Många skämt per minut på sju skivor
FILMENTrion David Zucker, Jim Abrahams och Jerry Zucker (ZAZ) var under framför allt 80-talet kungar inom den galna humorn. Deras stil präglades av en hög ratio av skämt/minut där visuella bakgrundsskämt kombinerades med ordvitsar för maximal utdelning. Och så gjorde de parodier. Till skillnad från moderna filmer inom spoof-genren som kombinerar ett 20-tal av de senaste filmerna med andra aktuella popkulturella referenser, parodierade trion genrer i stället - men förstås med vissa solklara referenser till aktuella filmer.
Genombrottet kom med "Titta vi flyger" ("Airplane!", 1980) som var en parodi på katastroffilmer med flygtema, men som på sätt och vis är även en remake av "En sekund från döden" (1957) då trion köpte rättigheterna till filmen och återanvände så väl grundplott som delar av dialogerna. Plotten är att piloterna och delar av passagerarna på ett reguljärt flygplan drabbas av matförgiftning och en sargad militärpilot får sätta sig bakom spakarna och rädda samtliga från en oundviklig katastrof. Den sargade piloten Ted Striker (Robert Hays) är ombord för att försöka lappa ihop sitt förhållande med flygvärdinnan Elaine Dickinson (Julie Hagerty).
Trots en allvarlig grund är filmen fullkomligt insmetad i skämt. Från den inledande "Hajen"-parodin och första scenen där högtalarröster på en flygplats har en oerhört privat konversation helt öppet, till den sista där... ja, nu ska jag kanske inte förstöra den poängen. "Titta vi flyger" var en av de kanske 15-20 titlar som fanns i min familjs blygsamma samling av tv-bandade filmer på VHS när jag växte upp så den här filmen har jag sett en miljard gånger. Det kan inte ha varit lätt att vara översättare när filmen kom för vissa skämt är helt omöjliga att få till på svenska. En smart sak ZAZ gjorde var att sätta seriösa, dramatiska skådespelare i en väldigt galen komedi vilket resulterade i en intressant krock mellan allvar och dumhet. En av de skådespelarna var en viss Leslie Nielsen som i och med denna film startade den karriär han skulle bli mest känd för.
Succén var ett faktum och två år senare kom uppföljaren "Nu flyger vi ännu högre" ("Airplane II: The Sequel") som jag faktiskt inte sett tidigare. Dock ska det visa sig att uppföljaren är i princip samma film en gång till. Den stora förändringen är att flygresan nu går till månen (!) och återigen hamnar Ted som passagerare då han testflugit färjan och dömt ut den, vilket han fått betala för, inte minst genom ett kraschat förhållande med Elaine som är värdinna igen. Den här gången är det en ond dator (à la Hal från "År 2001 - Ett rymdäventyr") och en bombare som ställer till det så att Ted hamnar bakom spakarna och med William Shatners hjälp ska ratta färjan till Månen.
Scener och skämt går igen och det är många flashbacks och återkommande karaktärer från föregångaren. Och det är kul, men det känns samtidigt väldigt fantasilöst att mer eller mindre göra exakt samma film igen. Vad som känns ännu tristare är att det inte är trion ZAZ som gjort filmen utan Ken Finkleman som är skyldig till både manus och regi. ZAZ har i ett kommentarspår till "Titta vi flyger" sagt att de inte sett en ruta av uppföljaren som alltså gjordes mot deras vilja. Med tanke på hur mycket som är kopierat rakt av från originalfilmen är det mycket märkligt att de inte krediterats alls.
Trion var dock inte sysslolösa under 1982 utan gjorde den kortlivade men mycket underhållande tv-serien "Police Squad!" där Leslie Nielsen klev in i paradrollen som Frank Drebin. Serien är en solklar parodi på polisserier från 70-talet, men upplägget på avsnitten är ändå gjorda med någon sorts allvarlig tanke. Likväl som det strösslas skämt i parti och minut är det i grund och botten en klassisk polisdeckare, men kombinationen fungerade inte riktigt för allmänheten och tittarsiffrorna sjönk från vecka till vecka. Efter sex avsnitt fick Paramount nog och la ned serien.
Skaparna och Leslie Nielsen var dock så pass nöjda att det fanns en längtan efter mer, och det skulle det bli några år senare i ett nytt format.
(I DVDKritik.se:s ungdom recenserade Lilja en utgåva av serien - den läser ni här.)
ZAZ nästa långfilm blev "Top Secret!" (1984) och då handlade det om en parodi på andra världskrigs-spionfilmer med viss tidsförskjutning eftersom hjälten är en amerikansk pop- och rockstjärna à la Beach Boys/Elvis Presley/Jerry Lee Lewis.
En ung Val Kilmer spelar popidolen Nick Rivers som åker till Östtyskland för att uppträda men hamnar mitt i den franska motståndsrörelsens kamp mot tysken och diverse galenskaper staplar sig på rad. Filmen är kanske inte riktigt lite "gagstät" som "Titta vi flyger" men det är gott om knäppa skämt. Mest minnesvärt är ett besök i en svensk (!) bokhandel (som möjligtvis inspirerade David Lynch till vissa inslag i "Twin Peaks"...), en skönsjungande häst och ett barslagsmål - under vattnet.
Även om både "Titta vi flyger" och "Top Secret!" var succéer på sitt sätt så är det ingenting mot det genomslag de tre "Den nakna pistolen"-filmerna fick. David Zucker stod ensam för regin till de två första filmerna, och Jerry Zucker och Jim Abrahams var enbart involverade i den första filmen. Det märks på lite olika vis. Första filmen ("The Naked Gun: From the Files of Police Squad!", 1988) är den av filmerna som är mest lik känslan från tv-serien, och med facit i handen blir serien successivt sämre med "Den nakna pistolen 2½: Doften av rädsla" ("The Naked Gun 2½: The Smell of Fear", 1991) och "Nakna pistolen 33⅓: Den slutgiltiga förolämpningen" ("Naked Gun 33⅓: The Final Insult", 1994). Leslie Nielson spelade Frank Drebin seriöst och coolt i tv-serien men blir en klantig och grimaserande pajas ju längre filmserien går och lite av poängen försvinner.
De tre filmerna har betydligt mer storslagna storys än vad tv-serien hade där Frank Drebin och hans kollegor på Police Squad far runt och slåss mot terrorister som vill spränga upp drottning Elizabeth II, bomba Vita huset eller smälla av en rejäl laddning under självaste Oscarsgalan.
Att ta sig an den här boxen 37 år efter "Titta vi flyger" och 23 år efter sista "Nakna pistolen" är kanske ingen utmaning, men det blir ett tydligt tecken på att humor är lite av en färskvara. Jag ler åt det jag vet är roligt snarare än att jag gapflabbar i soffan. Men det har kanske mest att göra med att jag sett många av de här filmerna flera gånger om. Det är rätt gubbsjukt och snuskigt (utan att vara grovt, den trenden kom senare) och vissa av referenserna ligger lite för långt borta just nu. Men samtidigt är det ändå ganska kul.
Genombrottet kom med "Titta vi flyger" ("Airplane!", 1980) som var en parodi på katastroffilmer med flygtema, men som på sätt och vis är även en remake av "En sekund från döden" (1957) då trion köpte rättigheterna till filmen och återanvände så väl grundplott som delar av dialogerna. Plotten är att piloterna och delar av passagerarna på ett reguljärt flygplan drabbas av matförgiftning och en sargad militärpilot får sätta sig bakom spakarna och rädda samtliga från en oundviklig katastrof. Den sargade piloten Ted Striker (Robert Hays) är ombord för att försöka lappa ihop sitt förhållande med flygvärdinnan Elaine Dickinson (Julie Hagerty).
Trots en allvarlig grund är filmen fullkomligt insmetad i skämt. Från den inledande "Hajen"-parodin och första scenen där högtalarröster på en flygplats har en oerhört privat konversation helt öppet, till den sista där... ja, nu ska jag kanske inte förstöra den poängen. "Titta vi flyger" var en av de kanske 15-20 titlar som fanns i min familjs blygsamma samling av tv-bandade filmer på VHS när jag växte upp så den här filmen har jag sett en miljard gånger. Det kan inte ha varit lätt att vara översättare när filmen kom för vissa skämt är helt omöjliga att få till på svenska. En smart sak ZAZ gjorde var att sätta seriösa, dramatiska skådespelare i en väldigt galen komedi vilket resulterade i en intressant krock mellan allvar och dumhet. En av de skådespelarna var en viss Leslie Nielsen som i och med denna film startade den karriär han skulle bli mest känd för.
Succén var ett faktum och två år senare kom uppföljaren "Nu flyger vi ännu högre" ("Airplane II: The Sequel") som jag faktiskt inte sett tidigare. Dock ska det visa sig att uppföljaren är i princip samma film en gång till. Den stora förändringen är att flygresan nu går till månen (!) och återigen hamnar Ted som passagerare då han testflugit färjan och dömt ut den, vilket han fått betala för, inte minst genom ett kraschat förhållande med Elaine som är värdinna igen. Den här gången är det en ond dator (à la Hal från "År 2001 - Ett rymdäventyr") och en bombare som ställer till det så att Ted hamnar bakom spakarna och med William Shatners hjälp ska ratta färjan till Månen.
Scener och skämt går igen och det är många flashbacks och återkommande karaktärer från föregångaren. Och det är kul, men det känns samtidigt väldigt fantasilöst att mer eller mindre göra exakt samma film igen. Vad som känns ännu tristare är att det inte är trion ZAZ som gjort filmen utan Ken Finkleman som är skyldig till både manus och regi. ZAZ har i ett kommentarspår till "Titta vi flyger" sagt att de inte sett en ruta av uppföljaren som alltså gjordes mot deras vilja. Med tanke på hur mycket som är kopierat rakt av från originalfilmen är det mycket märkligt att de inte krediterats alls.
Trion var dock inte sysslolösa under 1982 utan gjorde den kortlivade men mycket underhållande tv-serien "Police Squad!" där Leslie Nielsen klev in i paradrollen som Frank Drebin. Serien är en solklar parodi på polisserier från 70-talet, men upplägget på avsnitten är ändå gjorda med någon sorts allvarlig tanke. Likväl som det strösslas skämt i parti och minut är det i grund och botten en klassisk polisdeckare, men kombinationen fungerade inte riktigt för allmänheten och tittarsiffrorna sjönk från vecka till vecka. Efter sex avsnitt fick Paramount nog och la ned serien.
Skaparna och Leslie Nielsen var dock så pass nöjda att det fanns en längtan efter mer, och det skulle det bli några år senare i ett nytt format.
(I DVDKritik.se:s ungdom recenserade Lilja en utgåva av serien - den läser ni här.)
ZAZ nästa långfilm blev "Top Secret!" (1984) och då handlade det om en parodi på andra världskrigs-spionfilmer med viss tidsförskjutning eftersom hjälten är en amerikansk pop- och rockstjärna à la Beach Boys/Elvis Presley/Jerry Lee Lewis.
En ung Val Kilmer spelar popidolen Nick Rivers som åker till Östtyskland för att uppträda men hamnar mitt i den franska motståndsrörelsens kamp mot tysken och diverse galenskaper staplar sig på rad. Filmen är kanske inte riktigt lite "gagstät" som "Titta vi flyger" men det är gott om knäppa skämt. Mest minnesvärt är ett besök i en svensk (!) bokhandel (som möjligtvis inspirerade David Lynch till vissa inslag i "Twin Peaks"...), en skönsjungande häst och ett barslagsmål - under vattnet.
Även om både "Titta vi flyger" och "Top Secret!" var succéer på sitt sätt så är det ingenting mot det genomslag de tre "Den nakna pistolen"-filmerna fick. David Zucker stod ensam för regin till de två första filmerna, och Jerry Zucker och Jim Abrahams var enbart involverade i den första filmen. Det märks på lite olika vis. Första filmen ("The Naked Gun: From the Files of Police Squad!", 1988) är den av filmerna som är mest lik känslan från tv-serien, och med facit i handen blir serien successivt sämre med "Den nakna pistolen 2½: Doften av rädsla" ("The Naked Gun 2½: The Smell of Fear", 1991) och "Nakna pistolen 33⅓: Den slutgiltiga förolämpningen" ("Naked Gun 33⅓: The Final Insult", 1994). Leslie Nielson spelade Frank Drebin seriöst och coolt i tv-serien men blir en klantig och grimaserande pajas ju längre filmserien går och lite av poängen försvinner.
De tre filmerna har betydligt mer storslagna storys än vad tv-serien hade där Frank Drebin och hans kollegor på Police Squad far runt och slåss mot terrorister som vill spränga upp drottning Elizabeth II, bomba Vita huset eller smälla av en rejäl laddning under självaste Oscarsgalan.
Att ta sig an den här boxen 37 år efter "Titta vi flyger" och 23 år efter sista "Nakna pistolen" är kanske ingen utmaning, men det blir ett tydligt tecken på att humor är lite av en färskvara. Jag ler åt det jag vet är roligt snarare än att jag gapflabbar i soffan. Men det har kanske mest att göra med att jag sett många av de här filmerna flera gånger om. Det är rätt gubbsjukt och snuskigt (utan att vara grovt, den trenden kom senare) och vissa av referenserna ligger lite för långt borta just nu. Men samtidigt är det ändå ganska kul.
EXTRAMATERIALET
Den här utgåvan är inte påkostad på något vis och de flesta skivorna startar direkt efter ett språkval, men det finns faktiskt lite extramaterial. Samtliga skivor har kommentarspår och i vissa fall trailers, med undantag för "Nu flyger vi ännu högre" som är helt ren på extramaterial.
Ytterligare två undantag finns då "Top Secret!" har några alternativa scener och storyboards, men mest finns det lite oväntat nog på "Police Squad!"-skivan. Fem minuter bloopers, en liten bortklippt "freeze frame"-sekvens med kommentarer, en intervju med Leslie Nielsen, några testfilmningar och bilder, samt tre kommentarspår och några "memos" från arkiven. Det sistnämnda är kul, det är genuina dokument från produktionstiden där det mesta handlar om synpunkter på manusskripten där ZAZ blivit beordrade om att mildra vissa skämt. Dessutom kan man läsa brevet där serien "pausas" sist bland allt detta. Att detta ligger under ett menyval som är "Production Memo Highlights" får man se som ett utmärkt exempel på ironi.
Ytterligare två undantag finns då "Top Secret!" har några alternativa scener och storyboards, men mest finns det lite oväntat nog på "Police Squad!"-skivan. Fem minuter bloopers, en liten bortklippt "freeze frame"-sekvens med kommentarer, en intervju med Leslie Nielsen, några testfilmningar och bilder, samt tre kommentarspår och några "memos" från arkiven. Det sistnämnda är kul, det är genuina dokument från produktionstiden där det mesta handlar om synpunkter på manusskripten där ZAZ blivit beordrade om att mildra vissa skämt. Dessutom kan man läsa brevet där serien "pausas" sist bland allt detta. Att detta ligger under ett menyval som är "Production Memo Highlights" får man se som ett utmärkt exempel på ironi.
TRE SAKER
1. Zucker-Abrahams-Zuckers sista gemensamma regiprojekt blev "Hjärtlösa typer" (1986), som i förhållande till filmerna i den här boxen inte är "galen" på samma sätt.
2. Efter den regisserade de var och en för sig ett antal lyckade filmer. David Zucker gjorde den galna "BASEketball" samt samt tredje och fjärde "Scary Movie", Jim Abrahams regisserade bland annat "Hot Shots" och "Hot Shots! 2", medan Jerry Zucker gjorde "Rat Race" men även dramatiska filmer som "Ghost" och "First Knight".
3. Lustigt nog parodieras den klassiska drejningsscenen från "Ghost" i Den nakna pistolen 2½: Doften av rädsla". Lite internt gnabb mellan bröderna Zucker, får man anta.
2. Efter den regisserade de var och en för sig ett antal lyckade filmer. David Zucker gjorde den galna "BASEketball" samt samt tredje och fjärde "Scary Movie", Jim Abrahams regisserade bland annat "Hot Shots" och "Hot Shots! 2", medan Jerry Zucker gjorde "Rat Race" men även dramatiska filmer som "Ghost" och "First Knight".
3. Lustigt nog parodieras den klassiska drejningsscenen från "Ghost" i Den nakna pistolen 2½: Doften av rädsla". Lite internt gnabb mellan bröderna Zucker, får man anta.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
