Gubbrock av finaste kvalitet
FILMENMockumentärgenren föddes möjligtvis inte med "This is Spinal Tap" 1984 men filmen är under alla omständigheter en stilbildande klassiker som roat musiker, musikälskare och alla andra som uppskattar komedier som ligger lite för nära verkligheten. Regissören Rob Reiner och skådespelarna Christopher Guest, Michael McKean och Harry Shearer fick verkligen till en fullträff, och Guest fortsatte att utveckla formatet, ibland med McKean och Shearer, i genreklassiker som "Best in Show" och "A Mighty Wind", där den senare kanske är mest lik "This is Spinal Tap" då trion spelar ett annat lätt dysfunktionellt band i den.
De har återuppstått som Spinal Tap i lite olika sammanhang under åren men det här är en direkt uppföljare till 1984-filmen. 40 år har gått, Spinal Tap har inte spelat tillsammans på 15 år - knappt ens pratat med varandra - men det finns ett kontrakt om en sista spelning och de sammanstrålar i New Orleans för att öva och inte minst hitta en trummis. Traditionsenligt blir trummisarna, bokstavligt talat, kortlivade i bandet.
Inför detta reser dokumentärregissören Martin DiBergi (Reiner) runt för att prata individuellt med bandmedlemmarna och övriga i deras omgivning. Sologitarristen Nigel Tufnel (Guest) har en kombinerad ost- och gitarrbutik i en liten stad på engelska landsbygden. Sångaren David St. Hubbins (McKean) gör bakgrundsmusik i Los Angeles och basisten Derek Smalls (Shearer) har öppnat ett museum tillägnat lim i London. Den som tagit över managerrollen är Hope Faith (Kerry Godliman), dotter till deras tidigare manager och hon är faktiskt en vettig person även om hon anlitat en oduglig publicist som inte förstår något om musik.
Återföreningen blir trevande och de kreativa stunderna blir inte helt friktionsfria och oväntad hjälp från både Paul McCartney och Elton John löser vissa problem men inte allt. Om det ska bli en konsert måste trion, eller kanske framför allt duon Tufnel och St. Hubbins, hitta varandra igen även om det bär emot.
Ibland när gamla trådar ska plockas upp på nytt brukar det bli smått ansträngda filmer som vill lite för mycket och ofta förlitar sig på att det som fungerade första gången ska fungera igen och därför upprepa skämt och scener på nytt. Jag tycker att "Spinal Tap II: The End Continues" duckar den fällan smidigt genom att inte krångla till det. Det är en väldigt tydlig plott - ett gäng bandmedlemmar återförenas för att göra en spelning. Krångligare än så är det inte och filmen är över på mindre än 90 minuter. Fullt lagom och helt rimligt.
Att det görs referenser till den förra filmen är fullt naturligt i narrativet men samtidigt finns det mycket nytt att skratta. Mellan varven fastnar skratten i halsen då filmen på något märkligt vis lyckas avhandla allvarliga saker, exempelvis gammal vänskap som gått sönder och lagats och gått sönder igen. DiBergi ställer frågan om var vänskapen är just nu och man ser hur besvärade St. Hubbins och Tufnel är av frågan. Både McKean och Guest är otroligt skickliga skådespelare.
Jag hade sett en del vittnesmål om att filmen var en flopp som inte var tillräckligt rolig men jag skrattar till högt flera gånger och sitter mest och småmyser genom hela filmen. Och det kan man tacka ett krus med sköldpaddelim som fastnar i en näsborre för. Där fångade filmen mig.
De har återuppstått som Spinal Tap i lite olika sammanhang under åren men det här är en direkt uppföljare till 1984-filmen. 40 år har gått, Spinal Tap har inte spelat tillsammans på 15 år - knappt ens pratat med varandra - men det finns ett kontrakt om en sista spelning och de sammanstrålar i New Orleans för att öva och inte minst hitta en trummis. Traditionsenligt blir trummisarna, bokstavligt talat, kortlivade i bandet.
Inför detta reser dokumentärregissören Martin DiBergi (Reiner) runt för att prata individuellt med bandmedlemmarna och övriga i deras omgivning. Sologitarristen Nigel Tufnel (Guest) har en kombinerad ost- och gitarrbutik i en liten stad på engelska landsbygden. Sångaren David St. Hubbins (McKean) gör bakgrundsmusik i Los Angeles och basisten Derek Smalls (Shearer) har öppnat ett museum tillägnat lim i London. Den som tagit över managerrollen är Hope Faith (Kerry Godliman), dotter till deras tidigare manager och hon är faktiskt en vettig person även om hon anlitat en oduglig publicist som inte förstår något om musik.
Återföreningen blir trevande och de kreativa stunderna blir inte helt friktionsfria och oväntad hjälp från både Paul McCartney och Elton John löser vissa problem men inte allt. Om det ska bli en konsert måste trion, eller kanske framför allt duon Tufnel och St. Hubbins, hitta varandra igen även om det bär emot.
Ibland när gamla trådar ska plockas upp på nytt brukar det bli smått ansträngda filmer som vill lite för mycket och ofta förlitar sig på att det som fungerade första gången ska fungera igen och därför upprepa skämt och scener på nytt. Jag tycker att "Spinal Tap II: The End Continues" duckar den fällan smidigt genom att inte krångla till det. Det är en väldigt tydlig plott - ett gäng bandmedlemmar återförenas för att göra en spelning. Krångligare än så är det inte och filmen är över på mindre än 90 minuter. Fullt lagom och helt rimligt.
Att det görs referenser till den förra filmen är fullt naturligt i narrativet men samtidigt finns det mycket nytt att skratta. Mellan varven fastnar skratten i halsen då filmen på något märkligt vis lyckas avhandla allvarliga saker, exempelvis gammal vänskap som gått sönder och lagats och gått sönder igen. DiBergi ställer frågan om var vänskapen är just nu och man ser hur besvärade St. Hubbins och Tufnel är av frågan. Både McKean och Guest är otroligt skickliga skådespelare.
Jag hade sett en del vittnesmål om att filmen var en flopp som inte var tillräckligt rolig men jag skrattar till högt flera gånger och sitter mest och småmyser genom hela filmen. Och det kan man tacka ett krus med sköldpaddelim som fastnar i en näsborre för. Där fångade filmen mig.
EXTRAMATERIALET
På någon utländsk UHD-utgåva av filmen ska det finns runt 20 minuter bortklippta scener, men de får vi inte här. Här är det i stället två kortare featuretter där den ena är ren ryggdunkning där personer som Conan O'Brien, Ben Stiller och Ricky Gervais pratar om hur bra och viktig första filmen är och den andra ger en snabb skildring av hur konceptet med Spinal Tap kom till i slutet av 70-talet.
Båda inslagen är över på tio minuter men är trevliga att se om än lite kortfattade.
Båda inslagen är över på tio minuter men är trevliga att se om än lite kortfattade.
TRE SAKER
1. Jag ser filmen och skriver recensionen bara någon dag efter att regissören Rob Reiner och hans fru brutalt mördats av sonen Nick. Det ger förstås ett tragiskt skimmer till filmupplevelsen. "Spinal Tap II: The End Continues" blev Reiners sista ordinarie film. En konsertfilm, "Spinal Tap at Stonehenge: The Final Finale", var planerad till 2026 men har för tillfället pausats under rådande omständigheter.
2. Jag gillar att Rob Reiner och övriga skapare verkligen ansträngt sig för att lokalisera alla som var med i första filmen, som fortfarande är vid liv, och låta dem reprisera sina roller även om det bara är för väldigt korta sekvenser. Det innebär att vi bland annat återser både Fran Drescher och Paul Shaffer om än bara i några sekunder.
3. I tider där stora artister ger sig ut på farvälturnéer som aldrig tar slut eller börjar om och så vidare så anser jag att "The End Continues" är en obeskrivligt rolig och passande titel.
2. Jag gillar att Rob Reiner och övriga skapare verkligen ansträngt sig för att lokalisera alla som var med i första filmen, som fortfarande är vid liv, och låta dem reprisera sina roller även om det bara är för väldigt korta sekvenser. Det innebär att vi bland annat återser både Fran Drescher och Paul Shaffer om än bara i några sekunder.
3. I tider där stora artister ger sig ut på farvälturnéer som aldrig tar slut eller börjar om och så vidare så anser jag att "The End Continues" är en obeskrivligt rolig och passande titel.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
