex, en tolvårig pojke som mobbas dagligen. En bra dag är om det inte har hänt något på väg till eller från skolan. Alex föddes för tidigt och har - möjligen som resultat av det - ett utseende som är lite annorlunda. En perfekt hackkyckling, vilket många tar till vara på förmodligen utan att egentligen veta varför de kan mobba honom. Alex biter ihop.
Upprörande nog är det få som faktiskt gör någonting för att förändra hans situation. Skolans rektor verkar låtsas som ingenting och hans egna föräldrar ger honom dåliga råd eller verkar beskylla honom för det som händer. "Varför gör du inget?" säger de ungefär till honom.
"Bully" är en obekväm inblick i en vardag som man ofta blundar för eller inte ser. Dock upplever jag filmen som lite ensidig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Kanske går det inte att vända just en sådan här film till en riktig solskenshistoria, men det är någonting som jag saknar. En konkret sak som jag saknar i filmen är en mer tydlig konfrontation med de som står för den värsta mobbingen. Det finns en scen där något åt det hållet sker, men det är inte tillräckligt mycket. Kanske är det känsligt att hänga ut de som mobbar, men om mobboffren hängs ut så tycker jag ändå inte det.
Vidare konstaterar jag lite fördomsfullt att filmen är gjord i den amerikanska södern där man verkar vara lite mer intolerant mot olikheter. Hade man åkt några stater bort från det värsta bibelbältet hade det kanske inte varit så konstigt att en tonårstjej kommer ut som lesbisk. Samtidigt är det kanske bara fördomar från min sida.
Lyckligtvis var skolsystemet på 80-talet, som jag upplevde det, alerta och lyckades mota den mesta mobbingen i grinden på ett tidigt stadium och jag minns i alla fall att min skolgång var tämligen mobbingfri. Å andra sidan är jag säker på att det finns andra skolkamrater från den tiden som har en helt annan åsikt.
Men samhället har blivit mörkare sedan 80-talet och vissa historier jag snappat upp under åren har vittnat om ett klimat jag inte alls kan relatera till. Fruktansvärda historier, och därför är det bra att en film som "Bully" kommer och tränger sig in som en nagel i ögat. Förhoppningsvis kan filmen skaka om några människor och få dem att tänka om.
"Bully" skildrar mobbing och speciellt mobboffer från ett par olika synvinklar. Dels de som tar emot skiten varje dag och blir allt mer känslomässigt stumma, och dels de som fått nog och tvingats ta till drastiska åtgärder för att slippa eländet. Som att använda vapen eller att ta sitt eget liv. Några av de sistnämnda figurerar i filmen, men så klart bara som minnesgestalter hos helt eller halvt förstörda föräldrar och barn som mist en vän. Det är givetvis mycket tragiskt att se, men de föräldrar som figurerar i den här filmen lyckas vända det hela till att göra något kreativt och faktiskt försöka förändra något på riktigt.
För det är bristen på förändring som är det stora problemet. Mycket av filmen, så mycket att jag vill se det som själva huvuddelen av historien, handlar om Alex, en tolvårig pojke som mobbas dagligen. En bra dag är om det inte har hänt något på väg till eller från skolan. Alex föddes för tidigt och har - möjligen som resultat av det - ett utseende som är lite annorlunda. En perfekt hackkyckling, vilket många tar till vara på förmodligen utan att egentligen veta varför de kan mobba honom. Alex biter ihop.
Upprörande nog är det få som faktiskt gör någonting för att förändra hans situation. Skolans rektor verkar låtsas som ingenting och hans egna föräldrar ger honom dåliga råd eller verkar beskylla honom för det som händer. "Varför gör du inget?" säger de ungefär till honom.
"Bully" är en obekväm inblick i en vardag som man ofta blundar för eller inte ser. Dock upplever jag filmen som lite ensidig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Kanske går det inte att vända just en sådan här film till en riktig solskenshistoria, men det är någonting som jag saknar. En konkret sak som jag saknar i filmen är en mer tydlig konfrontation med de som står för den värsta mobbingen. Det finns en scen där något åt det hållet sker, men det är inte tillräckligt mycket. Kanske är det känsligt att hänga ut de som mobbar, men om mobboffren hängs ut så tycker jag ändå inte det.
Vidare konstaterar jag lite fördomsfullt att filmen är gjord i den amerikanska södern där man verkar vara lite mer intolerant mot olikheter. Hade man åkt några stater bort från det värsta bibelbältet hade det kanske inte varit så konstigt att en tonårstjej kommer ut som lesbisk. Samtidigt är det kanske bara fördomar från min sida.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag skulle vilja veta lite mer om hur filmen gjorts. Hur öppet var kamerateamet med till exempel. Man borde tycka att närvaron av kameror borde skrämma bort de flesta mobbarna, men i fallet Alex verkar det inte haft något resultat.
2. Vid ett tillfälle griper filmteamet in. Inte handgripligen, men genom att visa upp Alex vardag för hans föräldrar och trots att de konstaterar att det var mycket värre än vad de trodde lägger de skulden på honom. Märkligt.
3. Filmens regissör Lee Hirsch var själv mobbad som barn och har sagt att han upplevde att det svåraste var att prata om det och att bli hörd, och att till och med hans familjemedlemmar tyckte att det bara var att borsta av sig allt och gå vidare. Det har han lyckats förmedla i sin film.
2. Vid ett tillfälle griper filmteamet in. Inte handgripligen, men genom att visa upp Alex vardag för hans föräldrar och trots att de konstaterar att det var mycket värre än vad de trodde lägger de skulden på honom. Märkligt.
3. Filmens regissör Lee Hirsch var själv mobbad som barn och har sagt att han upplevde att det svåraste var att prata om det och att bli hörd, och att till och med hans familjemedlemmar tyckte att det bara var att borsta av sig allt och gå vidare. Det har han lyckats förmedla i sin film.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
