Svår, episodartad ensemblefilm
Terrassen
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0, monomix
Bild: 16:9
Här har vi ytterligare ett jätteepos av Ettore Scola, och den här gången menar jag j-ä-t-t-e. Filmen är två och en halv timme lång med en rejäl ensemble.
Då jag fått ut en del av de filmer av Scola jag sett tidigare, så besvärar det mig att konstatera att "Terrassen" inte ger mig mycket alls. Jag upplever filmen som otroligt seg och jag var tvungen att dela upp den på tre dagar för att kunna ta mig igenom den.
Mycket beror på att filmen är tämligen rörig och för mig personligen svår att sätta sig in i och ännu svårare att identifiera sig med. Människorna i filmen är medelålders representanter ur den politiska och intellektuella kulturgräddan. Filmen tar sin början under en fest på en terrass i Rom, men under filmens gång återvänder vi upprepade gånger till terrassen och festen och följer med en annan karaktär i dess miserabla liv. Det är ett roligt grepp, men det gör även filmen väldigt episodartad.
Vi följer först och främst männen. De har problem med inspirationen, med sina fruar, med sina jobb, med sina älskarinnor. De tjatar och tjafsar likt fem Woody Allen-karaktärer och det blir mest tröttsamt. I periferin finns ytterligare en massa gnällspikar och kvinnorna i filmen är inte speciellt glada de heller.
Den episod jag gillar mest handlar om en tv-chef som ledsnat både på sitt jobb och livet. Han bantar hårt och när han för en kompis berättar att han väger 63 kilo lägger han även till att det är 63 kilo för mycket. Episoden är, trots det minst sagt tragiska ämnet, filmens mest komiska. En rolig scen är när några fastighetsgubbar kommer in i hans arbetsrum och säger att de måste flytta en vägg 1,5 meter för att göra rummet intill större. När väggen är färdigflyttad återstår det inte mycket av ursprungsutrymmet. Faktum är att den nya väggen i princip börjar där tv-chefens skrivbord slutar. Men han orkar inte bry sig och när han inte ens orkar peta i sig sin otroligt spartanska lunch om tre oliver och tre små kex, så förstår man att slutet är nära.
Jag kan omöjligtvis avgöra om "Terrassen" är en bra film eller inte. De rejält tilltagna betygen ur svenska tidningar återgivna på omslaget visar på att filmen ska vara bra, men hos mig går den inte hem alls. Den är väl inte i "min stil" helt enkelt.
Då jag fått ut en del av de filmer av Scola jag sett tidigare, så besvärar det mig att konstatera att "Terrassen" inte ger mig mycket alls. Jag upplever filmen som otroligt seg och jag var tvungen att dela upp den på tre dagar för att kunna ta mig igenom den.
Mycket beror på att filmen är tämligen rörig och för mig personligen svår att sätta sig in i och ännu svårare att identifiera sig med. Människorna i filmen är medelålders representanter ur den politiska och intellektuella kulturgräddan. Filmen tar sin början under en fest på en terrass i Rom, men under filmens gång återvänder vi upprepade gånger till terrassen och festen och följer med en annan karaktär i dess miserabla liv. Det är ett roligt grepp, men det gör även filmen väldigt episodartad.
Vi följer först och främst männen. De har problem med inspirationen, med sina fruar, med sina jobb, med sina älskarinnor. De tjatar och tjafsar likt fem Woody Allen-karaktärer och det blir mest tröttsamt. I periferin finns ytterligare en massa gnällspikar och kvinnorna i filmen är inte speciellt glada de heller.
Den episod jag gillar mest handlar om en tv-chef som ledsnat både på sitt jobb och livet. Han bantar hårt och när han för en kompis berättar att han väger 63 kilo lägger han även till att det är 63 kilo för mycket. Episoden är, trots det minst sagt tragiska ämnet, filmens mest komiska. En rolig scen är när några fastighetsgubbar kommer in i hans arbetsrum och säger att de måste flytta en vägg 1,5 meter för att göra rummet intill större. När väggen är färdigflyttad återstår det inte mycket av ursprungsutrymmet. Faktum är att den nya väggen i princip börjar där tv-chefens skrivbord slutar. Men han orkar inte bry sig och när han inte ens orkar peta i sig sin otroligt spartanska lunch om tre oliver och tre små kex, så förstår man att slutet är nära.
Jag kan omöjligtvis avgöra om "Terrassen" är en bra film eller inte. De rejält tilltagna betygen ur svenska tidningar återgivna på omslaget visar på att filmen ska vara bra, men hos mig går den inte hem alls. Den är väl inte i "min stil" helt enkelt.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av lite fotogallerier och biografier.
TRE SAKER
1. En annan rolig scen är en romantisk middag mellan en man och en kvinna. Romantiken kommer dock av sig när världens äldsta servitör ska servera dem maten...
2. Filmen innehåller "gräddan av den italienska skådespelareliten" enligt omslaget. Den enda jag känner igen är Marcello Mastroianni.
3. I slutet av filmen återvänder vi till terrassen för en ny fest och även om jag inte lyckats få det bekräftat så är jag tämligen övertygad om att Ettore Scola gör en liten cameo precis i slutet.
2. Filmen innehåller "gräddan av den italienska skådespelareliten" enligt omslaget. Den enda jag känner igen är Marcello Mastroianni.
3. I slutet av filmen återvänder vi till terrassen för en ny fest och även om jag inte lyckats få det bekräftat så är jag tämligen övertygad om att Ettore Scola gör en liten cameo precis i slutet.
ANDERS JAKOBSON (2008-09-07)