Utsnitt som slutar innan kontroverserna
FILMENNär jag var 8-9 år gammal någonting, fick jag ett blandband av min elva år äldre syster. På detta band fanns min första kontakt med Michael Jackson i form av låten "Don't Stop 'Til You Get Enough". Det var någonting med den där stråkmelodin och med Michaels gälla sång, som var utdragen under verserna och sedan snabb och hetsig under refrängen, som stack ut. Låten har en betydande plats i en nyckelscen i biografifilmen "Michael" som det första steget på egna ben som Michael Jackson (Jaafar Jackson) tar.
Det ska sägas att filmen är en litet utsnitt ur Michael Jacksons liv. Den når inte fram till de, låt oss säga komplicerade delarna som dumpade tonvis med smolk i bägaren. Just den här filmens slutpunkt är kopplat till det som är utsnittets fokus, relationen till pappan Joseph Jackson (Colman Domingo).
Historien tar sin början i mitten av 60-talet då Joseph formar fem av sina söner till Jackson 5. Michael (här spelad av Juliano Valdi) är en halvmeter kortare än sina bröder men den givna frontfiguren och talangen. Men när han inte orkar eller kanske klagar lite lätt kommer livremmen fram och Joseph bankar vett i honom. I den Peter Pan-bok Michael läser regelbundet har han skrivit namnet Joseph med en pil till Kapten Krok när Peter Pan puttar honom i havet. Det säger en del om relationen redan tidigt i historien.
Jackson 5 avancerar från småspelningar på syltor till större framträdanden och får på vägen skivkontrakt på Motown som ser och förfinar Michaels talang, vilket sedermera leder till att framtida skivbolag vill göra en soloskiva i slutet av 70-talet. Även Michael känner sig redo att visa en annan sida. Joseph säger iskallt att han äger Michael mellan 9 och 5 och vad han gör på sin fritid är upp till honom. Tillsammans med Quincy Jones (Kendrick Sampson) tar debutplattan "Off the Wall" form och succén är ett faktum, för alla utom Joseph.
Det är en förskräcklig bild av patriarken som skildras i filmen. Det finns inga positiva drag alls. Bland filmens producenter finns flera av hans barn, vissa från Jackson 5 och andra som stod utanför konstellationen, och det kan inte ha varit allt för smärtfritt att göra historien. Å andra sidan räknar jag med att otaliga terapitimmar redan lagts för de inblandade.
Colman Domingo gör dessutom rollen övertygande och bra. Han utstrålar en makt över sin familj som det egentligen enbart är hans hustru Katherine (Nia Long) kan ifrågasätta, även om det sitter långt inne. Det ska också sägas att resten av barnaskaran Jackson (där tre valt att inte skildras i filmen) har en väldigt sekundär roll med bara strörepliker här och där. Nej, detta är ju Michaels film och därmed kommer vi till Jaafar Jackson. Det är alltså Michaels brorson (son till Jermaine) som helt utan skådespelar- och danserfarenheter tar sig an rollen och gör det makalöst bra. Det är Oscarsurr om insatsen, vilket är intressant även om det kanske vore lite väl otroligt om en debutant kammar hem priset.
I bakomfilmen berättas det om processen som gjorde Jaafar till Michael, något som inte var gjort i en handvändning, men jag tycker att det är snudd på fantastiskt. Han lyckas skildra den mycket milda personen vid sidan av scenen som köper udda djur, leksaker och skyfflar i sig popcorn tillsammans med mamman framför någon svartvit film och har gör en väldigt pricksäker gestaltning av energiknippet på scenen som får publiken att gråta med sin sång och världen att applådera dansstegen. Vissa stunder undrar jag om det är verkliga bilder som redigerats in i filmen. Även debutanten Juliano Valdi som spelar den yngre upplagan av Michael är väldigt bra och trovärdig i sin gestaltning.
Jag är väldigt förtjust i biopics med musikaliska kopplingar och Michael Jackson har aldrig varit någon favorit, men likt många andra av de riktigt stora en sådan som man omöjligtvis kan ha missat. Turligt för mig täcker den här filmen den delen av hans musikaliska katalog som tilltalar mig mest, sen blev det för mycket stön och andra biljud och tristare överlag.
Elefanten i rummet är förstås att det finns en helt annan sida av Michael Jackson som ignoreras i filmen men som finns där i verkligheten. Ska man skilja på sak och person? Det är alltid svårt. En del kritik som filmen fått har handlat om att den känts "rentvättad" och det kan man knappast diskutera. Det finns ju inga inslag av något som skulle kunna anses vara olämpligt.
Jag tänker så här: Tidsmässigt skildrar den här filmen en period som står utanför anklagelser och kontroverser och i och med det ser jag ingen anledning till att låta det påverka helheten. "Michael" har det jag vill se i en musikbiopic och speltiden går väldigt fort.
Det ska sägas att filmen är en litet utsnitt ur Michael Jacksons liv. Den når inte fram till de, låt oss säga komplicerade delarna som dumpade tonvis med smolk i bägaren. Just den här filmens slutpunkt är kopplat till det som är utsnittets fokus, relationen till pappan Joseph Jackson (Colman Domingo).
Historien tar sin början i mitten av 60-talet då Joseph formar fem av sina söner till Jackson 5. Michael (här spelad av Juliano Valdi) är en halvmeter kortare än sina bröder men den givna frontfiguren och talangen. Men när han inte orkar eller kanske klagar lite lätt kommer livremmen fram och Joseph bankar vett i honom. I den Peter Pan-bok Michael läser regelbundet har han skrivit namnet Joseph med en pil till Kapten Krok när Peter Pan puttar honom i havet. Det säger en del om relationen redan tidigt i historien.
Jackson 5 avancerar från småspelningar på syltor till större framträdanden och får på vägen skivkontrakt på Motown som ser och förfinar Michaels talang, vilket sedermera leder till att framtida skivbolag vill göra en soloskiva i slutet av 70-talet. Även Michael känner sig redo att visa en annan sida. Joseph säger iskallt att han äger Michael mellan 9 och 5 och vad han gör på sin fritid är upp till honom. Tillsammans med Quincy Jones (Kendrick Sampson) tar debutplattan "Off the Wall" form och succén är ett faktum, för alla utom Joseph.
Det är en förskräcklig bild av patriarken som skildras i filmen. Det finns inga positiva drag alls. Bland filmens producenter finns flera av hans barn, vissa från Jackson 5 och andra som stod utanför konstellationen, och det kan inte ha varit allt för smärtfritt att göra historien. Å andra sidan räknar jag med att otaliga terapitimmar redan lagts för de inblandade.
Colman Domingo gör dessutom rollen övertygande och bra. Han utstrålar en makt över sin familj som det egentligen enbart är hans hustru Katherine (Nia Long) kan ifrågasätta, även om det sitter långt inne. Det ska också sägas att resten av barnaskaran Jackson (där tre valt att inte skildras i filmen) har en väldigt sekundär roll med bara strörepliker här och där. Nej, detta är ju Michaels film och därmed kommer vi till Jaafar Jackson. Det är alltså Michaels brorson (son till Jermaine) som helt utan skådespelar- och danserfarenheter tar sig an rollen och gör det makalöst bra. Det är Oscarsurr om insatsen, vilket är intressant även om det kanske vore lite väl otroligt om en debutant kammar hem priset.
I bakomfilmen berättas det om processen som gjorde Jaafar till Michael, något som inte var gjort i en handvändning, men jag tycker att det är snudd på fantastiskt. Han lyckas skildra den mycket milda personen vid sidan av scenen som köper udda djur, leksaker och skyfflar i sig popcorn tillsammans med mamman framför någon svartvit film och har gör en väldigt pricksäker gestaltning av energiknippet på scenen som får publiken att gråta med sin sång och världen att applådera dansstegen. Vissa stunder undrar jag om det är verkliga bilder som redigerats in i filmen. Även debutanten Juliano Valdi som spelar den yngre upplagan av Michael är väldigt bra och trovärdig i sin gestaltning.
Jag är väldigt förtjust i biopics med musikaliska kopplingar och Michael Jackson har aldrig varit någon favorit, men likt många andra av de riktigt stora en sådan som man omöjligtvis kan ha missat. Turligt för mig täcker den här filmen den delen av hans musikaliska katalog som tilltalar mig mest, sen blev det för mycket stön och andra biljud och tristare överlag.
Elefanten i rummet är förstås att det finns en helt annan sida av Michael Jackson som ignoreras i filmen men som finns där i verkligheten. Ska man skilja på sak och person? Det är alltid svårt. En del kritik som filmen fått har handlat om att den känts "rentvättad" och det kan man knappast diskutera. Det finns ju inga inslag av något som skulle kunna anses vara olämpligt.
Jag tänker så här: Tidsmässigt skildrar den här filmen en period som står utanför anklagelser och kontroverser och i och med det ser jag ingen anledning till att låta det påverka helheten. "Michael" har det jag vill se i en musikbiopic och speltiden går väldigt fort.
EXTRAMATERIALET
En timslång bakomfilm ligger med och ger en rätt heltäckande bild av produktionen från ax till limpa så att säga. Denna kompletteras av ett antal kortare klipp som förstärker helheten ytterligare. Jag roas speciellt av all den energi som lagts ner på att återskapa mycket så att de stämmer överens med verkligheten, allt från karaktärernas utseenden och kläder till skivomslag, videoinspelningar och liveframträdanden. Ibland är det kusligt likt.
TRE SAKER
1. Även om det tidsmässigt stämmer med filmens period så finns det ingenting om USA For Africa/"We Are The World"-projektet med i filmen. Det hade varit en rejäl utmaning att återskapa alla världsstjärnor som medverkade i det projektet!
2. Filmens huvudsakliga producent Graham King producerade även "Bohemian Rhapsody". En rolig koppling mellan filmerna är Mike Myers som i båda spelar högt uppsatta skivbolagsmän. I "Bohemian Rhapsody" spelade han en påhittad höjdare hos EMI, i "Michael" den högst verkliga Walter Yetnikoff, president för CBS Records.
3. Den ursprungliga versionen av filmen hade med pedofilianklagelserna från 1993, men något i överenskommelsen med offret förhindrade detta från att vara med i filmen varpå ramen till filmen skrevs om och nya scener fick filmas. En uppföljare är under planering och den lär gå in i denna mörkare del av Michael Jacksons historia.
2. Filmens huvudsakliga producent Graham King producerade även "Bohemian Rhapsody". En rolig koppling mellan filmerna är Mike Myers som i båda spelar högt uppsatta skivbolagsmän. I "Bohemian Rhapsody" spelade han en påhittad höjdare hos EMI, i "Michael" den högst verkliga Walter Yetnikoff, president för CBS Records.
3. Den ursprungliga versionen av filmen hade med pedofilianklagelserna från 1993, men något i överenskommelsen med offret förhindrade detta från att vara med i filmen varpå ramen till filmen skrevs om och nya scener fick filmas. En uppföljare är under planering och den lär gå in i denna mörkare del av Michael Jacksons historia.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
