En höjdpunkt i Argentos karriär
FILMEN"Kanske såg du något så viktigt att du inte ens minns det. Ibland är det du ser i själva verket det du inbillar dig".
Den här repliken, som yttras av en vän till filmens huvudperson, känns central för både "Deep Red" och Dario Argentos giallos. Ofta måste protagonisten skåda in i sig själv för att finna svaret på mordgåtans lösning. Ett svar som hela tiden funnits inom honom.
I fallet "Deep Red" heter hjälten Marcus Daly (David Hemmings), ett mordvittne som försöker komma underfund med varför minnesbilden av en tavla på brottsplatsen, föreställande en grupp ansikten, dröjer sig kvar hos honom. Den mördade är en utländsk klärvojant kvinna som fått telepatisk kontakt med en mördare under en föreläsning, och nu inleds en kamp mot klockan där Marcus måste finna sanningen innan mördaren hinner röja honom ur vägen. Till sin hjälp har han en homosexuell och försupen kollega (Gabriele Lavia) samt en ung kvinnlig journalist (Daria Nicolodi).
Giallon är Argentos kännetecken, även om den italienske regissören då och då även provat på andra genrer. Av alla hans filmer är "Deep Red" förmodligen den bästa, då story, skådespelare, soundtrack och det visuella effektivt förs samman i en kraftfull enhet. Jag anser att Argento ofta är för upptagen med en visst aspekt av sin film för att lyckas skapa en sammanhängande helhet, men i det här fallet är han framgångsrik på samtliga plan.
Storyn är skickligt ihopvävd till en spännande thriller som innehåller en del intressanta och djärva knep. Exempelvis avslöjar Argento mördarens ansikte redan i inledningen, men räknar med att tittaren ska vara upptagen med annat och helt enkelt missa detta. Det fungerar utmärkt.
Skådespelarna, den ständiga akilleshälen i Argentos produktioner, är för en gångs skull godkända rakt igenom, och de tillåts till och med att förmedla lite genuin humor mellan morden. Humorn lättar förvisso upp den täta stämningen, men är välbehövlig då filmen, åtminstone i sin italienska version, drar ut på tiden med sina två timmars speltid.
På denna praktfulla Studio S-utgåva kan man även välja att se den 20 minuter kortare exportversionen, vilken tajtar till och skyndar på berättandet en smula. Jag föredrar den längre italienska, men det är egentligen bara en smaksak. Något man ska hålla sig ifrån är dock att se den längre versionen med engelskt ljudspår. Då engelsk dialog inte spelades in för samtliga scener växlar karaktärerna ständigt mellan att tala engelska och italienska.
Något som särskilt sticker ut i de flesta Argento-filmer är det visuella, och "Deep Red" är inget undantag. Filmen är sprängfylld med häftiga kameraåkningar, plötsliga klipp och oväntade bildvinklar. Bilderna arbetar nära med den Goblin-komponerade musiken vilket ofta resulterar i häftiga scener. Mitt favoritparti i filmen är när Marcus söker efter ledtrådar i ett stort och övergivet hus. Den långa dialoglösa sekvensen rytmiskt ackompanjerad av soundtracket liknar ingenting annat.
Mordscenerna är tämligen anspråkslösa jämfört med andra Argento-filmer, men trots det mycket bra och stiliserade i sedvanlig ordning. Filmen har inte en särskilt hög body count, men regissören har haft vett att lägga sitt krut där det räknas.
Allt mitt beröm till trots är "Deep Red" inte en perfekt film. Karaktärer beter sig ofta idiotiskt och en av mordscenerna är djupt ologisk. Men detta är inget som förtar nöjet att se filmen, och betraktat bredvid andra filmer av samma upphovsman är fadäserna att betrakta som mindre förseelser. "Deep Red" är en filmhistoriskt viktig thriller och en höjdpunkt i Argentos långa karriär. Den är ett måste för alla med ett intresse för suspens- och skräckfilm bortom Hollywood.
Den här repliken, som yttras av en vän till filmens huvudperson, känns central för både "Deep Red" och Dario Argentos giallos. Ofta måste protagonisten skåda in i sig själv för att finna svaret på mordgåtans lösning. Ett svar som hela tiden funnits inom honom.
I fallet "Deep Red" heter hjälten Marcus Daly (David Hemmings), ett mordvittne som försöker komma underfund med varför minnesbilden av en tavla på brottsplatsen, föreställande en grupp ansikten, dröjer sig kvar hos honom. Den mördade är en utländsk klärvojant kvinna som fått telepatisk kontakt med en mördare under en föreläsning, och nu inleds en kamp mot klockan där Marcus måste finna sanningen innan mördaren hinner röja honom ur vägen. Till sin hjälp har han en homosexuell och försupen kollega (Gabriele Lavia) samt en ung kvinnlig journalist (Daria Nicolodi).
Giallon är Argentos kännetecken, även om den italienske regissören då och då även provat på andra genrer. Av alla hans filmer är "Deep Red" förmodligen den bästa, då story, skådespelare, soundtrack och det visuella effektivt förs samman i en kraftfull enhet. Jag anser att Argento ofta är för upptagen med en visst aspekt av sin film för att lyckas skapa en sammanhängande helhet, men i det här fallet är han framgångsrik på samtliga plan.
Storyn är skickligt ihopvävd till en spännande thriller som innehåller en del intressanta och djärva knep. Exempelvis avslöjar Argento mördarens ansikte redan i inledningen, men räknar med att tittaren ska vara upptagen med annat och helt enkelt missa detta. Det fungerar utmärkt.
Skådespelarna, den ständiga akilleshälen i Argentos produktioner, är för en gångs skull godkända rakt igenom, och de tillåts till och med att förmedla lite genuin humor mellan morden. Humorn lättar förvisso upp den täta stämningen, men är välbehövlig då filmen, åtminstone i sin italienska version, drar ut på tiden med sina två timmars speltid.
På denna praktfulla Studio S-utgåva kan man även välja att se den 20 minuter kortare exportversionen, vilken tajtar till och skyndar på berättandet en smula. Jag föredrar den längre italienska, men det är egentligen bara en smaksak. Något man ska hålla sig ifrån är dock att se den längre versionen med engelskt ljudspår. Då engelsk dialog inte spelades in för samtliga scener växlar karaktärerna ständigt mellan att tala engelska och italienska.
Något som särskilt sticker ut i de flesta Argento-filmer är det visuella, och "Deep Red" är inget undantag. Filmen är sprängfylld med häftiga kameraåkningar, plötsliga klipp och oväntade bildvinklar. Bilderna arbetar nära med den Goblin-komponerade musiken vilket ofta resulterar i häftiga scener. Mitt favoritparti i filmen är när Marcus söker efter ledtrådar i ett stort och övergivet hus. Den långa dialoglösa sekvensen rytmiskt ackompanjerad av soundtracket liknar ingenting annat.
Mordscenerna är tämligen anspråkslösa jämfört med andra Argento-filmer, men trots det mycket bra och stiliserade i sedvanlig ordning. Filmen har inte en särskilt hög body count, men regissören har haft vett att lägga sitt krut där det räknas.
Allt mitt beröm till trots är "Deep Red" inte en perfekt film. Karaktärer beter sig ofta idiotiskt och en av mordscenerna är djupt ologisk. Men detta är inget som förtar nöjet att se filmen, och betraktat bredvid andra filmer av samma upphovsman är fadäserna att betrakta som mindre förseelser. "Deep Red" är en filmhistoriskt viktig thriller och en höjdpunkt i Argentos långa karriär. Den är ett måste för alla med ett intresse för suspens- och skräckfilm bortom Hollywood.
EXTRAMATERIALET
Den italienska versionen av filmen har ett kommentarspår av den danske Argento-experten Thomas Rostock.
I dokumentären "An Eye For Horror" avhandlas Argentos karriär genom intervjuer både med honom själv och med folk som jobbat med och inspirerats av honom. Amerikanska skräckikoner som John Carpenter, George Romero och Tom Savini får säga sitt. Till och med Alice Cooper är med och berättar om sin förkärlek till Argentos "Suspiria". Asia Argento talar om det bisarra faktum att hennes pappa har dödat hennes mamma och syster flera gånger om på film, vilket låter rent ut sagt obehagligt. Dokumentären är bra men det märks att den inte är särskilt ny, då den bara sträcker sig fram till inspelningen av 2001 år "Sleepless". Argento har av någon anledning på sig en t-shirt med trycket "Världsrymden anfaller!" skrivet på svenska i vissa klipp.
Annat extramaterial rör sig om trailers för filmen, trivia, biografier och ett bildgalleri.
I dokumentären "An Eye For Horror" avhandlas Argentos karriär genom intervjuer både med honom själv och med folk som jobbat med och inspirerats av honom. Amerikanska skräckikoner som John Carpenter, George Romero och Tom Savini får säga sitt. Till och med Alice Cooper är med och berättar om sin förkärlek till Argentos "Suspiria". Asia Argento talar om det bisarra faktum att hennes pappa har dödat hennes mamma och syster flera gånger om på film, vilket låter rent ut sagt obehagligt. Dokumentären är bra men det märks att den inte är särskilt ny, då den bara sträcker sig fram till inspelningen av 2001 år "Sleepless". Argento har av någon anledning på sig en t-shirt med trycket "Världsrymden anfaller!" skrivet på svenska i vissa klipp.
Annat extramaterial rör sig om trailers för filmen, trivia, biografier och ett bildgalleri.
TRE SAKER
1. "Giallo" används inom film som benämning på våldsamma och ofta psykologiska thrillers. "Giallo" är italienska för "gul", vilken var färgen på 60- och 70-talens kioskdeckare.
2. Daria Nicolodi medverkar i flera av Argentos filmer. De hade ett förhållande och fick tillsammans dottern Asia Argento.
3. Argentos manliga protagonister är inte direkt några handlingskraftiga machomän. Marcus får till och med stryk i armbrytning av den kvinnliga huvudkaraktären.
2. Daria Nicolodi medverkar i flera av Argentos filmer. De hade ett förhållande och fick tillsammans dottern Asia Argento.
3. Argentos manliga protagonister är inte direkt några handlingskraftiga machomän. Marcus får till och med stryk i armbrytning av den kvinnliga huvudkaraktären.
JOEL FORNBRANT (2008-11-14)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Daria Nicolodi (1)
Daria Nicolodi (1)
