Välgjord men svårbeskriven film
FILMENJag kategoriserar denna film som en komedi, men det är det inte riktigt. Det är en sådan där svårdefinierad svart komedi som i det här fallet är lika många delar skräck. Eller något - "Death of a Unicorn" är en film som är lite halvsvår att beskriva. Det känns som filmen utgår från en absurd tanke: tänk om man råkar köra på en enhörning med sin bil? och sen tar det därifrån. För det är exakt vad som händer.
Advokaten Elliot (Paul Rudd) är tillsammans med sin dotter Ridley (Jenna Ortega) på väg att träffa en viktig kund. Resan sker via flyg och hyrbil och det är många saker längs med vägen som strular och tar tid och därför är Elliot stressad bakom ratten. När de nästan är framme händer det omöjliga: De kör på en enhörning. Den omkommer inte av smällen och Elliot tvingas ta det kämpiga beslutet av avliva den med en hjulmutternyckel och lyfta in djuret i bilen för att göra sig av med det vid ett senare tillfälle. Så viktig är kunden.
Väl framme försöker Elliot genomföra sin affär med den cancersjuka Odell (Richard E. Grant), hans fru Belinda (Téa Leoni) och son Shepard (Will Poulter). Men Ridley är uppenbart skakad av resan och det är hon som märker att enhörningen i bilen inte alls är död och lite av det enhörningsblod som stänkt på henne har haft en positiv effekt på hennes acne och hennes hud är numera helt slät. När enhörningen ger sig till känna blir den avrättad på nytt av Odells anställda men dess helande effekt intresserar honom och efter en blodtransfusion är hans cancer borta och han beslutar sig för att försöka kapitalisera på enhörningens helande blod.
Men det ska visa att enhörningen är ett föl och dess föräldrar letar efter det och de är allt annat än mysiga magiska djur, utan snarare blodtörstiga bestar på jakt efter hämnd.
Om du tycker att filmaffischen här intill påminner om den klassiska bilden på Ellen Ripley och Xenomorphen i "Alien" så är det helt i sin ordning. Det är en film som Alex Scharfman sneglat på när han gjort denna film. Att Jenny Ortegas karaktär heter Ridley - en bokstav utbytt från Ripley och exakt samma namn som Ridley Scott - är en ganska uppenbar passning. Jag tycker också att filmen har lite drag av "Jurassic Park" då enhörningarna känns lika smarta som raptorerna.
Som jag sa, filmen är svårbeskriven och det är lite svårt att riktigt veta vad man tycker om den. Man skulle kunna se den som någon sorts parodi på djurskräckfilmer där ibland rent larviga djur blir mordiska väsen, men den är för välgjord för att vara det. Bland annat gräver den ganska djupt i hela mytologin kring enhörningar och det och välgjorda dataeffekter är dess styrka. Humorn i filmen framkallar inte gapflabb men den finns där. Hur jag än vrider och vänder på det är det en film som gör mig lite ställd och den behöver helt enkelt lite länge tid att sjunka in.
Advokaten Elliot (Paul Rudd) är tillsammans med sin dotter Ridley (Jenna Ortega) på väg att träffa en viktig kund. Resan sker via flyg och hyrbil och det är många saker längs med vägen som strular och tar tid och därför är Elliot stressad bakom ratten. När de nästan är framme händer det omöjliga: De kör på en enhörning. Den omkommer inte av smällen och Elliot tvingas ta det kämpiga beslutet av avliva den med en hjulmutternyckel och lyfta in djuret i bilen för att göra sig av med det vid ett senare tillfälle. Så viktig är kunden.
Väl framme försöker Elliot genomföra sin affär med den cancersjuka Odell (Richard E. Grant), hans fru Belinda (Téa Leoni) och son Shepard (Will Poulter). Men Ridley är uppenbart skakad av resan och det är hon som märker att enhörningen i bilen inte alls är död och lite av det enhörningsblod som stänkt på henne har haft en positiv effekt på hennes acne och hennes hud är numera helt slät. När enhörningen ger sig till känna blir den avrättad på nytt av Odells anställda men dess helande effekt intresserar honom och efter en blodtransfusion är hans cancer borta och han beslutar sig för att försöka kapitalisera på enhörningens helande blod.
Men det ska visa att enhörningen är ett föl och dess föräldrar letar efter det och de är allt annat än mysiga magiska djur, utan snarare blodtörstiga bestar på jakt efter hämnd.
Om du tycker att filmaffischen här intill påminner om den klassiska bilden på Ellen Ripley och Xenomorphen i "Alien" så är det helt i sin ordning. Det är en film som Alex Scharfman sneglat på när han gjort denna film. Att Jenny Ortegas karaktär heter Ridley - en bokstav utbytt från Ripley och exakt samma namn som Ridley Scott - är en ganska uppenbar passning. Jag tycker också att filmen har lite drag av "Jurassic Park" då enhörningarna känns lika smarta som raptorerna.
Som jag sa, filmen är svårbeskriven och det är lite svårt att riktigt veta vad man tycker om den. Man skulle kunna se den som någon sorts parodi på djurskräckfilmer där ibland rent larviga djur blir mordiska väsen, men den är för välgjord för att vara det. Bland annat gräver den ganska djupt i hela mytologin kring enhörningar och det och välgjorda dataeffekter är dess styrka. Humorn i filmen framkallar inte gapflabb men den finns där. Hur jag än vrider och vänder på det är det en film som gör mig lite ställd och den behöver helt enkelt lite länge tid att sjunka in.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är långfilmsdebut för Alex Scharfman. Rätt strongt att få med så pass stora namn.
2. Jenny Ortega lyckades han knyta till filmen precis innan hon fick sitt genombrott med "Wednesday".
3. John Carpenter och hans son Cody Carpenter gjorde ursprungligen filmens musik men Scharfman kände att filmen krävde en annan sorts musik. Carpenter har planerat att släppa sin musik till filmen separat.
2. Jenny Ortega lyckades han knyta till filmen precis innan hon fick sitt genombrott med "Wednesday".
3. John Carpenter och hans son Cody Carpenter gjorde ursprungligen filmens musik men Scharfman kände att filmen krävde en annan sorts musik. Carpenter har planerat att släppa sin musik till filmen separat.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
