Hans-Åke Liljas blogg

På fredag har den senaste filmen om Johan Falk premiär på bio. Titeln är ”Kodnamn: Lisa” och för några dagar sen var jag i Stockholm för att träffa gänget bakom filmen. Först ut var Jakob Eklund som spelar Johan Falk och Jens Hultén som spelar Seth Rydell.

Ganska snabbt konstaterar vi att det blir en tredje säsong. Det har hela tiden varit planen och det blir definitiva den sista säger Jakob. Man har dock inte velat presentera den innan allt är klart, vilket det nu alltså är. De tre säsongerna ska dock ses som en enda lång berättelse. Den första säsongen var en lång introduktion, i den andra säsongen brakar allt ihop och i den tredje får vi se konsekvenserna av det som byggts upp i de två första.

Det har gjorts 15 filmer om Johan Falk där han pangat på folk men han har hittills aldrig gått över gränsen eller gjort något som han inte skulle klara även i en hårdgranskning säger Jakob. Men här gör han det. I sista filmen går han över gränsen och det är ju startskottet för något annat. Han öppnar slussarna så allt är tillåtet i tredje säsongen.

Jag frågar Jakob vad han tycker är viktigast att berätta med filmerna? Det ligger ju trots allt en sanning bakom dem; historien om Peter Rätz. Jag undrar om det är Peter Rätz historia de berättar eller om de bara tagit inspiration från den? “Det har vi nog lite olika åsikter om allihop” säger Jakob. “Historien är ju ibland hämtad direkt från eller en ihopslagning av flera historier som våra infiltratörsbekanta eller snutvänner har varit med om och då finns det ju en verklighet men sen är det ju individuellt för oss var och en vad vi läser in i historien. Det som är intressant för oss är att det är en omöjlig situation”. Han menar att det är lätt att stå utanför och säga att “så får man inte göra, man får absolut inte gå över gränsen” men skulle till exemple våra barn bli utsatta för någonting och lagen inte räcker till skulle man kanske ta konsekvenserna av att man handlar fel? Man skulle känna sig tvungen att handla och så är det för många som de träffar. De har gett sig in i det hela lite blåögt men sen när kulan väl rullar går det inte att stoppa den.

Jag frågar om de har kontakter som de hämtar information och inspiration från och det har de. “Vi är noga med allt vi gör. Skulle jag spela musketör så skulle jag ju studera hur en musketör funkar. Sen sätter man ju ihop delarna det själv. Joel spelar ju inte Peter Rätz utan Frank Wagner. Vi är väldigt noga med realismen så att tittaren ska tycka att detta är ett troligt scenario”, säger Jakob.

Här kommer Jens Hultén som spelar Seth Rydell och sätter sig hos Jakob och mig, han hälsar och det är nästan så jag hajar till. Första intrycket är att han är precis sådär obehaglig som han är i filmerna och jag undrar om han ska genomföra intervjun i karaktär... Det ska dock snart visa sig att han inte alls är som Seth utan väldigt trevlig. Men första intrycket av Jens var verkligen effektivt.

Jag frågar Jens vars karaktär gått från att vara rakt igenom ond till att nu få lite mer nyans, en karaktär som inte längre enbart är svart eller vit, hur det känns att spela den typen av karaktär. “Det är nödvändigt för att man ska orka följa en karaktär” svarar han direkt. “Är det en god karaktär vill man se att han har något ont i sig och tvärt om. Vi är ju alla komplexa och ju mer tid vi tillbringar med honom desto mer får vi se.” Jag frågar om han tycker att Seth tagit över Franks roll nu när Frank är borta. “ja, rent publikt så är det ju så. Det är ju inte kul att följa Johan Falk själv, han måste ju ha något att spegla sig emot. Och vise versa. Det vore inte kul att se Seth Rydell utan Johan Falk heller och nu i och med att Frank försvinner så föll det sig ju naturligt att det var Seth man får följa. Så är det och glad är jag för det” säger han och skrattar.



Jag frågar Jens om han tittat på de tre första (fristående) filmerna som han inte är med för att få inspiration men det har han inte. Han såg den när de kom för att det var svenska filmer men då visst han inte att han skulle få en stor roll i de kommande Johan Falk-filmerna. Att Seth nu får fortsätta att ta lite mer plats, som han redan gjort i den andra säsongen, även i den kommande tredje säsongen har Jens inga problem med. “Att Seth fick ta en större roll i säsong två var ju också ett test för att se om det funkade publikt och det verkar det ju ha gjort. Det har ju tydligen startat en subkultur därute på nätet med Seth Rydell-fans…ganska absurt egentligen men så är det. Och det gynnar ju både mig, produktionen och historien men det får ju inte bli en parodi på honom. Det gäller att hålla i det, han är ju den han är liksom. Jag får inte flörta med publiken, jag får inte fastna i den fällan”. Han köper dock inte att Seth enbart är ond. “Han är den han är, varken god eller ond. Hans startsträcka mellan ord och handling är kortare.” “Det är ju det som är det roliga med långa serier” flikar Jakob in, “du har första mötet och sen träffar du hans morsa och då är allt förlåtet” säger han och skrattar. “Det funkar så även med de onda människorna, ju mer man träffar dem så till slut tycker man om dem, särskilt de vi haft lite extra svårt för i början. De är vi lite extra lyhörda för.”

Jag undrar hur man balanserar detta. Man vill ju ändå inte tycka allt för bra om Seth, han är ju trots allt en brottsling. “Jo, det är han och mycket av det är ju en manusfråga. De skriver ju en story som jag måste hålla mig till” säger Jens. Jag undrar om Jens kan påverka om han ser något i manuset som känns fel, något som känns onaturligt? “Det har vi alla. Alla vi som har de större rollerna sitter med och blir tillfrågade om vart vi tror karaktären ska ta vägen. Sen är det fortfarande de som bestämmer handlingen”. “Ja, särskilt inför tredje säsongen” flikar Jakob in. Båda tycker det är rätt häftigt att få vara med och bidra till manuset. I början av första säsongen var det bara Jakob som var med men då visste han för lite av påverkan på alla andra vilket gjorde att det då mest blev att klanka ner på detaljer. Nu är de med tidigare och nu handlar det om att tillföra på ett helt annat sätt. “Vi känner till varandra och det gäller att inte gå in och bara snacka om sin egen roll utan att fokusera på det som bland annat gör sista filmen så bra. Att vi har en bred ensemble”. “Nästa säsong har vi även en annan sak” flikar Jens in. “Båda de starka karaktärerna från säsong två; Johan Falk och Seth Rydell, har bara haft en scen tillsammans än så länge. Det är första och enda gången de har kontakt under seriens gång såhär långt. Vad händer när de får mer kontakt? Det är outnyttjat än så länge och ingen vet vart det kan leda.”

Jag undrar lite om hur man gör när man spelar in en serie med sex filmer. Spelar man in dem i kronologisk ordning hela vägen eller? Ofta spelas filmerna in i omgångar om två berättar de. Film ett och två, tre och fyra och sen fem och sex. Nu med den andra säsongen gick inte det för att Joel Kinnaman som spelar Frank samtidigt spelade in i USA så nu fick de i stället spela in film två och tre först, sen ettan och sexan och sist fyran och femman. Nu gjorde inte det så mycket då Falk-filmerna inte är som till exemple Beck-filmerna, “där har du pedofilen, seriemördaren… Där behandlar man ett ämne och sen börjar det om på nytt igen. De är lite mer som Björnligan och Kalle Anka om jag ska överdriva lite. Det är statiskt och så börjar det om igen med ett nytt fall medan det här är ett fall som går från film ett till sex. Det är som att filma en niotimmarsfilm” säger Jakob. Detta upplägg gör även att de ibland håller på delar av handlingen i några filmer för att allt inte ska avslöjas i början på den långa film man gör. Detta är ett upplägg som båda gillar. “Lägger du ut allt i film ett finns det ju ingen väg att gå vidare” säger Jens.

Betyder detta då att man måste se de fem tidigare filmerna i serien för att se sista på bio nu? Inte nödvändigtvis. Det ger så klart en bättre uppfattning om helheten men det är inte nödvändigt. “Vill man ge Falk sitt rätta värde så ska man se alla filmerna” säger Jens, “det finns hela tiden referenser till andra filmer och allt hänger ju ihop, så är det.” Båda är dock överens om att man, om man vill, kan se den andra säsongen utan att ha sett den första. “Den första säsongen var så mycket en trevande början till att sätta den här världen. Men det som jag tycker är roligare nu är att så fort du gör något, så fort du sätter en kula i någon så sätter du igång någonting.” Allt påverkas och allt hänger ihop. Bland annat ser vi Magnus Roosmann som samma advokat vi såg redan i "Livvakterna". Jag frågar om det finns fler sådana kopplingar där vi ser karaktärer från tidigare filmer som dyker upp igen. “Ja ja, och mer blir det” säger Jakob “sista säsongen kommer bli konsekvensen av allt de gjort tidigare. Då slår allt tillbaka. Det de gör nu i sista filmen gör att allt brakar. Nu går allt sönder och när vi kommer in i nästa säsong är det konsekvenserna av ALLT de gjort tidigare som måste upp, det går inte att överge dem“.

Nu överraskar Mikael Tornving oss med att komma och bjuda på FOX-kolor och skämta lite vilket är både överraskande, roligt och ett spontant skämtande de tre emellan utbryter.



Vi återgår till ordningen och jag nämner att det känns lite som om allt med den här sista filmen känns lite större, lite mer än tidigare och det håller de med om. “De lägger väl lite extra krut eftersom den ska upp på stor duk” säger Jens. Jag frågar om det kändes större när de spelade in men det gjorde det inte. De hoppar ju en del mellan olika scener i alla de sex filmerna under inspelningen och får inte samma känsla som biopubliken. Sen har Jakob även en teori om att allt känns större just för att alla karaktärerna är med och alla påverkar eller påverkas i den sista filmen “Den är stor i sin story, alla är inblandade på ett eller annat sätt och framförallt det som är svårast och det man måste få till, framförallt i nästa säsong. Alla som är i bild ska vara påverkade personligt av det som händer. Och det är det som varit problemet för oss snutar ibland, vi utför våra jobb och det påverkar inte oss, det påverkar våra infiltratörer och visst, vi oroar oss för dem men det måste vara personligt. I gangstervärlden är allt personligt, allt är privat och allt har en konsekvens”. Just detta att allt ska få en konsekvens är något man strävat efter att få fram i sjätte filmen och något vi kommer att få se mer av i tredje säsongen. Jakob är noga med att en huvudperson måste vara så utsatt som möjligt och i vissa filmer har en eller två personer kunnat vara det men nu vill man att alla ska fara det. “I sista filmen är alla utsatta och det gör den större, det gör att man upplever den större.”

Jag frågar om de tycker det finns delar av sig själva i sina karaktärer? Om de känner igen sig i val som deras karaktärer gör. Och det gör de. Det är ju ändå de som levererar replikerna och de väver in mer och mer av sig själva i karaktärerna. ”Våra karaktärer gör ju modiga saker som vi aldrig skulle våga göra själva”, säger Jakob. ”Det är intressant att spelar en roll som man, när man började nästan var ung, och nu när jag börjar bli äldre påverkar ju det karaktären. Jag hade sönder en axel förra gången och jag vet inte hur det kommer att gå…och då får ju Johan anpassa sig efter mig. När man var yngre satsade man ju allt men nu börjat ju gravitationen ta över. Nu måste vi mötas på halva vägen”. Jakob menar att många skådespelare blir så mycket bättre när de blir äldre för då orkar de inte lika mycket. ”Som Ernst Günther till exempel, de pratar som de gör men det tar sin tid att resa sig ur soffan medan en ung skådis kan resa sig helt ologiskt”.

15 filmer har det blivit om Johan Falk än så länge. Den första kom 1999 och att Johan Falk själv har utvecklats är oundvikligt men jag ber Jakob berätta lite mer om hur. ”Han är ju en extremt direktpraktiserande moralist, men med sin egen moral. Och med direkt menar jag att han går på impuls. Moralen är inget han tänker ut utan han handlar på impuls och det är ju det som gör honom extremt bra i krissituationer när det inte finns några lösningar”. Jakob berättar också att det finns händelser i serien som han inte gillar. ”I första säsongen gick jag lite åt fel håll med karaktären, det fanns vissa saker som otrohetshistorien, den stämde inte! Den stämde inte men den varade i flera avsnitt! Nu kan han mycket väl vara otrogen, han kan göra dumma saker mot folk det gör han hela tiden men han står för det. Han är inte en som ljuger utan han är mer den som lite klumpigt inte kan låta bli att berätta att han varit tillsammans med en brud. Det första han säger när han kommer innanför dörren är att ”Du jag har gjort något djävligt dumt” och vi andra tänker måste han berätta det? De har det ju så bra nu men det är ju sån han är”. Jakob fortsätter förklara varför man hade med otrohetshistorien över huvud taget. ”Det var ju för att vi skulle få in honom i den här gråzonen där man beter sig lite omoraliskt men det behövdes ju inte. Den här världen är tillräckligt komplicerad i alla fall och nu andra säsongen tycker jag är mycket mer att vi måste tvinga en moralist att bete sig omoraliskt för att ta nya vägar och sen får vi se vad den logiken leder till…”

Med det var det dags för nästa intervju. Den här gången med Mikael Tornving som spelar Patrik Agrell och Anders Nilsson som är seriens show runner. Den intervjun kan ni läsa imorgon.