Tredje rebooten gillt för superhjälte nr 1
FILMENLäderlappen och Mirakelkvinnan får ursäkta men när det gäller DC Comics är det Stålmannen som är nummer 1. Det verkar även James Gunn tycka då han som kreativ motor i DC:s omstartade filmuniversum gav "Superman" åt sig själv.
Jag växte upp med Christopher Reeves som Mannen av stål, eller kanske ännu mer med Dean Cain i den mjukmysiga gestaltningen i "Lois & Clark", men jag uppskattade Henry Cavilles hårdare version i den förra versionen av DC:s filmuniversum. När nu David Corenswet tar över manteln och kortbyxorna blir det som en blandning av Reeves och Cavilles gestaltningar. Superman är färgglad igen, men ingen mes.
Ett återkommande problem med Superman är att han är i det närmaste oslagbar. Trots det inleds denna film med att Superman fått så duktigt med stryk att han till och med blöder. Filmen tar ingen hänsyn till helt nytillkomna tittare utan skippar den traditionella ursprungshistorien. Det är givet att Superman är en utomjording från planeten Krypton. Det är också givet att metamänniskor funnits på jorden i flera hundra år och att det är vardag för den övriga mänskligheten att extrema saker sker då och då.
Superman plågas. Fysiskt av en metamänniska som heter Hammer of Boravia som bankat skiten ur honom. Egentligen är det den av Lex Luthor (Nicholas Hoult) skapade Ultraman som döljer sig innanför rustningen och Lex som drivs av ett oändligt hat mot Superman har studerat honom och kartlagt varenda rörelse han tar och kan därför ligga steget före och styra Ultramans attacker. Det är därför Superman får stryk.
Superman plågas också psykiskt efter att ha gjort en utrikespolitiskinsats och försvarat landet Jarhanpurs från grannlandet Boravia, något som fått negativa följder och orsakat massiv kritik på sociala medier. Superman plågas också emotionellt när ett meddelande från hans föräldrar läcker ut. Meddelandet som han själv funnit tröst i visar sig vara halvt och när Lex Luthor - givetvis - lyckats återskapa det försvunna hälften visar det sig att Jor-El skickade sin son till Jorden för att han skulle kunna bli planetens härskare. Superman går från att vara en älskad hjälte till en hatad förrädare.
Jag har i en annan recension skrivit att Lex Luthor är en av DC-världens mest tacksamma karkatärer och han har gestaltats av väldigt många vid det här laget men det är något annorlunda med denna films version. Lex är som alltid briljant och företagsam men jag tror aldrig att karaktären haft ett sådant tydligt hat mot Superman som i denna film. Det är den huvudsakliga motivationen bakom allt han gör, vilket i det här fallet leder till att Superman grips och hamnar i ett fickuniversum vilket aldrig är en bra idé och det blir Lois Lane (Rachel Brosnahan) som driver på för att rädda honom. Ja, i vanlig ordning finns de klassiska bikaraktärerna där från Clark Kents arbetsplats The Daily Planet - utöver Lois, Jimmy Olsen (Skyler Gisondo) och Perry White (Wendell Pierce) - och Lois och Superman har redan en relation där hon mycket väl vet vem han är.
Superman är inte ensam hjälte i filmen. En udda gruppering av tre hjältar kallar sig Justice Gang och de är rena scenstjälarna. Isabela Merceds Hawkgirl flyger möjligen lite vid sidan av men både Guy Gardner/Green Lantern och Mister Terrific är kaxiga superhjältar som tar för sig. Speciellt glad är jag i Mister Terrific som i "Arrowverse"-serierna var en halvmesig tönt. Här är han rena motsatsen i Edi Gathegis gestaltning och Nathan Fillion med tidernas fulaste frisyr är förstås fullmatad med pondus som Green Lantern. Ytterligare en udda hjälte är Metamorpho (Anthony Carrigan) som har en avgörande roll i räddandet av Superman.
Trots att "Superman" inte är en överdrivet lång film, bara strax över två timmar, rymmer den mycket och levererar en bra avvägd berättelse i superhjältegenren. Den har både action och drama och lite humor och den spretar inte utan i stället lägger den en grund som det nuvarande filmuniversumet för DC kan vila på. Nu gäller det bara för James Gunn att spela sina kort rätt och förvalta grunden med de kommande produktionerna tills vi återser Superman i något annat sammanhang. Jag har stort förtroende för honom så det är bara att ha is i magen och invänta fortsättningen.
Jag växte upp med Christopher Reeves som Mannen av stål, eller kanske ännu mer med Dean Cain i den mjukmysiga gestaltningen i "Lois & Clark", men jag uppskattade Henry Cavilles hårdare version i den förra versionen av DC:s filmuniversum. När nu David Corenswet tar över manteln och kortbyxorna blir det som en blandning av Reeves och Cavilles gestaltningar. Superman är färgglad igen, men ingen mes.
Ett återkommande problem med Superman är att han är i det närmaste oslagbar. Trots det inleds denna film med att Superman fått så duktigt med stryk att han till och med blöder. Filmen tar ingen hänsyn till helt nytillkomna tittare utan skippar den traditionella ursprungshistorien. Det är givet att Superman är en utomjording från planeten Krypton. Det är också givet att metamänniskor funnits på jorden i flera hundra år och att det är vardag för den övriga mänskligheten att extrema saker sker då och då.
Superman plågas. Fysiskt av en metamänniska som heter Hammer of Boravia som bankat skiten ur honom. Egentligen är det den av Lex Luthor (Nicholas Hoult) skapade Ultraman som döljer sig innanför rustningen och Lex som drivs av ett oändligt hat mot Superman har studerat honom och kartlagt varenda rörelse han tar och kan därför ligga steget före och styra Ultramans attacker. Det är därför Superman får stryk.
Superman plågas också psykiskt efter att ha gjort en utrikespolitiskinsats och försvarat landet Jarhanpurs från grannlandet Boravia, något som fått negativa följder och orsakat massiv kritik på sociala medier. Superman plågas också emotionellt när ett meddelande från hans föräldrar läcker ut. Meddelandet som han själv funnit tröst i visar sig vara halvt och när Lex Luthor - givetvis - lyckats återskapa det försvunna hälften visar det sig att Jor-El skickade sin son till Jorden för att han skulle kunna bli planetens härskare. Superman går från att vara en älskad hjälte till en hatad förrädare.
Jag har i en annan recension skrivit att Lex Luthor är en av DC-världens mest tacksamma karkatärer och han har gestaltats av väldigt många vid det här laget men det är något annorlunda med denna films version. Lex är som alltid briljant och företagsam men jag tror aldrig att karaktären haft ett sådant tydligt hat mot Superman som i denna film. Det är den huvudsakliga motivationen bakom allt han gör, vilket i det här fallet leder till att Superman grips och hamnar i ett fickuniversum vilket aldrig är en bra idé och det blir Lois Lane (Rachel Brosnahan) som driver på för att rädda honom. Ja, i vanlig ordning finns de klassiska bikaraktärerna där från Clark Kents arbetsplats The Daily Planet - utöver Lois, Jimmy Olsen (Skyler Gisondo) och Perry White (Wendell Pierce) - och Lois och Superman har redan en relation där hon mycket väl vet vem han är.
Superman är inte ensam hjälte i filmen. En udda gruppering av tre hjältar kallar sig Justice Gang och de är rena scenstjälarna. Isabela Merceds Hawkgirl flyger möjligen lite vid sidan av men både Guy Gardner/Green Lantern och Mister Terrific är kaxiga superhjältar som tar för sig. Speciellt glad är jag i Mister Terrific som i "Arrowverse"-serierna var en halvmesig tönt. Här är han rena motsatsen i Edi Gathegis gestaltning och Nathan Fillion med tidernas fulaste frisyr är förstås fullmatad med pondus som Green Lantern. Ytterligare en udda hjälte är Metamorpho (Anthony Carrigan) som har en avgörande roll i räddandet av Superman.
Trots att "Superman" inte är en överdrivet lång film, bara strax över två timmar, rymmer den mycket och levererar en bra avvägd berättelse i superhjältegenren. Den har både action och drama och lite humor och den spretar inte utan i stället lägger den en grund som det nuvarande filmuniversumet för DC kan vila på. Nu gäller det bara för James Gunn att spela sina kort rätt och förvalta grunden med de kommande produktionerna tills vi återser Superman i något annat sammanhang. Jag har stort förtroende för honom så det är bara att ha is i magen och invänta fortsättningen.
EXTRAMATERIALET
Glädjande nog är det oväntat frikostigt med extramaterial på utgåvan. Det känns generellt sett som extramaterialets glansdagar är förbi och då blir man glad när det finns genomarbetade och givande saker att titta på som bonus. I det här fallet handlar det om en timslång bakomfilm och ett antal featuretter som landar på nästan en timme till.
Extramaterialets finaste stund - och det är lite smått otroligt att det är fångat på film - är i slutet av den långa bakomfilmen där David Corenswet har problem att hitta rätt ton i en lite tyngre monolog. Det har tidigare framgått att Corenswet har teaterbakgrund och är van att analysera meningar och till och med specifika ord för att förstå sin karaktärs motivation. Detta är exakt ett sådant tillfälle där han och James Gunn faller in i en intensiv diskussion som inte alls är ett gräl på något vis utan ett praktexempel på en kreativ konversation som på ett magiskt sätt ger Corenswet exakt de verktyg han behöver för att leverera rätt. Fantastiskt kul att se.
Bakomfilmen är mycket bra på alla sätt och vis och featuretterna där vi dyker ner i olika saker som specifika karaktärer med mera är också fina även om det under stundom känns som vi bara skrapar lite på ytan. Mycket att titta på finns det i alla fall.
Extramaterialets finaste stund - och det är lite smått otroligt att det är fångat på film - är i slutet av den långa bakomfilmen där David Corenswet har problem att hitta rätt ton i en lite tyngre monolog. Det har tidigare framgått att Corenswet har teaterbakgrund och är van att analysera meningar och till och med specifika ord för att förstå sin karaktärs motivation. Detta är exakt ett sådant tillfälle där han och James Gunn faller in i en intensiv diskussion som inte alls är ett gräl på något vis utan ett praktexempel på en kreativ konversation som på ett magiskt sätt ger Corenswet exakt de verktyg han behöver för att leverera rätt. Fantastiskt kul att se.
Bakomfilmen är mycket bra på alla sätt och vis och featuretterna där vi dyker ner i olika saker som specifika karaktärer med mera är också fina även om det under stundom känns som vi bara skrapar lite på ytan. Mycket att titta på finns det i alla fall.
TRE SAKER
1. Jag kan inte riktigt komma runt att omslaget till utgåvan, tillika filmaffischen, är lite för enkel och intetsägande.
2. Svenskarna Klas Åhlund, Joakim Åhlund och Patrik Arve, det vill säga Teddybears STHLM, lär ju ha blivit skapligt nöjda över att deras "Punkrocker" - med sång av Iggy Pop dessutom! - fick avsluta hela filmen. Otroligt!
3. En av de här sakerna från Supermanmyten som man brukar skratta åt är att han bara genom att ta på sig ett par glasögon blir helt oigenkännlig. Detta förklaras i denna film med att Clark Kents glasögon har någon sorts hypnosfunktion vilket gör att hans utseende förändras för alla som tittar på honom (hur detta fungerar när Clark Kent fotograferas är en annan sak). Detta kommer faktiskt från serietidningarnas värld och berättades redan 1978.
2. Svenskarna Klas Åhlund, Joakim Åhlund och Patrik Arve, det vill säga Teddybears STHLM, lär ju ha blivit skapligt nöjda över att deras "Punkrocker" - med sång av Iggy Pop dessutom! - fick avsluta hela filmen. Otroligt!
3. En av de här sakerna från Supermanmyten som man brukar skratta åt är att han bara genom att ta på sig ett par glasögon blir helt oigenkännlig. Detta förklaras i denna film med att Clark Kents glasögon har någon sorts hypnosfunktion vilket gör att hans utseende förändras för alla som tittar på honom (hur detta fungerar när Clark Kent fotograferas är en annan sak). Detta kommer faktiskt från serietidningarnas värld och berättades redan 1978.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
