Småputtrigt mysig men klichéfylld
FILMENJag har inte läst Emma Hambergs bok men jag var på väg att se scenföreställningen av "Je m'appelle Agneta", men av någon anledning jag inte minns fick jag hoppa över den och gav biljetten till min svägerska i stället. Därför blir mitt första möte med Agneta i Johanna Runevads redan på förhand upphaussade filmatisering med Eva Melander i titelrollen.
Agneta är en kvinna strax under 50-strecket som är frankofil utan att ha varit där eller ens lärt sig ett ord franska. Hon smyger med sitt intresse hemma för hennes man Magnus (Björn Kjellman i blond Carl Bildt-frisyr) hatar allt som är franskt. Själv har han snöat in på ett hälsoliv som han delar med en kompis, inte med Agneta som på nätterna trycker kex och franska ostar. Detta kommer hon undan med eftersom hon och Magnus har skilda sovrum efter att barnen - som Agneta mest har kontakt med via Swish - har flyttat ut.
Agneta är grå mus som helst döljer sina kroppskomplex under en fleecetröja. Hon jobbar på Trafikverket, tills hon en dag inte länge gör det. Arbetsbefriad hittar hon en jobbannons om att bli au pair till "pojken" Einar i Provance. Hon söker tjänsten och får den och trots att Magnus hånskrattar åt henne och garanterar att hon kommer att behöva hans hjälp för att komma hem omedelbart, sätter hon sig på kollektivtrafiken och inleder sin första resa till Frankrike - utan att kunna ett ord franska.
Det ska visa sig att Einar inte alls är en pojke utan en äldre, homosexuell och till synes galen man (Claes Månsson) som inte alls är intresserad av att få hjälp in sin vardag. Givetvis ger Agneta upp på en gång, men kan inte resa hem omedelbart. Det som händer då är att Agneta kommer närmare Einar och han lyckas väcka något i henne. En lust att tänka på sig själv och göra det som är bäst för en själv. När han ber henne berätta om sitt liv pratar hon bara om Magnus och det är en ögonöppnare.
Plötsligt blir Agneta en kvinna som tar för sig, som accepterar hur hon ser ut och är och njuter av allt det som livet kan ge henne, oavsett om det handlar om nya kläder, mat eller... passion. Samtidigt luckras gåtan Einar upp och Agneta bestämmer sig för att ge något tillbaka.
Jag tycker att filmen är charmig och småputtrigt mysig, samtidigt som den dräller av klichéer och tydliga checkboxar. Historien i sig är inte överdrivet originell men vilken berättelse är det nu för tiden? Dessvärre tycker jag att filmen tappar mig den sista fjärdedelen eller så. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men det är något med att det blir lite för enkelt för Agneta att lösa Einars problem och upplösningen på filmen är alldeles för förutsägbar. Redigeraren i mig - om det nu finns en sådan - hade velat avsluta filmen tidigare.
Med det sagt tycker jag inte att förhandshypen har levererat även om det är en trevlig film. Den är inte fantastisk, men godkänd.
Agneta är en kvinna strax under 50-strecket som är frankofil utan att ha varit där eller ens lärt sig ett ord franska. Hon smyger med sitt intresse hemma för hennes man Magnus (Björn Kjellman i blond Carl Bildt-frisyr) hatar allt som är franskt. Själv har han snöat in på ett hälsoliv som han delar med en kompis, inte med Agneta som på nätterna trycker kex och franska ostar. Detta kommer hon undan med eftersom hon och Magnus har skilda sovrum efter att barnen - som Agneta mest har kontakt med via Swish - har flyttat ut.
Agneta är grå mus som helst döljer sina kroppskomplex under en fleecetröja. Hon jobbar på Trafikverket, tills hon en dag inte länge gör det. Arbetsbefriad hittar hon en jobbannons om att bli au pair till "pojken" Einar i Provance. Hon söker tjänsten och får den och trots att Magnus hånskrattar åt henne och garanterar att hon kommer att behöva hans hjälp för att komma hem omedelbart, sätter hon sig på kollektivtrafiken och inleder sin första resa till Frankrike - utan att kunna ett ord franska.
Det ska visa sig att Einar inte alls är en pojke utan en äldre, homosexuell och till synes galen man (Claes Månsson) som inte alls är intresserad av att få hjälp in sin vardag. Givetvis ger Agneta upp på en gång, men kan inte resa hem omedelbart. Det som händer då är att Agneta kommer närmare Einar och han lyckas väcka något i henne. En lust att tänka på sig själv och göra det som är bäst för en själv. När han ber henne berätta om sitt liv pratar hon bara om Magnus och det är en ögonöppnare.
Plötsligt blir Agneta en kvinna som tar för sig, som accepterar hur hon ser ut och är och njuter av allt det som livet kan ge henne, oavsett om det handlar om nya kläder, mat eller... passion. Samtidigt luckras gåtan Einar upp och Agneta bestämmer sig för att ge något tillbaka.
Jag tycker att filmen är charmig och småputtrigt mysig, samtidigt som den dräller av klichéer och tydliga checkboxar. Historien i sig är inte överdrivet originell men vilken berättelse är det nu för tiden? Dessvärre tycker jag att filmen tappar mig den sista fjärdedelen eller så. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men det är något med att det blir lite för enkelt för Agneta att lösa Einars problem och upplösningen på filmen är alldeles för förutsägbar. Redigeraren i mig - om det nu finns en sådan - hade velat avsluta filmen tidigare.
Med det sagt tycker jag inte att förhandshypen har levererat även om det är en trevlig film. Den är inte fantastisk, men godkänd.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Romanen kom 2021 och två år senare kom uppföljaren "Au revoir Agneta", alltså finns det en liten chans till att även filmen får en uppföljare.
2. Det är en del musikaliska inslag i filmen som förstärker vissa scener. Både kända låtar och okända, då en låt beskriver - på franska - exakt vad som händer i scenen och således måste vara specialskriven. Snygg detalj hur som helst.
3. Även om filmen gick en stund på bio är dess hem Netflix, vilket innebär att det finns en dubbad version av filmen för icke-svensktaliga tittare. Av läsarrecensionerna på IMDB att bedöma ska dubbningen vara snudd på bedrövlig. Tråkigt om det är så.
2. Det är en del musikaliska inslag i filmen som förstärker vissa scener. Både kända låtar och okända, då en låt beskriver - på franska - exakt vad som händer i scenen och således måste vara specialskriven. Snygg detalj hur som helst.
3. Även om filmen gick en stund på bio är dess hem Netflix, vilket innebär att det finns en dubbad version av filmen för icke-svensktaliga tittare. Av läsarrecensionerna på IMDB att bedöma ska dubbningen vara snudd på bedrövlig. Tråkigt om det är så.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
