Lätt framtvingad fortsättning
FILMEN"The Black Phone" hyllades när den kom 2022 men när jag såg filmen var jag inte lika övertygad om dess storhet. Det var en okej skräckis på temat seriemördare med lite övernaturliga inslag. Nu, inför att jag skulle se uppföljaren, insåg jag att jag inte kom ihåg speciellt mycket av den, och när jag läste en sammanfattning på nätet blev jag lätt förbluffad. "Oj, hände allt det här?" och "Oj, filmen hade ju ett definitivt slut" var några tankar som kom till mig.
Det här med definitiva slut är ju inget som Hollywood bryr sig om. Finns det minsta lilla chans att göra en fortsättning på något som varit framgångsrikt så tar de den även om det kan betyder att resultatet inte alls blir lika bra eller intressant. Så är fallet med "Black Phone 2". Det är väl en hyfsad uppföljare, men jag är väldigt tveksam till vad jag faktiskt tycker om den. Det finns vissa poänger och en del stämningsfulla sekvenser, men det finns också rätt mycket som angränsar till det usla och sådant som redan gjorts bättre i andra filmer.
Det som ändå är bra som utgångspunkt är att filmen tar vid efter den förra. Det har gått några år (filmens nu är 1982) och karaktärerna har fått lära sig att leva med det de var med om i första filmen. Det innebär att syskonen Finney (Mason Thames) och Gwen (Madeleine McGraw) ses som kufar på sin skola. Finney är arg och våldsam mot alla som triggar honom och Gwen kallas för häxa på grund av sina synska förmågor. I första filmen var det Finney som kidnappades av seriemördaren The Grabber (Ethan Hawke) och som fick ta emot telefonsamtal från döda tidigare offer. Parallellt fick Gwen visioner i sina drömmar som ledde fram till att Finney kunde hittas, men det var han som slutligen tog The Grabber av daga. Det definitiva slutet.
Nu kan Finney knappt passera telefoner utan att de ringer oavsett om de är inkopplade inte, men han väljer att inte svara. I stället är det Gwen som svarar i en dröm och hon får prata med sin egen mamma, 25 år tidigare. Mamman Hope (Anna Lore) hade samma typ av drömmar/syner som Gwen och tog sitt liv några år innan den första filmen. Konversationen de har är kopplat till något som hände på ett läger på femtiotalet där tre pojkar försvann. De döda pojkarna kommunicerar med Gwen och det leder till att hon, Finney och kompisen Ernesto (Miguel Mora) åker dit för att rota i saken. Parallellt dyker The Grabber upp som ett spöke som vill hämnas på Finney genom att göra Gwen illa och det ska visa sig att personen bakom The Grabber har en koppling till både de döda pojkarna och till Hope.
Det här med att The Grabber blir någon sorts Freddy Krueger-figur som dyker upp i drömmar och skadar folk är ju lite lätt knepigt att acceptera. Nog för att det fanns ett övernaturligt inslag i den första filmen men just The Grabber var en tvättäkta psykopatisk seriemördare. Nu är han inte det länge. Och om det inte vore nog så åker han skridsko också... Större delen av filmen utspelar sig nämligen i det totalt igensnöade lägret och på en genomfrusen iskall sjö. En rätt bra miljö på pappret men i bild blir det väldigt mycket data trots att filmen spelades in on location med snö så att det räckte och blev över. Scenerna där folk står i en telefonkiosk med sjön bakom ser ut som de är dåligt inklippta i vykort. Bergen är inte datorgjorda men väl fotografier och det fungerar inte. Det känns mest slarvigt gjort.
Jag är fortfarande tveksam till filmen. Det är något med helheten som inte riktigt fungerar. Dels känns fortsättningen forcerad och framtvingad och dels känns mycket redan gjort. Jag hoppas innerligen att det inte ska kramas fram en återkommande franchise ur det här upplägget för då kommer det garanterat bara bli sämre och sämre filmer.
Det här med definitiva slut är ju inget som Hollywood bryr sig om. Finns det minsta lilla chans att göra en fortsättning på något som varit framgångsrikt så tar de den även om det kan betyder att resultatet inte alls blir lika bra eller intressant. Så är fallet med "Black Phone 2". Det är väl en hyfsad uppföljare, men jag är väldigt tveksam till vad jag faktiskt tycker om den. Det finns vissa poänger och en del stämningsfulla sekvenser, men det finns också rätt mycket som angränsar till det usla och sådant som redan gjorts bättre i andra filmer.
Det som ändå är bra som utgångspunkt är att filmen tar vid efter den förra. Det har gått några år (filmens nu är 1982) och karaktärerna har fått lära sig att leva med det de var med om i första filmen. Det innebär att syskonen Finney (Mason Thames) och Gwen (Madeleine McGraw) ses som kufar på sin skola. Finney är arg och våldsam mot alla som triggar honom och Gwen kallas för häxa på grund av sina synska förmågor. I första filmen var det Finney som kidnappades av seriemördaren The Grabber (Ethan Hawke) och som fick ta emot telefonsamtal från döda tidigare offer. Parallellt fick Gwen visioner i sina drömmar som ledde fram till att Finney kunde hittas, men det var han som slutligen tog The Grabber av daga. Det definitiva slutet.
Nu kan Finney knappt passera telefoner utan att de ringer oavsett om de är inkopplade inte, men han väljer att inte svara. I stället är det Gwen som svarar i en dröm och hon får prata med sin egen mamma, 25 år tidigare. Mamman Hope (Anna Lore) hade samma typ av drömmar/syner som Gwen och tog sitt liv några år innan den första filmen. Konversationen de har är kopplat till något som hände på ett läger på femtiotalet där tre pojkar försvann. De döda pojkarna kommunicerar med Gwen och det leder till att hon, Finney och kompisen Ernesto (Miguel Mora) åker dit för att rota i saken. Parallellt dyker The Grabber upp som ett spöke som vill hämnas på Finney genom att göra Gwen illa och det ska visa sig att personen bakom The Grabber har en koppling till både de döda pojkarna och till Hope.
Det här med att The Grabber blir någon sorts Freddy Krueger-figur som dyker upp i drömmar och skadar folk är ju lite lätt knepigt att acceptera. Nog för att det fanns ett övernaturligt inslag i den första filmen men just The Grabber var en tvättäkta psykopatisk seriemördare. Nu är han inte det länge. Och om det inte vore nog så åker han skridsko också... Större delen av filmen utspelar sig nämligen i det totalt igensnöade lägret och på en genomfrusen iskall sjö. En rätt bra miljö på pappret men i bild blir det väldigt mycket data trots att filmen spelades in on location med snö så att det räckte och blev över. Scenerna där folk står i en telefonkiosk med sjön bakom ser ut som de är dåligt inklippta i vykort. Bergen är inte datorgjorda men väl fotografier och det fungerar inte. Det känns mest slarvigt gjort.
Jag är fortfarande tveksam till filmen. Det är något med helheten som inte riktigt fungerar. Dels känns fortsättningen forcerad och framtvingad och dels känns mycket redan gjort. Jag hoppas innerligen att det inte ska kramas fram en återkommande franchise ur det här upplägget för då kommer det garanterat bara bli sämre och sämre filmer.
EXTRAMATERIALET
Det är ganska välpackat med extramaterial. Utöver ett kommentarspår med regissören Scott Derrickson och nästan åtta minuter med bortklippta scener som alla tagits bort av goda anledningar, finns det tre featuretter som tillsammans klockar in på en halvtimme lite drygt. Ganska traditionella tittar bakom kulisserna med intervjuer och kommentarer och olika fokusområden, bland annat effekter, stuntscener och inspelningsplatser samt tidseran.
TRE SAKER
1. Den första filmen baserades på en novell av Joe Hill (det vill säga Stephen Kings äldsta son) och även denna film har sitt ursprung i en kort, kort pitch av Hill: The Grabber ringer Finney från helvetet.
2. Scott Derrickson menar att han fick inspiration till filmen från "Terror på Elm Street" och "The Shining", och det märks. Speciellt "Terror på Elm Street".
3. Scenen där Hope pratar med sin dotter är ändå ganska fiffigt gjort. Först ser vi bara Hopes del av konversationen. Sen ser vi en där Gwen ger en konversation tillbaka och sen ytterligen en gång där hon har en annan konversation tillbaka. Båda varianterna fungerar lustigt nog bra.
2. Scott Derrickson menar att han fick inspiration till filmen från "Terror på Elm Street" och "The Shining", och det märks. Speciellt "Terror på Elm Street".
3. Scenen där Hope pratar med sin dotter är ändå ganska fiffigt gjort. Först ser vi bara Hopes del av konversationen. Sen ser vi en där Gwen ger en konversation tillbaka och sen ytterligen en gång där hon har en annan konversation tillbaka. Båda varianterna fungerar lustigt nog bra.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
