Inte särskilt minnesvärd
Memory
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Universal, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
"Memory" är en sent anländ gäst till festen med temat "synska thrillers". Dylika filmer brukar fokusera på en klärvojant eller hemsökt protagonist, vars ofta oönskade förmåga leder denne en mördare på spåren. Genren hade en smärre storhetsperiod runt millenieskiftet, med filmer som "Stir of Echoes" och "Dolt under ytan", och var en del av hela den spöktrend som då rådde i Hollywood, med "The Others" och nyinspelningen av "The Haunting" som hårt lanserade exempel.
Och visst har man känslan av att ha sett det hela förut när forskaren Taylor (Billy Zane) får i sig ett konstigt pulver som ger honom mardrömmar där han upplever en maskerad seriemördares härjningar i början av 70-talet. Det extra märkliga är att visionerna han får utspelar sig innan han föddes, och han börjar snart ana att den mörka historien har att göra med hans föräldrar, och kanske särskilt med pappan som han aldrig träffat.
Parallellt med detta börjar Taylor (Tricia Helfer) dejta en snygg kvinnlig konstnär, och en relativt stor del av speltiden ägnas åt deras relation. Detta segar tyvärr ner handlingen, då det inte direkt slår gnistor mellan dem, och dessutom vill vi ju dyka djupare ner i seriemördarhallucinationerna och inte ödsla tid på fånig romantik.
Vi introduceras även till Max, rutinmässigt spelad av Dennis Hopper, som är något av en mentor och fadersfigur för Taylor. Även om det är trevligt att se Hopper spela en normal roll, och inte som vanligt en psykopat eller bohem, blir det mot slutet tydligt att hans karaktär är rätt irrelevant och bara finns med i filmen för att skapa lite oreda i storyn.
Regissören Bennett Davlin är inte speciellt erfaren, och det märks ofta i "Memory". Det bästa exemplet på detta ges när han vid ett par tillfällen ska visualisera hur tid passerar i handlingen och inte kommer på något bättre grepp att skildra detta på än genom ett montage av vardagshändelser ackompanjerat av kass radiopop. Amatörmässigt och inte alls i ton med resten av filmen.
Mest uppenbara blir dock Davlins brister i hanteringen av spänningsmomenten. Berättelsen har potential att vara mycket kuslig, men många potentiella nagelbitarsekvenser avhandlas för snabbt och utan tillräcklig uppbyggnad. Historien är i slutänden även förutsägbar. Det gäller bara för oss att identifiera den karaktär som inte tillför något annat till handlingen än att i slutet avslöjas som skurken, så har vi vår mördare på en gång.
Så när vi i framtiden diskuterar våra psychic thriller-favoriter finns det ingen som kommer att nämna "Memory" bland dem. Den är, till skillnad från många äldre filmer ínom genren, varken originell eller särskilt välgjord och ironiskt nog inget som stannar i minnet.
Och visst har man känslan av att ha sett det hela förut när forskaren Taylor (Billy Zane) får i sig ett konstigt pulver som ger honom mardrömmar där han upplever en maskerad seriemördares härjningar i början av 70-talet. Det extra märkliga är att visionerna han får utspelar sig innan han föddes, och han börjar snart ana att den mörka historien har att göra med hans föräldrar, och kanske särskilt med pappan som han aldrig träffat.
Parallellt med detta börjar Taylor (Tricia Helfer) dejta en snygg kvinnlig konstnär, och en relativt stor del av speltiden ägnas åt deras relation. Detta segar tyvärr ner handlingen, då det inte direkt slår gnistor mellan dem, och dessutom vill vi ju dyka djupare ner i seriemördarhallucinationerna och inte ödsla tid på fånig romantik.
Vi introduceras även till Max, rutinmässigt spelad av Dennis Hopper, som är något av en mentor och fadersfigur för Taylor. Även om det är trevligt att se Hopper spela en normal roll, och inte som vanligt en psykopat eller bohem, blir det mot slutet tydligt att hans karaktär är rätt irrelevant och bara finns med i filmen för att skapa lite oreda i storyn.
Regissören Bennett Davlin är inte speciellt erfaren, och det märks ofta i "Memory". Det bästa exemplet på detta ges när han vid ett par tillfällen ska visualisera hur tid passerar i handlingen och inte kommer på något bättre grepp att skildra detta på än genom ett montage av vardagshändelser ackompanjerat av kass radiopop. Amatörmässigt och inte alls i ton med resten av filmen.
Mest uppenbara blir dock Davlins brister i hanteringen av spänningsmomenten. Berättelsen har potential att vara mycket kuslig, men många potentiella nagelbitarsekvenser avhandlas för snabbt och utan tillräcklig uppbyggnad. Historien är i slutänden även förutsägbar. Det gäller bara för oss att identifiera den karaktär som inte tillför något annat till handlingen än att i slutet avslöjas som skurken, så har vi vår mördare på en gång.
Så när vi i framtiden diskuterar våra psychic thriller-favoriter finns det ingen som kommer att nämna "Memory" bland dem. Den är, till skillnad från många äldre filmer ínom genren, varken originell eller särskilt välgjord och ironiskt nog inget som stannar i minnet.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. I en scen tittar Taylor tillsammans med sin tjej på en hemvideo som ska föreställa vara inspelad när han var barn på 70-talet. Vem som helst kan dock se att materialet är filmat senast i förrgår, vilket känns otroligt fånigt. När smådetaljer som dessa inte funkar är det väldigt lätt att tappa sugen för hela filmen.
2. I tredje akten smygs det omkring i en lokal full av kusliga skyltdockor. Det måste vara en av de tio mest använda "läskiga" miljöerna för en thriller.
3. Filmen är tematiskt väldigt halvdant ihopknuten. Taylor är Alzheimerforskare, vilket ska relatera till hans nyfunna förmåga att se andra människors minnen. Man väntar hela tiden på att en förklarande koppling dem emellan ska dyka upp, men icke. Alzheimer-bakgrunden används bara för att hjälten ska ha tillgång till laboratorier och hjälpsamma forskarkollegor.
2. I tredje akten smygs det omkring i en lokal full av kusliga skyltdockor. Det måste vara en av de tio mest använda "läskiga" miljöerna för en thriller.
3. Filmen är tematiskt väldigt halvdant ihopknuten. Taylor är Alzheimerforskare, vilket ska relatera till hans nyfunna förmåga att se andra människors minnen. Man väntar hela tiden på att en förklarande koppling dem emellan ska dyka upp, men icke. Alzheimer-bakgrunden används bara för att hjälten ska ha tillgång till laboratorier och hjälpsamma forskarkollegor.
JOEL FORNBRANT (2008-09-23)