Färgsprakande i svartvitt
FILMENVi kör väl elefanten i rummet, som alla redan känner till först: Den här serien går att se på två olika vis. Antingen i kontrastrik svartvitt stil à la 30-talet, eller i förhöjt färgsprakande utförande. Det är upp till tittaren att själv välja vilken version den vill se och ledsnar man på sitt val är det bara att byta och fortsätta precis där man var - med eller utan fyrfärg.
Det är ju ett jätteroligt formexperiment som givetvis kan ses som en gimmick som ska göra en tråkig serie mer intressant. Men så är inte riktigt fallet. "Spider-Noir" står inte och faller med gimmicken, vilket det rådande IMDB-snittbetyget på 8.0 vittnar om.
Om det var något den animerade succén "Spider-Man: Into the Spider-Verse" lärde oss så var det att det finns oändligt många Spider-Man. Ett helt universum av Spider-Man och en av dem som dök upp i filmen var en film noir-aktig variant, Ben Reilly eller The Spider, vars röst gjordes av Nicoias Cage. Det räckte för att Cage skulle få göra karaktären på riktigt i denna åttadelade första säsong av förmodat flera.
Reilly är privatdetektiv i New York. Det vill säga när han inte är hjälten The Spider förstås. Men det har han inte varit på fem år när serien startar. Efter att ha förlorat sin fru begravde han sitt alter ego - bokstavligt talat genom att mura in kostymen i en vägg i sin gamla lägenhet. Han ramlar in i ett uppdrag som innehåller maffiabossen Finn "Silvermane" Byrne (Brendan Gleeson), dubbelspelande sångerskan Cat Hardy (Li Jun Li) och en rad personer som superkrafter som alla hamnar på Silvermanes lönelista. Trots att The Spider är en gammal fiende till Silvermane, blir Ben Reilly någon som maffiabossen anställer för att reda ut vissa saker - bland annat vem som konspirerar för att mörda honom, vilket är Cat.
Det ska dock finnas något gemensamt mellan de olika superskurkarna, något Ben löser tillsammans med sin sekreterare Janet Ruiz (Karen Rodriguez) och journalisten Robbie Robertson (Lamorne Morris), men de är även kopplade till Bens förflutna. Och den där inmurade kostymen stannar inte inmurad speciellt länge.
Serien rullar på som en utdragen "Spider-Man"-film. Karaktärerna är i mycket varianter på sådana som figurerat i tidigare "Spider-Man"-filmer eller åtminstone i serietidningarna. Silvermane och Robbie Robertson finns där och de tre superskurkarna är Sandman, Tombstone och Megawatt - vissa mer kända än andra.
Nicolas Cage tar givetvis i från tårna i sin gestaltning men det är inte det här överdrivna agerandet som han gjort i vissa sammanhang tidigare. Hans Ben Reilly är i hans egen beskrivning "70 procent Humphrey Bogart och 30 procent Snurre Sprätt", vilket är en jätterolig sammanfattning. Han pratar precis som 30-talsskådespelarna och det ger en extra krydda till gestaltningen. Jag tycker att serien är helt okej. Det är en annorlunda variant på superhjältegenren, och i synnerhet Spider-Man-mytologin, som fungerar väl och är väldigt snyggt gjort.
Och då kommer vi till den brinnande frågan: Ska man se serien i svartvitt eller i färg? Ja, det finns förstås inget korrekt svar på den frågan. Själv bytte jag lite fram och tillbaka när jag kände för det och fastnade inte extra mycket för någon av varianterna. Serien filmades givetvis i färg, men ljussattes enligt de gamla svartvita filmerna och sedan processades filmen på två helt olika sätt för att skapa de individuella varianterna. Ett intressant grepp, men det är som sagt upp till var och en vilken variant man gillar bäst.
Det är ju ett jätteroligt formexperiment som givetvis kan ses som en gimmick som ska göra en tråkig serie mer intressant. Men så är inte riktigt fallet. "Spider-Noir" står inte och faller med gimmicken, vilket det rådande IMDB-snittbetyget på 8.0 vittnar om.
Om det var något den animerade succén "Spider-Man: Into the Spider-Verse" lärde oss så var det att det finns oändligt många Spider-Man. Ett helt universum av Spider-Man och en av dem som dök upp i filmen var en film noir-aktig variant, Ben Reilly eller The Spider, vars röst gjordes av Nicoias Cage. Det räckte för att Cage skulle få göra karaktären på riktigt i denna åttadelade första säsong av förmodat flera.
Reilly är privatdetektiv i New York. Det vill säga när han inte är hjälten The Spider förstås. Men det har han inte varit på fem år när serien startar. Efter att ha förlorat sin fru begravde han sitt alter ego - bokstavligt talat genom att mura in kostymen i en vägg i sin gamla lägenhet. Han ramlar in i ett uppdrag som innehåller maffiabossen Finn "Silvermane" Byrne (Brendan Gleeson), dubbelspelande sångerskan Cat Hardy (Li Jun Li) och en rad personer som superkrafter som alla hamnar på Silvermanes lönelista. Trots att The Spider är en gammal fiende till Silvermane, blir Ben Reilly någon som maffiabossen anställer för att reda ut vissa saker - bland annat vem som konspirerar för att mörda honom, vilket är Cat.
Det ska dock finnas något gemensamt mellan de olika superskurkarna, något Ben löser tillsammans med sin sekreterare Janet Ruiz (Karen Rodriguez) och journalisten Robbie Robertson (Lamorne Morris), men de är även kopplade till Bens förflutna. Och den där inmurade kostymen stannar inte inmurad speciellt länge.
Serien rullar på som en utdragen "Spider-Man"-film. Karaktärerna är i mycket varianter på sådana som figurerat i tidigare "Spider-Man"-filmer eller åtminstone i serietidningarna. Silvermane och Robbie Robertson finns där och de tre superskurkarna är Sandman, Tombstone och Megawatt - vissa mer kända än andra.
Nicolas Cage tar givetvis i från tårna i sin gestaltning men det är inte det här överdrivna agerandet som han gjort i vissa sammanhang tidigare. Hans Ben Reilly är i hans egen beskrivning "70 procent Humphrey Bogart och 30 procent Snurre Sprätt", vilket är en jätterolig sammanfattning. Han pratar precis som 30-talsskådespelarna och det ger en extra krydda till gestaltningen. Jag tycker att serien är helt okej. Det är en annorlunda variant på superhjältegenren, och i synnerhet Spider-Man-mytologin, som fungerar väl och är väldigt snyggt gjort.
Och då kommer vi till den brinnande frågan: Ska man se serien i svartvitt eller i färg? Ja, det finns förstås inget korrekt svar på den frågan. Själv bytte jag lite fram och tillbaka när jag kände för det och fastnade inte extra mycket för någon av varianterna. Serien filmades givetvis i färg, men ljussattes enligt de gamla svartvita filmerna och sedan processades filmen på två helt olika sätt för att skapa de individuella varianterna. Ett intressant grepp, men det är som sagt upp till var och en vilken variant man gillar bäst.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Karaktären debuterade 2009 när Marvel gjorde en hel svit med "noir"-serier som återintroducerade karaktärerna i en ny miljö. Här var det Peter Parker som blev Spider-Man på ungefär samma sätt som det brukar gå till. Den historien går inte igen här då "Spider-Noirs" variant inte får sina krafter på samma vis och heller inte är Peter Parker (även om Ben Reilly uppenbarligen har bytt namn och mycket väl kan ha hetat Peter Parker tidigare). Med det sagt är "Spider-Noir" verkligen en fortsättning på karaktärens introduktion i "Spider-Man: Into the Spider-Verse" och inte den tecknade förlagan.
2. Det fanns en hjälte under pulptidningarnas guldålder (1930-40-talen) som hette The Spider som utseendemässigt har många likheter med denna series karaktär med samma namn. Stan Lee plockade inspiration från pulp-The Spider när han skapade Spider-Man på 60-talet.
3. Det pratas redan om en andra säsong som eventuellt ska utspela sig under andra världskriget, vilket betyder att det blir ett litet hopp i tiden i så fall.
2. Det fanns en hjälte under pulptidningarnas guldålder (1930-40-talen) som hette The Spider som utseendemässigt har många likheter med denna series karaktär med samma namn. Stan Lee plockade inspiration från pulp-The Spider när han skapade Spider-Man på 60-talet.
3. Det pratas redan om en andra säsong som eventuellt ska utspela sig under andra världskriget, vilket betyder att det blir ett litet hopp i tiden i så fall.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
