Svettigt, svängigt, speedat och struligt
FILMENVana läsare av DVDKritik.se vet att jag har en speciell kärlek till filmer där musik har ett centralt tema, nästan oavsett vilken musik det handlar om. I "Northern Souls" fall handlar det föga oväntat om just "northern soul", som i sig inte är en musikstil utan snarare en musikscen som fick fäste i de norra delarna av England i slutet av 60-talet. Musiken det handlade om var amerikansk soul, men gärna obskyr sådan från små lokala skivbolag och populära dj:s klistrade över skivetiketterna på speciellt bra singlar så att ingen visste vad dj:n spelade och kunde köpa samma skiva.
Filmens huvudperson John (Elliot James Langridge) bor i en liten industriskithåla med länga efter länga av tegelhus. Han vantrivs i skolan och känner sig obekväm i sin familj och är lite småstrulig. När han ger den lokala ungdomsgården en chans introduceras han till northern soul. En kille han aldrig sett tidigare har övertalat den föråldrade plattvändaren att spela något som garanterat kommer att fylla dansgolvet. Den enda som dansar är dock killen, men det väldigt entusiastiskt och energiskt. Han heter Matt (Josh Whitehouse) och han lär John allt han behöver veta om northern soul - vad man ska lyssna på, hur man ska dansa, vad man ska ha på sig och vilka droger man ska ta för att orka dansa sig svettig. John suger i sig allt som en svamp och konsumeras av livsstilen.
Han hoppar av skolan och bryter med sin familj och drar upp stora planer med Matt om att de ska resa till USA och komma hem med drösvis av plattor som ingen annan hört. De blir dj:s och börjar fylla dansgolv, men livsstilen leder snabbt till problem. Drogerna blir tyngre, umgänget mer tveksamt och vänskapen rubbas.
I grund och botten är "Northern Soul" en ganska välbekant story om en stark vänskap som blommar upp och får sina törnar. Det är också en story om att bryta sig ur den givna mallen i ett samhälle där livsalternativen känns få och oinspirerande. Det är även en historia om den första kärleken där John länge sneglar på Angela (Antonia Thomas) utan att känna sig värdig hennes uppmärksamhet.
Allt det där är sådant man sett tidigare och ofta i brittiska filmer, men man har inte sett det i kombination med ett så här svängigt soundtrack! För mig finns det ett tydligt släktskap med lika musikdominerade "Quadrophenia", The Whos rockopera i modsvärlden. "Northern Soul" kan med fördel visas på samma filmkväll som "Quadrophenia" och kanske "Velvet Goldmine" för någon sorts brittisk musiktrippel.
En sevärd, men också "hörvärd" film.
Filmens huvudperson John (Elliot James Langridge) bor i en liten industriskithåla med länga efter länga av tegelhus. Han vantrivs i skolan och känner sig obekväm i sin familj och är lite småstrulig. När han ger den lokala ungdomsgården en chans introduceras han till northern soul. En kille han aldrig sett tidigare har övertalat den föråldrade plattvändaren att spela något som garanterat kommer att fylla dansgolvet. Den enda som dansar är dock killen, men det väldigt entusiastiskt och energiskt. Han heter Matt (Josh Whitehouse) och han lär John allt han behöver veta om northern soul - vad man ska lyssna på, hur man ska dansa, vad man ska ha på sig och vilka droger man ska ta för att orka dansa sig svettig. John suger i sig allt som en svamp och konsumeras av livsstilen.
Han hoppar av skolan och bryter med sin familj och drar upp stora planer med Matt om att de ska resa till USA och komma hem med drösvis av plattor som ingen annan hört. De blir dj:s och börjar fylla dansgolv, men livsstilen leder snabbt till problem. Drogerna blir tyngre, umgänget mer tveksamt och vänskapen rubbas.
I grund och botten är "Northern Soul" en ganska välbekant story om en stark vänskap som blommar upp och får sina törnar. Det är också en story om att bryta sig ur den givna mallen i ett samhälle där livsalternativen känns få och oinspirerande. Det är även en historia om den första kärleken där John länge sneglar på Angela (Antonia Thomas) utan att känna sig värdig hennes uppmärksamhet.
Allt det där är sådant man sett tidigare och ofta i brittiska filmer, men man har inte sett det i kombination med ett så här svängigt soundtrack! För mig finns det ett tydligt släktskap med lika musikdominerade "Quadrophenia", The Whos rockopera i modsvärlden. "Northern Soul" kan med fördel visas på samma filmkväll som "Quadrophenia" och kanske "Velvet Goldmine" för någon sorts brittisk musiktrippel.
En sevärd, men också "hörvärd" film.
EXTRAMATERIALET
I den trekvartslånga bakomfilmen beskrivs "Northern Soul" som en dansfilm snarare än en musikfilm, och visst - så kan man också se på det. I bakomfilmen handlar det initialt mycket om dans där inspelningen föregicks av två års dansande på klubbar där intresserade ungdomar fick lära sig northern soul av de som var med när det begav sig, så som filmens manusförfattare och regissör Elaine Constantine.
Vi tas sedan med till inspelningen som skedde 2012 för att sedan landa i en utdragen postproduktion där indiefilmen blåstes rejält av ett inkompetent företag. Många krokiga vägar till slutresultatet.
Bakomfilmen bryts upp med kortare intervjuer med ungdomar som blivit en del av northern soul-scenen och som även blev skådespelare på kuppen. Det känns ganska tydligt att scenen och livsstilen betytt väldigt mycket för Elaine Constantine och filmen är så mycket mer än en film för henne.
Vi tas sedan med till inspelningen som skedde 2012 för att sedan landa i en utdragen postproduktion där indiefilmen blåstes rejält av ett inkompetent företag. Många krokiga vägar till slutresultatet.
Bakomfilmen bryts upp med kortare intervjuer med ungdomar som blivit en del av northern soul-scenen och som även blev skådespelare på kuppen. Det känns ganska tydligt att scenen och livsstilen betytt väldigt mycket för Elaine Constantine och filmen är så mycket mer än en film för henne.
TRE SAKER
1. Filmens soundtrack är helt grymt och kommer att favoritmärkas på mitt Spotify-konto helt klart. På filmens officiella hemsida kan man beställa soundtracket på dubbel-CD eller i en supercool vinylbox med 14 sjutumssinglar. Fräckt!
2. Apropå musik så spelas Johns mamma av den forna 80/90-talsstjärnan Lisa Stansfield i en av hennes få insatser som skådespelare.
3. Steve Coogan spelar en sur och ond magister som hackar på John i några scener. Coogan är som alltid en fröjd att se.
2. Apropå musik så spelas Johns mamma av den forna 80/90-talsstjärnan Lisa Stansfield i en av hennes få insatser som skådespelare.
3. Steve Coogan spelar en sur och ond magister som hackar på John i några scener. Coogan är som alltid en fröjd att se.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Steve Coogan (18)
Steve Coogan (18)
