En mycket lerig och konstig film
I spel och kärlek...
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
George Clooney har regisserat den här filmen om 1920-talets amerikanska fotboll, och gör själv huvudrollen som Dodge Connelly, stjärna i Bulldogs. Serien som sådan är lite svajande - många lag upplöses när pengarna inte finns där och spelet i sig saknar helt och hållet regler, vilket Dodge snarare ser som en fördel än en nackdel.
När även Bulldogs drabbas av pengabrist får Dodge en snilleblixt. En ny stjärna har kommit upp på fotbollshimlen - Carter Rutherford (John Krasinski), en collegespelare med stor framgång. Dessutom är han en krigshjälte, och sådana gillar alla.
Men är han verkligen en hjälte? Chicago Tribune har fått ett tips från en av Carters soldatkollegor som menar att sanningen är en helt annan, och för att rota vidare i saken får journalisten Lexie Littleton (Renée Zellweger) i uppdrag att lirka sanningen ur Carter.
Både Dodge och Carter fattar tycke för Lexie och i sinom tid får hon sitt scoop, vilket leder till att Carters karriär är i fara. Samtidigt som han byter lag till Chicago, vilket är Bulldogs nästa motståndare, förändras sporten - ett regelverk myntas och det gynnar egentligen varken publik eller spelare. I en synnerligen lerig match möts de forna lagmedlemmarna där det slutligen avgörs om allt är tillåtet i spel och kärlek.
Det här är en lite konstig film. Personligen har jag aningens svårt för periodfilmer där skådespelarna agerar som de gjorde i filmer från perioden de gestaltar. Det blir liksom som om de "leker" skådespelare snarare än agerar. Jag stör mig lite på det, även om jag samtidigt tycker att det är lite kul när de fångat upp detaljer från den tidens agerande. Det blir lite farsartat och replikerna levereras på det där "slänga käft"-aktiga sättet. Samtidigt skulle filmen varit mycket bättre om den faktiskt hade varit gjord på 30-40-talet, lite kornig i bilden, med skådespelare från förr.
Ett annat problem är att John Krasinskis Carter som ska vara filmens bad guy inte alls är ond på något sätt. Snarare tvärtom - han är filmens mest sympatiska karaktär som bara gjort ett par misstag och fått en manager som tänker lite för mycket på sitt eget bästa. Dodge och Lexie är mer typerna som har en räv bakom örat, men de är heller inte onda. Det blir lite konstigt som sagt.
George Clooney är bra i sådana här "äldre" roller, medan Renée Zellweger inte är lika klockren. Scarlett Johansson hade varit ett bättre val då hon har de klassiska kvalitéerna för den här typen av karaktär.
"I spel och kärlek..." är inte dålig, men den är heller inte bra. Så kan man kanske sammanfatta filmen.
När även Bulldogs drabbas av pengabrist får Dodge en snilleblixt. En ny stjärna har kommit upp på fotbollshimlen - Carter Rutherford (John Krasinski), en collegespelare med stor framgång. Dessutom är han en krigshjälte, och sådana gillar alla.
Men är han verkligen en hjälte? Chicago Tribune har fått ett tips från en av Carters soldatkollegor som menar att sanningen är en helt annan, och för att rota vidare i saken får journalisten Lexie Littleton (Renée Zellweger) i uppdrag att lirka sanningen ur Carter.
Både Dodge och Carter fattar tycke för Lexie och i sinom tid får hon sitt scoop, vilket leder till att Carters karriär är i fara. Samtidigt som han byter lag till Chicago, vilket är Bulldogs nästa motståndare, förändras sporten - ett regelverk myntas och det gynnar egentligen varken publik eller spelare. I en synnerligen lerig match möts de forna lagmedlemmarna där det slutligen avgörs om allt är tillåtet i spel och kärlek.
Det här är en lite konstig film. Personligen har jag aningens svårt för periodfilmer där skådespelarna agerar som de gjorde i filmer från perioden de gestaltar. Det blir liksom som om de "leker" skådespelare snarare än agerar. Jag stör mig lite på det, även om jag samtidigt tycker att det är lite kul när de fångat upp detaljer från den tidens agerande. Det blir lite farsartat och replikerna levereras på det där "slänga käft"-aktiga sättet. Samtidigt skulle filmen varit mycket bättre om den faktiskt hade varit gjord på 30-40-talet, lite kornig i bilden, med skådespelare från förr.
Ett annat problem är att John Krasinskis Carter som ska vara filmens bad guy inte alls är ond på något sätt. Snarare tvärtom - han är filmens mest sympatiska karaktär som bara gjort ett par misstag och fått en manager som tänker lite för mycket på sitt eget bästa. Dodge och Lexie är mer typerna som har en räv bakom örat, men de är heller inte onda. Det blir lite konstigt som sagt.
George Clooney är bra i sådana här "äldre" roller, medan Renée Zellweger inte är lika klockren. Scarlett Johansson hade varit ett bättre val då hon har de klassiska kvalitéerna för den här typen av karaktär.
"I spel och kärlek..." är inte dålig, men den är heller inte bra. Så kan man kanske sammanfatta filmen.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet rymmer några bortklippta scener som gör varken till eller från till helheten.
TRE SAKER
1. Stephen Root spelar en alkoholiserad lokaljournalist som inte bryr sig om att göra anteckningar, för efter varje match kommer Dodge och dikterar vad han ska skriva, ett samarbete som verkar funka bra.
2. Stephen Roots roligaste scen är dock när han, till synes nästan helt omotiverat ligger och skvalpar i en swimmingpool samtidigt som Dodge och Lexie ränner runt jagade av polisen efter att ha varit på en svartklubb (det var ju spritförbud på den här tiden). Blicken han har genom hela scenen är vad man brukar kalla priceless.
3. Stephen Roots främsta roll genom tiderna är så klart i "Office Space" som den lätt paranoida mannen som får flytta sitt skrivbord längre och längre bak, tills han hamnar i ett rum i källaren.
2. Stephen Roots roligaste scen är dock när han, till synes nästan helt omotiverat ligger och skvalpar i en swimmingpool samtidigt som Dodge och Lexie ränner runt jagade av polisen efter att ha varit på en svartklubb (det var ju spritförbud på den här tiden). Blicken han har genom hela scenen är vad man brukar kalla priceless.
3. Stephen Roots främsta roll genom tiderna är så klart i "Office Space" som den lätt paranoida mannen som får flytta sitt skrivbord längre och längre bak, tills han hamnar i ett rum i källaren.
ANDERS JAKOBSON (2008-09-22)