Duger att se men inte mycket mer än så
FILMEN"Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att vi kommer att få se en fortsättning." Så självsäkert uttryckte jag mig när jag skrev om den första säsongen av "Sanningen". Men så fel jag hade. Här är ju fortsättningen två år senare och inte nog med det - en tredje säsong har redan utannonserats.
Dock skulle jag säga att min attityd som föranledde det där självsäkra konstaterandet är kvar: "Sanningen" är inte en serie i toppklass men duger gott och väl att lägga 6x45 minuter på.
Det handlar om Stockholmspolisen Iris Broman (Sofia Helin) som tvingats bort från sin normala arbetsplats och blivit chef över en kalla fall-grupp i Malmö. Anledningen var att Iris blev måltavla för ett kriminellt nätverk men i stället lyckades de hyrda mördarna skjuta Iris man. Att bevisa att Peter Van Voorst (Casper Crump) är hjärnan bakom det hela har blivit en besatthet för Iris och därför tänjer hon emellanåt på gränserna, både i sitt nuvarande jobb och i sitt gamla. Rent logiskt sett skulle hon inte få vara kvar som polis någonstans så som hon beter sig, men ett tv-drama är sällan logiskt. Det betyder hur som helst att hon då och då smiter iväg från sitt Malmöjobb för att på egen hand eller som en del av sin gamla tjänst försöka sätta dit Van Voorst.
Det kalla fallet i Malmö kretsar kring en försvunnen patriark från en herrgård utanför Ystad. Det har snart gått tio år sedan Thorbjörn försvann och länge misstänktes hans fru Marianne (Marika Lindström) för att ha mördat honom, men eftersom ingen kropp har hittats finns det heller inga bevis. Nu har Marianne bekostat en dokumentärfilm om Thorbjörns försvinnande. Enbart ett av hennes tre barn, knarkaren Sara (Rakel Benér), har valt att vara med i dokumentären. De övriga, Adrian (Björn Bengtsson) och David (Victor Ståhl Segerhagen) vill inte vara med, trots att de står närmare Marianne än vad Sara gör.
Men det som gör att kalla fall-avdelningen tar sig till herrgården är att en kropp hittas, men det är inte Thorbjörn utan en försvunnen ung knarkare som höll till i ett ödehus på herrgårdens ägor. Triggade av mediauppmärksamheten kring Thorbjörn-fallet börjar de undersöka om det finns kopplingar mellan Thorbjörn och kroppen de hittat och självklart gör det det.
Samtidigt har Iris förlorat sin chefsroll efter ett "sidoäventyr" där hon jagade Van Voorst i Spanien och i stället har mjuka kollegan Jens (Håkan Bengtsson) tagit över, vilket inte gör Iris någonting. Hon får i stället jobba mer med kollegan Kerstin (Kajsa Ernst) som har en minst sagt omväxlande inställning till Iris.
Upplösningen på det kalla fallet blir aldrig speciellt spännande. När den kommer är den inte direkt förvånande och hela Van Voorst-grejen känns som den har alldeles för stor plats i helhet och det stör mig. Som jag konstaterade i inledningen är "Sanningen" inte en serie i toppklass. I jämförelse med en annan svensk serie som också kretsade kring kalla fall - "Det som göms i snö" - är den till och med väldigt blek, men likväl lär jag se säsong 3 när den kommer.
Dock skulle jag säga att min attityd som föranledde det där självsäkra konstaterandet är kvar: "Sanningen" är inte en serie i toppklass men duger gott och väl att lägga 6x45 minuter på.
Det handlar om Stockholmspolisen Iris Broman (Sofia Helin) som tvingats bort från sin normala arbetsplats och blivit chef över en kalla fall-grupp i Malmö. Anledningen var att Iris blev måltavla för ett kriminellt nätverk men i stället lyckades de hyrda mördarna skjuta Iris man. Att bevisa att Peter Van Voorst (Casper Crump) är hjärnan bakom det hela har blivit en besatthet för Iris och därför tänjer hon emellanåt på gränserna, både i sitt nuvarande jobb och i sitt gamla. Rent logiskt sett skulle hon inte få vara kvar som polis någonstans så som hon beter sig, men ett tv-drama är sällan logiskt. Det betyder hur som helst att hon då och då smiter iväg från sitt Malmöjobb för att på egen hand eller som en del av sin gamla tjänst försöka sätta dit Van Voorst.
Det kalla fallet i Malmö kretsar kring en försvunnen patriark från en herrgård utanför Ystad. Det har snart gått tio år sedan Thorbjörn försvann och länge misstänktes hans fru Marianne (Marika Lindström) för att ha mördat honom, men eftersom ingen kropp har hittats finns det heller inga bevis. Nu har Marianne bekostat en dokumentärfilm om Thorbjörns försvinnande. Enbart ett av hennes tre barn, knarkaren Sara (Rakel Benér), har valt att vara med i dokumentären. De övriga, Adrian (Björn Bengtsson) och David (Victor Ståhl Segerhagen) vill inte vara med, trots att de står närmare Marianne än vad Sara gör.
Men det som gör att kalla fall-avdelningen tar sig till herrgården är att en kropp hittas, men det är inte Thorbjörn utan en försvunnen ung knarkare som höll till i ett ödehus på herrgårdens ägor. Triggade av mediauppmärksamheten kring Thorbjörn-fallet börjar de undersöka om det finns kopplingar mellan Thorbjörn och kroppen de hittat och självklart gör det det.
Samtidigt har Iris förlorat sin chefsroll efter ett "sidoäventyr" där hon jagade Van Voorst i Spanien och i stället har mjuka kollegan Jens (Håkan Bengtsson) tagit över, vilket inte gör Iris någonting. Hon får i stället jobba mer med kollegan Kerstin (Kajsa Ernst) som har en minst sagt omväxlande inställning till Iris.
Upplösningen på det kalla fallet blir aldrig speciellt spännande. När den kommer är den inte direkt förvånande och hela Van Voorst-grejen känns som den har alldeles för stor plats i helhet och det stör mig. Som jag konstaterade i inledningen är "Sanningen" inte en serie i toppklass. I jämförelse med en annan svensk serie som också kretsade kring kalla fall - "Det som göms i snö" - är den till och med väldigt blek, men likväl lär jag se säsong 3 när den kommer.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Kemin mellan Iris och Jens är kanske det bästa med serien. Det är det som känns mest äkta och som även borgar för lite humor. Jens är till exempel en stor hundälskare och hans reaktion när han får veta att en hund har blivit skjuten är väldigt komisk.
2. Iris får en liten fling med en figur spelad av Pål Sverre Hagen. Man känner direkt att det är något skumt med det, och det är det också, men kanske inte riktigt så som man har tänkt sig.
3. Sist bodde Iris i ett hus utanför Ystad som ägdes av hennes syster (Hedda Stiernstedt). Systern är inte alls med denna gång och Iris har flyttat till en lägenhet i Malmö.
2. Iris får en liten fling med en figur spelad av Pål Sverre Hagen. Man känner direkt att det är något skumt med det, och det är det också, men kanske inte riktigt så som man har tänkt sig.
3. Sist bodde Iris i ett hus utanför Ystad som ägdes av hennes syster (Hedda Stiernstedt). Systern är inte alls med denna gång och Iris har flyttat till en lägenhet i Malmö.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
