Ett mörkt nedslag i Springsteens liv
FILMENTrots att jag kände till den här Bruce Springsteen-biopicen så hade jag helt missat att den faktiskt kretsar kring det enda Springsteen-album som jag äger, nämligen "Nebraska" från 1982. Vilken glad överraskning! Det innebär att när filmen börjar har Bruce Spingsteen (Jeremy Allen White) trippeln "Born to Run" (1975), "Darkness on the Edge of Town" (1978) och "The River" (1980) i bagaget, tre succéplattor som verkligen format hans sound och etablerat honom som The Boss - USA:s stora rockstjärna.
När "The River"-turnén gått i mål bosätter sig Springsteen i ett hus på landsbygden, i Colts Neck, New Jersey. Här trivs han i lugnet och börjar förkovra sig i amerikanska böcker och film och inspireras till att skriva. Han gillar akustiken i sovrummet och instruerar sin gitarrtekniker Mike Batlan (Paul Walter Hauser) att ordna fram inspelningsutrustning och får hem lite mikrofoner och fyrakanals portastudio. Tanken är att göra demos för att på ett enklare vis visa E-Street Band hur låtarna ska gå i stället för att skapa dem i skivstudion som de gjort tidigare.
Men det är något med isoleringen och inspirationen som går djupt in i Springsteen. Han börjar minnas sin barndom med en supande och stundtals våldsam pappa (Stephen Graham). Alla tankar går tillbaka in i låtarna. Parallellt börjar han träffa den ensamstående mamman Faye Romano (Odessa Young) som erbjuder ljus i mörkret men Springsteen har svårt att ge tillbaka fullt ut.
När det väl är dags att ta låtarna vidare blir det inte riktigt som managern Jon Landau (Jeremy Strong) hoppats. Springsteen får till några riktiga rockrökare av ett par låtar, men när det gäller det mesta av materialet fungerar det inte med bandet. Känslan försvinner och Springsteen blir allt mer övertygad om att låtarnas definitiva form är de han spelat in hemma i sovrummet. Övertygelsen blir allt starkare samtidigt som mörkret kommer närmare.
En känsla jag har efter filmen är: Var detta allt? Då syftar jag inte på att storyn skulle vara dålig på något vis utan att det är ett väldigt tunt utsnitt ur Springsteens liv och karriär som blivit film. Det känns spontant som att det skulle kunna gå att göra ett par filmer till utifrån andra delar och i och med att Jeremy Allen White verkar sannerligen uppvärmd så är det väl bara att köra?!
Skämt åsido - det här är är en förvånansvärt mörk film och eftersom Springsteen själv varit involverad så måste jag ändå ge honom beröm för att våga lyfta fram just den här historien, som känns som väldigt personlig, tung och allt annat än tillrättalagd. I början av produktionen sa Springsteen till manusförfattaren och regissören Scott Cooper "The truth about yourself isn't always pretty". Det framgår tydligt.
Jag är svag för musikbaserade filmer och inte minst verklighetsbaserade sådana och är även ett högst måttligt Springsteen fan och kokar man ihop det så blir det en soppa som passar mig perfekt. En mycket sevärd biopic,
När "The River"-turnén gått i mål bosätter sig Springsteen i ett hus på landsbygden, i Colts Neck, New Jersey. Här trivs han i lugnet och börjar förkovra sig i amerikanska böcker och film och inspireras till att skriva. Han gillar akustiken i sovrummet och instruerar sin gitarrtekniker Mike Batlan (Paul Walter Hauser) att ordna fram inspelningsutrustning och får hem lite mikrofoner och fyrakanals portastudio. Tanken är att göra demos för att på ett enklare vis visa E-Street Band hur låtarna ska gå i stället för att skapa dem i skivstudion som de gjort tidigare.
Men det är något med isoleringen och inspirationen som går djupt in i Springsteen. Han börjar minnas sin barndom med en supande och stundtals våldsam pappa (Stephen Graham). Alla tankar går tillbaka in i låtarna. Parallellt börjar han träffa den ensamstående mamman Faye Romano (Odessa Young) som erbjuder ljus i mörkret men Springsteen har svårt att ge tillbaka fullt ut.
När det väl är dags att ta låtarna vidare blir det inte riktigt som managern Jon Landau (Jeremy Strong) hoppats. Springsteen får till några riktiga rockrökare av ett par låtar, men när det gäller det mesta av materialet fungerar det inte med bandet. Känslan försvinner och Springsteen blir allt mer övertygad om att låtarnas definitiva form är de han spelat in hemma i sovrummet. Övertygelsen blir allt starkare samtidigt som mörkret kommer närmare.
En känsla jag har efter filmen är: Var detta allt? Då syftar jag inte på att storyn skulle vara dålig på något vis utan att det är ett väldigt tunt utsnitt ur Springsteens liv och karriär som blivit film. Det känns spontant som att det skulle kunna gå att göra ett par filmer till utifrån andra delar och i och med att Jeremy Allen White verkar sannerligen uppvärmd så är det väl bara att köra?!
Skämt åsido - det här är är en förvånansvärt mörk film och eftersom Springsteen själv varit involverad så måste jag ändå ge honom beröm för att våga lyfta fram just den här historien, som känns som väldigt personlig, tung och allt annat än tillrättalagd. I början av produktionen sa Springsteen till manusförfattaren och regissören Scott Cooper "The truth about yourself isn't always pretty". Det framgår tydligt.
Jag är svag för musikbaserade filmer och inte minst verklighetsbaserade sådana och är även ett högst måttligt Springsteen fan och kokar man ihop det så blir det en soppa som passar mig perfekt. En mycket sevärd biopic,
EXTRAMATERIALET
En drygt halvtimmeslång making of under namnet "The Liner Notes" ligger med där vi i fyra delar - Act 1: From Book to Screen, Act 2: Beyond the Music, Act 3: Becoming Bruce Springsteen, Act 4: Deep Authenticity - får en inblick i filmens tillkomst.
Som synes av första aktens namn är filmens manus baserat på en bok, nämligen Warren Zanes bok om "Nebraskas" tillkomst. Den heter också "Deliver Me From Nowhere". Första akten handlar således om hur boken fick några producenter att "hitta något" i berättelsen, vilket sedermera ledde till att Scott Cooper ("Crazy Heart", "Out of the Furnace", "The Pale Blue Eye" med flera) anlitades som regissör och Jeremy Allen White fick huvudrollen.
Mot slutet av halvtimmen dyker vi djupare i Jeremy Allen Whites insats och hur man jobbade med autenticiteten genom att använda verkliga platser från Bruce Springsteens liv vid den här tiden. Allt som allt en bra och gedigen bakomfilm som lyckligtvis undviker de mest högljudda ryggdunkningarna.
Som synes av första aktens namn är filmens manus baserat på en bok, nämligen Warren Zanes bok om "Nebraskas" tillkomst. Den heter också "Deliver Me From Nowhere". Första akten handlar således om hur boken fick några producenter att "hitta något" i berättelsen, vilket sedermera ledde till att Scott Cooper ("Crazy Heart", "Out of the Furnace", "The Pale Blue Eye" med flera) anlitades som regissör och Jeremy Allen White fick huvudrollen.
Mot slutet av halvtimmen dyker vi djupare i Jeremy Allen Whites insats och hur man jobbade med autenticiteten genom att använda verkliga platser från Bruce Springsteens liv vid den här tiden. Allt som allt en bra och gedigen bakomfilm som lyckligtvis undviker de mest högljudda ryggdunkningarna.
TRE SAKER
1. I över 40 år låg E-Street Band-sessionen med Colts Neck-låtarna i valvet men samma dag som filmen hade biopremiär släpptes "Electric Nebraska" där låtarna äntligen blev offentliga. En helig graal för många Springsteenfansen som inte ens var säkra på att låtarna fanns.
2. De som har tillgång till Disney+ kan leta rätt på en väldigt relaterad livekonsert med Springsteen från 2025 där han framför hela "Nebraska"-plattan live, vilket givetvis är ett bra komplement till filmen.
3. Kärleksintresset Faye Romano är ingen verklig person utan en blandning av flera olika personer som Springsteen hade romanser med vid den här tiden.
2. De som har tillgång till Disney+ kan leta rätt på en väldigt relaterad livekonsert med Springsteen från 2025 där han framför hela "Nebraska"-plattan live, vilket givetvis är ett bra komplement till filmen.
3. Kärleksintresset Faye Romano är ingen verklig person utan en blandning av flera olika personer som Springsteen hade romanser med vid den här tiden.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
