En tragedi i många lager
FILMENEn sammanbiten Sandra Bullock gör huvudrollen som Ruth Slater i Netflixdramat "The Unforgivable". Hon spelar en kvinna som precis släppts ut ur fängelset där hon suttit i 20 år för att ha mördat en polis. Vad som egentligen hände 20 år tidigare när Ruth försökte skydda sin femåriga syster Katie, som hon uppfostrat som sin egen dotter efter föräldrarnas död, i samband med att de skulle vräkas från sitt hus är inledningsvis luddigt. Successivt växer bilden fram och det är ingen frågan om att det hela är en stor tragedi.
Nu har Ruth alltså släppts ut och ska acklimatiseras i ett samhälle hon inte känner sig hemma i. Under fängelseåren har hon skrivit brev efter brev - "tusentals" - till sin syster utan att få svar. Ruth vet inte vad som hänt med systern, var hon finns eller vem hon har blivit. Och det är förstås något hon under inga omständigheter får rota i. Som många andra frigivna har hon förhållningsorder att rätta sig efter. Bland annat måste hon skaffa jobb och med en utbildning som snickare har hon ett fixat, men det går åt pipan. I stället får hon jobba med fiskresning på nätterna. Detta hindrar dock henne inte från att hitta ett snickerijobb hon kan ta på dagtid.
Men funderingarna kring systern finns fortfarande där. Hon reser till huset där de bodde, nu upprustat och fint, och kommer i kontakt med familjen som bor där. Mannen, John Ingram (Vincent D'Onofrio), är advokat och Ruth lyckas övertala honom att försöka komma i kontakt med den familj som adopterat Katie så att Ruth kan få svar på vissa av sina frågor.
Parallellt har vi träffat den vuxna Katie (Aisling Franciosi) som inte har några som helst minnen från sin barndom, men har vissa flyktiga minnesfragment som ändå finns där hela tiden. Vi har även träffat två bröder (Will Pullen och Tom Guiry), sönerna till den mördade polisen, som känner sig orättvist behandlade och vill få någon sorts hämnd.
Det finns ett thrillermoment i filmen, men jag skulle ändå klassa den som ett drama. Ett starkt sådant som det är väldigt enkelt att dras in i och som lämnar ett ordentligt avtryck när eftertexterna rullar. Det finns många lager i filmen, inte minst olika lager av tragedier, och de går inte att värja sig mot.
Sandra Bullock övertygar i huvudrollen men filmen är fylld av bra skådespelarinsatser. Aisling Franciosi har inte speciellt många scener eller repliker men med små medel förmedlar hon känslan av att något inte riktigt är som det ska innanför ytan. Jag gillar också den alltid så stabila Vincent D'Onofrio och Viola Davis som spelar hans fru.
Men det jag gillar mest är som jag precis nämnde hur engagerande filmen är och de känslor den lämnar efter sig när den är över. Mycket bra.
Nu har Ruth alltså släppts ut och ska acklimatiseras i ett samhälle hon inte känner sig hemma i. Under fängelseåren har hon skrivit brev efter brev - "tusentals" - till sin syster utan att få svar. Ruth vet inte vad som hänt med systern, var hon finns eller vem hon har blivit. Och det är förstås något hon under inga omständigheter får rota i. Som många andra frigivna har hon förhållningsorder att rätta sig efter. Bland annat måste hon skaffa jobb och med en utbildning som snickare har hon ett fixat, men det går åt pipan. I stället får hon jobba med fiskresning på nätterna. Detta hindrar dock henne inte från att hitta ett snickerijobb hon kan ta på dagtid.
Men funderingarna kring systern finns fortfarande där. Hon reser till huset där de bodde, nu upprustat och fint, och kommer i kontakt med familjen som bor där. Mannen, John Ingram (Vincent D'Onofrio), är advokat och Ruth lyckas övertala honom att försöka komma i kontakt med den familj som adopterat Katie så att Ruth kan få svar på vissa av sina frågor.
Parallellt har vi träffat den vuxna Katie (Aisling Franciosi) som inte har några som helst minnen från sin barndom, men har vissa flyktiga minnesfragment som ändå finns där hela tiden. Vi har även träffat två bröder (Will Pullen och Tom Guiry), sönerna till den mördade polisen, som känner sig orättvist behandlade och vill få någon sorts hämnd.
Det finns ett thrillermoment i filmen, men jag skulle ändå klassa den som ett drama. Ett starkt sådant som det är väldigt enkelt att dras in i och som lämnar ett ordentligt avtryck när eftertexterna rullar. Det finns många lager i filmen, inte minst olika lager av tragedier, och de går inte att värja sig mot.
Sandra Bullock övertygar i huvudrollen men filmen är fylld av bra skådespelarinsatser. Aisling Franciosi har inte speciellt många scener eller repliker men med små medel förmedlar hon känslan av att något inte riktigt är som det ska innanför ytan. Jag gillar också den alltid så stabila Vincent D'Onofrio och Viola Davis som spelar hans fru.
Men det jag gillar mest är som jag precis nämnde hur engagerande filmen är och de känslor den lämnar efter sig när den är över. Mycket bra.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en brittisk tredelad miniserie, "Unforgiven" ("Ont blod", 2009), men titeln ändrades till det lite mer komplicerade "The Unforgivable" för att inte blandas ihop med Clint Eastwood-filmen "Unforgiven" ("De skoninglösa").
2. Det glädjer mig att få höra Radioheads "Everything In Its Right Place" omtolkat som klassiskt pianostycke i filmen.
3. Otroligt märkligt, men när jag ser filmen är jag helt övertygad om att Sandra Bullock spelat en karaktär som heter Ruth tidigare, men efter att ha gått igenom hennes CV visade det sig att så inte var fallet. Konstigt. Varför känns det så?
2. Det glädjer mig att få höra Radioheads "Everything In Its Right Place" omtolkat som klassiskt pianostycke i filmen.
3. Otroligt märkligt, men när jag ser filmen är jag helt övertygad om att Sandra Bullock spelat en karaktär som heter Ruth tidigare, men efter att ha gått igenom hennes CV visade det sig att så inte var fallet. Konstigt. Varför känns det så?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
