Hans-Åke Liljas blogg

De flesta vet säkert vem Robert Englund är. Kanske känner man igen honom som Willie från ”V” kanske känner man igen honom som den knivförsedda Freddy Kreuger i ”Terror på Elm Street” filmerna. Eller så har man sett honom i någon av alla de B-skräckisar han gjort. Oavsett vilket så vet alla som gillar skräckfilm vem han är och för de flesta av oss är han en riktig kultfigur. Så, det är inte utan en stor skopa stolthet jag konstaterar att jag sitter med hans hemtelefonnummer i handen, i färd med att ringa upp honom för en intervju. Innan en intervju funderar man mycket på hur den kommer att bli. Är personen man ska intervjua pratsugen eller svarar han eller hon kort på frågorna? Svarar de kort behöver man ha många frågor på lager, speciellt som jag den här gången fått lova att ta mellan 30 och 45 minuter av Roberts tid i anspråk. Vad gör jag om han bara svarar kort på mina frågor?

Ganska snart står det dock klart att Robert Englund är något av en perfekt person att intervjua. Inte nog med at han har mycket intressant att berätta, han pratar dessutom mycket. Något som man när man intervjuar en person gillar. Ganska snart står det också klart att Robert är en väldigt jordnära person. Här finns inga divalater utan han är verkligen ödmjukheten själv.

Inför intervjun gjorde jag bland annat en sökning på Robert på IMDB.com och man kan snabbt konstatera att han gjort sjukt många filmer. 75 enligt honom själv och han har inga planer på att lägga av. Han berättar att han just avslutat inspelningen av ”Sanitarium” med Malcolm McDowell, John Glover och Lou Diamond Phillips i Texas förra veckan och nästa månad ska han till Pittsburgh och spela in filmen ”Cantumer”. Han håller sig upptagen med andra ord. Och han tycker fortfarande att det är lika roligt. Under de senaste åren har han gjort mycket B-filmer med unga regissörer och det som är bra med det är att de tenderar att lyssna mer på vad han har att säga. Mer erfarna regissörer har svårare att lyssna på skådespelarna. Nu för tiden är det dock mer miljöerna och personerna han jobbar med som han minns efter att filmen är klar istället för själva filmen. Han tycker det är kul att åka till London, Italien eller Spanien och jobba. Tidigare i år var han i Bulgarien och spelade in filmen ”Lake Placid: The Final Chapter” där han spelar alligatorjägaren Jim Bickerman. Alla bodde i en gammal stuga och han fick chansen att utforska Sophia som är en spännande stad. Det har blivit mer om själva processen att göra en film än hur själva filmen till slut blir med andra ord. Men det blir som det blir. ”Ibland blir det bättre än man förväntat sig och ibland sämre. Ibland blir man extra nöjd med sin insats”. Robert gjorde filmen ”Inkubus” förra året som han är väldigt nöjd med. Det är en lågbudgetskräckfilm med William Forsythe som nu kan ses i ”Empire Boardwalk” och han är väldigt nöjd över att ha den på sin meritlista.

Nu förtiden behöver inte Robert gå på auditions. Regissörerna och casting folket vet vem han är och vad han kan göra. Ofta ringer de och vill han ha rollen så åker han dit de vill att han ska åka. Förutom film så gör han nu också en massa gästinhopp i TV serier. Under de senaste 18 månaderna har han varit med i ”Criminal Minds”, nyinspelningen av ”Hawaii Five-O” och ”Bones”. Dessa serier repriseras nu i USA och de visas över hela världen och det ger honom energi.

Jag frågar Robert om han ser sina egna filmer. Om han gillar att se sig själv och ofta ser han sina filmer på en premiär eller medan filmen spelas in men bäst tycker han om att se dem när det gått ett tag och han kanske sitter på ett hotell i Barcelona eller liknande och slår på TVn och ramlar på någon av hans egna filmer. ”Det är lättare att se filmerna då, när man inte är så känslomässigt involverad i dem. Och ibland ser filmer som man inte gillat på bio bättre ut på TVn. De passar helt enkelt bättre på TV en mörk kväll. Ser man dem mer inpå när de spelades in är det ofta frustrerande. Som skådespelare vill man ofta förbättra en massa saker då. Då är det bättre att vänta några år så man glömmer alla tagningar man skulle kunna använt eller idéerna man inte använde. Man ser det mer ur regissörens ögon och man blir mindre besviken då” säger Robert med ett skratt.

Nu förtiden ser Robert en hel del film hemma på TVn. Som ung gjorde han det inte men nu finns det bättre möjligheter att se film hemma. För bara några dollar kan han se allt han vill hemma i soffan. Just nu ser han mycket franska actionthrillers och serier som ”Empire Boardwalk” och ”Game of Thrones” är favoriter.



Eftersom Robert är mest känd för sina roller i skräckfilmer kan jag inte låta bli att fråga om det oftast är sådana roller han erbjuds. Och visst är det lite så. Skillnaden nu är att han inte lika ofta gör monstret i skräckfilmerna. Nu spelar han oftast fadern, en forskare eller en professor. Men samtidigt gör han även en massa ”normala” roller och då oftast på TV. Men oftast gör han det som folk vill och förväntar sig av honom och då är det oftast skräckfilm det handlar om. Samtidigt betalar det mer om han gör en skräckfilm. ”Om jag spelar huvudrollen eller gör en cameo i en B-skräckis får jag ordentligt betalt jämfört med om jag gästspelar på ”Hawaii 5-O” eller någon av de andra TV serierna, eller om jag gör en röst till en tecknad TV serie. Då är jag bara Robert Englund, normal skådespelare med en normal lön.”

”Jag ska också göra en serie för MTV som heter ”The Workaholics” som är riktigt rolig. Den påminner om den engelska serien ”IT” fast här är de kontorskillar som aldrig växer upp. Serien är rolig och har en hel del elaka skämt och jag kommer dyka upp där vilket jag ser fram emot.” Robert gillar att göra komedier som ”The Workaholics” bland annat för att det ger honom en yngre publik. ”Så jag gör blandade filmer men jag kommer alltid att göra skräckfilmer. Förmodligen gör jag minst en skräckfilm samma år som jag dör.”

Jag kan ju inte låta bli att fråga vad han tycker om dagens skräck. Är det skillnad på den och hur de var när Freddy Kreuger regerade på vita duken? ”När det gäller de stora filmerna finns alltid risken att de gör för mycket CGI och specialeffekter och ibland görs det för att dölja ett dåligt manus vilket aldrig funkar. Har du ett manus som inte funkar försöker man ofta fixa det med CGI istället för att skriva om. Så det är ett problem. Men det finns mycket bra skräckfilm. Svenska ”Låt den rätte komma in” är utmärkt och överlägsen den amerikanska remaken.” Robert gillar också koreansk och japansk skräck.

Robert påpekar dock att mycket bra skräck lätt försvinner i mängden. ”För några år sedan var det en film med Sam Rockwell och Vera Farmiga [”Joshua”] som var fantastisk men ingen såg den.” Robert själv gjorde filmen ”Behind the mask: The rise of Leslie Vernon” och även det är en bra film som hamnade i skymundan. När filmen släpptes på DVD upptäcktes den dock av fansen och har nu sålt så bra att man till och med tjänat lite på den. Robert försöker nu få ihop finansiering till en uppföljare.

Jag frågar Robert om det är något han nyligen sett som han känner att han skulle velat ha varit del av. Och det är det. Han skulle gärna ta en roll i TV serierna ”Empire Boardwalk” och ”Game of Thrones”. ”Kanske kunde jag spela en gammal munk eller något liknande?” Han tror alla skådespelare är mer eller mindre avundsjuka på varandra och att det finns roller som de skulle vilja ha.

Intervjuar man Robert Englund vore det närmast tjänstefel att inte fråga om Freddy Kreuger. Under många år var det mer eller mindre likhetstecken mellan deras två namn. Alla visste vem Freddy var. Men hur är det idag? Börjar han komma ifrån den rollen nu eller sitter den fortfarande fast i honom? ”Jag är mer som Vincent Price eller Klaus Kinski nu. Jag ses helt klart som en skräckfilmsskådis men jag är inte bara Freddy nu. Jag har tillräckligt många filmer ute för att folk ska veta att jag gjort annat också. Nu med DVD och kabel TV börjar även mina äldre filmer återupptäckas. Filmer som ”Ford fairlane” och TV serien ”V” finns nu ute på DVD så folk vet att jag fanns före Freddy. Jag har dessutom i stort sätt inga roller längre där jag behöver sminkas. Nu är det mer äldre karaktärer. Äldre galna doktorer eller vetenskapsmän. Men det är kul. Men vem vet var jag hade varit om jag inte gjort Freddy?”



Robert nämner även att han är lite förvånad över att de inte kontaktat honom om en roll i ”True Blood”. ”Jag är riktigt bra på att spela en bonlurk från södern. Jag gjorde det mycket i de filmer jag gjorde på 70-talet.”

Under en tid var Freddy och Robert som sagt nästan en och samma person och jag undrar om han tycker det är skönt att vara fri från Freddy. Robert ser inget större problem med han var type castad. Han har blivit type castad tidigare. Innan Freddy var han ofta bonläppen i filmen, under en period var han alltid vännen till huvudpersonen, under en period var han nörden. Han blev med andra ord typ castad fyra fem gånger innan Freddy och nu blir han det ofta som den galne forskaren, gamla prästen eller fadern. När han gör skräckfilmer idag får han dessutom ofta spela den som man vill att alla ska tro är den elake. ”Detta gör det lättare för den som verkligen är den elake. Alla tror att bara eftersom Robert Englund är med i filmen så måste han vara den elake, då kan han som egentligen är seriemördaren lättare lura publiken.” Men detta är inget som bekymrar Robert. Det är allt en del av spelet och Robert med 75 filmer på sin meritlista borde ju veta.

Hur känner han då för remaken av ”Terror på Elm Street”? En annan skådespelare spelar rollen som Freddy, en roll som varit Roberts fram till dess. ”Gammal, det fick mig att känna mig gammal. Samma år som de gjorde en remake av ”Terror på Elm Street” gjorde de också en remake av ”V”.” Dessa två roller är Roberts största framgångar så han kände att han började bli gammal när de byter ut honom för någon yngre. ”Men det är såhär det funkar i Hollywood. Rätt vad det är, är det någon yngre förmåga som spelar ens paradroll och det får man acceptera.”

Robert tycker dock inte att remaken är så speciellt bra. Han tror att de gjorde den alldeles för tidigt inpå originalet. Många hade just köpt originalfilmerna på DVD och ”Freddy vs. Jason” hade släppts ett par år innan och det var en stor succé. ”De borde ha väntat lite och dessutom tror jag att de tvivlade rätt mycket på sig själva när de gjorde filmen. De tog om många scener och ifrågasatte sig själva hela tiden.” Det finns dock många skådespelare i filmen som Robert gillar. Han gillar Clancy Brown, Connie Britton och Jackie Earle Haley som spelar Freddy men problemet som han ser med filmen är att när vi kommer in i den så är ungdomarna redan jagade av Freddy. Vi får aldrig se dem innan Freddy så det blir svårt att tycka något om dem. Det finns en kall distans till dem.

Robert hade hoppats att man skulle utnyttjat dagens teknik bättre. Remaken var en chans att bättra på specialeffekterna men man valde att inte göra det. Han tror också att de kände att de var tvungna att återskapa effekterna från originalfilmen istället för att se detta som en chans att ta det ett steg längre. Att blanda drömsekvenserna med vaken tillståndet.

Har man gjort så många filmer som Robert så har man ju koll på hur en film spelas in men trots det har han inga planer på att stå bakom kameran eller börja skriva manus. Nu har ju Robert regisserat en hel del för TV och även två filmer varav en, ”976-Evil”, man även gjort ett gäng uppföljare på. Det var förövrigt där han träffade sin fru Nancy som då jobbade med dekoren. Och får han förfrågningar om att regissera handlar det mest om skräckfilm vilket han inte har något intresse av att regissera. Han regisserar då hellre drama men de blir han aldrig tillfrågad om att göra. Dessutom har han spenderat så mycket tid som skådespelare nu att hans känsla för timing är mer den av en skådespelare än en regissör. Men förutom allt det tar det ett år att regissera en film om man räknar in casting, finansiering, inspelning, efterbearbetning, promotion och så vidare. Det är verkligen en lång och jobbig process som Robert tycker han är lite för gammal för nu för tiden. Han är inte villig att investera den tiden. Det är viktigare för honom att se annan film, att se teater, att resa, läsa, promenera med hunden på stranden och så vidare. Det är viktigare för honom att ligga på sängen, med fönstret öppet och känna havslukten och läsa en bok än att regissera film nu för tiden. Och så ibland ringer telefonen och han blir erbjuden en filmroll, en TV roll eller att göra rösten till en animerad serie och det är precis lagom för honom.

Jag undrar om han vore öppen för att göra en återkommande roll i en TV serie, skulle han kunna tänka sig att binda upp sig för det? Det skulle han, så länge det inte handlar om en dagsåpa. De innebär allt för mycket jobb men en roll i en ”vanlig” TV serie vore en annan sak. Kanske finns det i hans framtid att synas mer på TV. Han har nämligen pressenterat en reality serie för TV bolagen som han hittat på tillsammans med Star Price som skapat Penn & Tellers serie ”Bullshit!” och om någon nappar på det kan det bli TV för honom i framtiden.



Jag har också hört att Robert har sina rötter i Sverige så jag måste ju gå till botten med detta och se hur det ligger till. Jodå, det stämmer. På hans mammas sida kommer alla från Scotland men på hans pappas sida kommer man från Sverige. Både hans farmor och farfar kom från Sverige och förde in namnet Englund i släkten. Släkten var full av läkare och tandläkare på ena sidan och kastrullmakare på den andra. Han besöker ofta Sverige. Tyvärr är det alltid vinter när han är här men han längtar efter att besöka Sverige på sommaren, att få åka ut i skärgården och liknande saker. Han har besökt både Stockholm, Göteborg och Malmö och i Malmö skulle han till och med kunna tänka sig att bosätta sig någon gång. Faktum är att han fortfarande har lite släkt kvar i Göteborg.

När han är i Sverige blir han ofta igenkänd och får ofta skriva autografer. Själv tror han att det delvis beror på att han var med i Filip & Fredriks program ”High Chaparall” 2004. Där filmade de honom bland annan när han, efter att ha bjudit ut Filip & Fredrik på restaurang, körde vilse på motorvägen. Han blev väldigt irriterad och medan Frank Sinatra spelades i högtalaren använde han uttrycket ”Fuck me in the mouth” som enligt Robert är ett gamalt uttryck man använder när man blir arg på sig själv. När detta visades i Sverige fick tittarna höra det, de censurerade det inte som man hade gjort i USA och nu när han träffar folk i Sverige händer det att de kommer fram och säger ”Mr. Englund, Fuck me in the mouth”.

Med det blir det dags att avsluta intervjun. När jag fick OK på att göra intervjun var det sagt att jag kunde få ta 30-45 minuter av Roberts tid i anspråk men jag märker nu när vi är färdiga att vi pratat i en timme. Och det roliga var att det var Robert som snackade så vi glömde bort tiden. Det märks att han brinner för det han gör. Han kan sin filmhistoria, han kan sitt Sverige och han vet vad han vill med livet. Och han ser till att göra just det.