Här är nästa lyckade romantiska komedi
Definitely, maybe
Genre: Romantisk komediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
I ungefär fem årsintervaller kommer de, de där romantiska komedierna som verkligen funkar hela vägen. Bra skämt och en bra story som inte ballar ut mot slutet eller inte leverar hela vägen. Exempel? "Pretty Woman" (1990), "Fyra bröllop och en begravning" (1994), "Notting Hill" (1999) och "Love Actually" (2003). Nu kan man lägga "Definitively, maybe" till den listan.
I den här filmen står Will (Ryan Reynolds) inför en skilsmässa, och en lång kväll berättar han för sin dotter Maya (Abigail Breslin) om sina tre kärlekar från 15 år bakåt i tiden och till nu. Maya får själv försöka lista ut vem av dessa som är hennes mamma och samtidigt får Will fundera på de val han gjort i sitt liv.
1992 flyttande han till New York för att jobba med Clinton-kampanjen. I Wisconsin lämnar han flickvännen Emily (Elizabeth Banks). Tanken är att hon ska flytta till New York lite senare och de ska gifta sig. Så är planen i alla fall. Men medan Will avancerar i New York förändras planen. Emily är otrogen, Will träffar både hennes kompis Summer (Rachel Weisz) och arbetskollegan April (Isla Fisher). Will går igenom både glädje och sorg med dessa tre kvinnor under ett par år på 90-talet och både vi tittare och Maya försöker räkna ut vem som egentligen är kvinnan i Wills liv.
Det är en både rolig och rar historia. För fem-tio år sedan hade så klart Will spelats av Hugh Grant (som är lite av en gemensam nämnare för några av de andra lyckade romantiska komedierna jag nämnde tidigare) men nu är det alltså Ryan Reynolds som får axla "Hugh"-rollen. Och det gör han bra. Fin tajming i humorn och en överlag "snygg" kille som det ska vara i sådana här sammanhang. Även kvinnorna gör sina roller bra (och då räknar jag in Abigail Breslin bland dessa), möjligen med undantag för Elizabeth Banks vars karaktär är lite träaktig. Rachel Weisz är alltid bra och det för mig nya ansiktet Isla Fisher är kort och gott bedårande.
New York är alltid en tacksam miljö för filmer, och så även i "Definitely, maybe" och filmen har en ganska skön form med split-screens och avbrott i och med att storyn återberättas för Maya. I det stora hela är "Definitely, maybe" en skön feel good-film som i sinom tid kommer att ta över efter de redan nämnda filmerna som den där romantiska komedin som alltid visas på tv.
I den här filmen står Will (Ryan Reynolds) inför en skilsmässa, och en lång kväll berättar han för sin dotter Maya (Abigail Breslin) om sina tre kärlekar från 15 år bakåt i tiden och till nu. Maya får själv försöka lista ut vem av dessa som är hennes mamma och samtidigt får Will fundera på de val han gjort i sitt liv.
1992 flyttande han till New York för att jobba med Clinton-kampanjen. I Wisconsin lämnar han flickvännen Emily (Elizabeth Banks). Tanken är att hon ska flytta till New York lite senare och de ska gifta sig. Så är planen i alla fall. Men medan Will avancerar i New York förändras planen. Emily är otrogen, Will träffar både hennes kompis Summer (Rachel Weisz) och arbetskollegan April (Isla Fisher). Will går igenom både glädje och sorg med dessa tre kvinnor under ett par år på 90-talet och både vi tittare och Maya försöker räkna ut vem som egentligen är kvinnan i Wills liv.
Det är en både rolig och rar historia. För fem-tio år sedan hade så klart Will spelats av Hugh Grant (som är lite av en gemensam nämnare för några av de andra lyckade romantiska komedierna jag nämnde tidigare) men nu är det alltså Ryan Reynolds som får axla "Hugh"-rollen. Och det gör han bra. Fin tajming i humorn och en överlag "snygg" kille som det ska vara i sådana här sammanhang. Även kvinnorna gör sina roller bra (och då räknar jag in Abigail Breslin bland dessa), möjligen med undantag för Elizabeth Banks vars karaktär är lite träaktig. Rachel Weisz är alltid bra och det för mig nya ansiktet Isla Fisher är kort och gott bedårande.
New York är alltid en tacksam miljö för filmer, och så även i "Definitely, maybe" och filmen har en ganska skön form med split-screens och avbrott i och med att storyn återberättas för Maya. I det stora hela är "Definitely, maybe" en skön feel good-film som i sinom tid kommer att ta över efter de redan nämnda filmerna som den där romantiska komedin som alltid visas på tv.
EXTRAMATERIALET
Bland extramaterialet finns ett sparsmakat kommentarspår med Ryan Reynolds och manusförfattaren/regissören Adam Brooks. Det känns mest som de sugs in i sin egen film och bara tittar på utan att kommentera mer än nödvändigt. Det är lite roligt på sitt sätt.
Fem minuter bortklippta scener finns också att ta del av, ingenting som skulle gjort filmen bättre direkt.
Det finns också två kortare bakomfilmer, den ena en renodlad making of och den andra fokuserad på produktionsdesign - kläder, frisyrer och dekorer - med utgångspunkt i filmens olika tidsperioder.
Fem minuter bortklippta scener finns också att ta del av, ingenting som skulle gjort filmen bättre direkt.
Det finns också två kortare bakomfilmer, den ena en renodlad making of och den andra fokuserad på produktionsdesign - kläder, frisyrer och dekorer - med utgångspunkt i filmens olika tidsperioder.
TRE SAKER
1. Plotthål som man blundar för: Nog borde väl Maya efter 10 år i livet redan fått reda på storyn om hur hennes föräldrar träffades?
2. Producenterna till den här filmen ligger bakom många av de lyckades romantiska komedier jag listade ovan, och manusförfattaren/regissören Adam Brooks har också dragit sitt strå till den romantiska komedi-stacken med den kanske inte helt klockrena "Wimbledon" och "På spaning med Bridget Jones".
3. För att betona tidsperioderna i filmen används mycket musik från de aktuella åren. Det funkar bättre som tidsbestämmare än frisyrer och kläder som jag tycker ser ungefär likadana ut i hela filmen, vilket kanske säger mer om mitt intresse för mode än om filmen...
2. Producenterna till den här filmen ligger bakom många av de lyckades romantiska komedier jag listade ovan, och manusförfattaren/regissören Adam Brooks har också dragit sitt strå till den romantiska komedi-stacken med den kanske inte helt klockrena "Wimbledon" och "På spaning med Bridget Jones".
3. För att betona tidsperioderna i filmen används mycket musik från de aktuella åren. Det funkar bättre som tidsbestämmare än frisyrer och kläder som jag tycker ser ungefär likadana ut i hela filmen, vilket kanske säger mer om mitt intresse för mode än om filmen...
ANDERS JAKOBSON (2008-08-06)