En udda och oberäknelig ensemblefilm

FILMEN

Hotellet El Royale i Tahoe ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Bokstavligt talat. Det är en gränslinje målad på hotellparkeringen som följer med in i vestibulen och helt enkelt delar hotellet i två delar. Det är till och med en dollar dyrare att bo i Kaliforniendelen bara för att "det är Kalifornien", och i Nevadadelen kan man inte dricka alkohol, men väl spela om pengar.

Året är 1969 och hotellet har kanske mist lite av sin attraktionskraft. Tidigare var det Stället med stort S där kändisar och rika frotterade sig. Nu är det tomt, med undantag för några udda gäster som anländer i omgångar. Prästen Daniel Flynn (Jeff Bridges) och sångerskan Darlene Sweet (Cynthia Erivo) anländer ungefär samtidigt. Vid receptionsdisken står resande försäljaren Laramie Seymour Sullivan (Jon Hamm) och väntar på service, fast besluten om att lyxa till det med hotellets bröllopssvit trots att han är ensam. Denna önskan är ett krav och det får de andra gästerna veta gång på gång. Sullivan är en snackpåse av klassiskt snitt. När väl receptionisten Miles Miller (Lewis Pullman) dyker upp anländer även hippietjejen Emily Summerspring (Dakota Johnson) och strax har alla fått sina rum.

Här är det läge för mig att pausa lite och berätta att filmen är skriven och regisserad av Drew Goddard som gjort en hel del som manusförfattare ("Cloverfield", "Lost", "World War Z", "The Martian", "Daredevil" med mera) och som regissör är han mest känd för den originella skräckfilmen "The Cabin in the Woods". Här har han gjort en väldigt lång film (nästan 2,5 timmar) som varvar noir och ensemblefilm på ett sätt som mest kan jämföras med Quentin Tarantino. Likt till exempel "Pulp Fiction" byter "Bad Times at the El Royale" perspektiv flera gånger och visar samma scen ur olika karaktärers synvinklar och ger flashbacks som förklarar vilka karaktärerna är.

Det gör att det snabbt blir tydligt att karaktärerna inte riktigt är de man tror de är. Prästen Flynn är i själva verket före detta rånaren Dock O'Kelly som kommit till hotellet för att hitta ett byte som gömdes undan 15 år tidigare. Säljaren Sullivan är agenten Dwight Broadbeck som är undercover med ett speciellt uppdrag. Hippietjejen Emily släpar in en avsvimmad tjej (Cailee Spaeny) på sitt rum och är på rymmen från kultledaren Billy Lee (Chris Hemsworth). Även Cynthia har sina hemligheter, för att inte tala om hotellets enda anställde Miles. Det visar sig nämligen att hotellrummen är buggade och den stora spegeln i varje rum är ett stort fönster från andra sidan. Vad är det för hotell egentligen och vilka är alla dessa personer?

Jag gillar ensemblefilmer av det här slaget och jag gillar det udda formatet på filmen. Jag inbillar mig att det måste vara oerhört kul att komma på en sådan här film och konstruera storyn till det pussel det slutligen blir. Låt gå för att det känns lite gjort tidigare, men jag tycker ändå att Goddard har fått till något riktigt bra. Miljön i filmen är riktigt cool och det är nästan så att jag önskar att jag kunde besöka hotellet på riktigt, minus bristen på det privata då.

2,5 timmar är ganska långt men det finns tillräckligt många överraskningar i "Bad Times at the El Royale" att det ändå känns motiverat med den långa speltiden. Det är en alldeles utmärkt film som jag tror kommer att fortsätta i min skalle ett tag till.


EXTRAMATERIALET

En halvtimmeslång bakomfilm går igenom hela filmen med fokus på story, scenbygget, kameraval, musik, kostymer, karaktärer och hela baletten. Halvtimmen är fullt tillräcklig för att ge ett utmärkt komplement till spelfilmen.

Jag gillar att Jeff Bridges får lite extra kärlek, där vi även får se att han gärna själv dokumenterar filminspelningar med en stillbildskamera. Det visste jag sedan "The Big Lebowski" och de bilder vi får se är riktigt tjusiga. Dessutom hade han med sig det klassiska spelet "Kasta gris" till inspelningen. Tänka sig!

Det finns några trailers samt ett bildgalleri med också. Tyvärr är det inte Bridges bilder i galleriet utan snygga foton från hotellet som också duger att titta på.


TRE SAKER

1. Ganska snabbt in i filmen står det klart att Cynthia Erivo är en kvinna som kan sjunga på riktigt och dessutom kan sjunga riktigt bra. Föga oväntat kommer hon från musikalvärlden och har vunnit både en Tony och en Grammy för sin insats i Broadways senaste uppsättning av "The Color Purple".

2. Allt Cynthia sjunger sker live då en del scener är långa tagningar och inte kunde göras i olika klipp. Det betyder att vissa av dessa scener togs om över 20 gånger och Cynthia sjöng live varje gång.

3. Drew Goddard beskriver i bakomfilmen musiken som filmens åttonde karaktär, och 60-talslåtarna som spelas på en jukebox var så viktiga för storyn att han krävde att intresserade filmbolag var tvungna att köpa rättigheterna till låtarna i fall de ville göra filmen.


ANDERS JAKOBSON (2019-03-08)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin thriller
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Thriller
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2019
Bolag: FOX
Ljud: DTS-HD Master Audio 7.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Extramaterial:
Making Bad Time at the El Royale, Gallery, Trailers
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (21/7):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JUNI
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA