Levnadsöde om fantasifylld författarinna
Hennes envisa hjärta
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Sandrew Metronome, 2008
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
I "Hennes envisa hjärta" berättas ett helt levnadsöde, från tonåren till, tja, 40-årsåldern kanske, allt gestaltat av Romola Garai i rollen som Angel Deverell. Filmens titeln säger väldigt mycket om Angels person – hon är envis och naiv och stundtals rätt så irriterande.
Ända sedan de unga åren, det vill säga runt förra sekelskiftet, har Angel haft en stor dröm om att föra fram namnet Deverell i ljuset, som en omtyckt och hyllad författarinna.
Hon skriver och hon skriver och hon skriver och får ihop en roman i den romantiska genren, som via förläggaren Théo (Sam Neill) blir publicerad och sedermera en succé. Romanen följs upp med nästa och sen nästa, för inspirationen tryter aldrig.
Eller man ska kanske säga fantasin snarare än inspirationen, för Angel har en tendens att hitta på lite väl mycket, även i det verkliga livet. När hon vid ett par tillfällen i filmen ska berätta om några personer, målar hon upp förvrängda bilder av sanningen.
Hon rutar in sig i sin egen lilla värld och naiv som hon är blundar hon för verkligheten. När hon blivit rich and famous anställer hon sitt största fan Nora (Lucy Russell) som assistent och får ihop det med dennes bror Esmé (Michael Fassbender), en ironiskt laddad konstnär utan några större framgångar. Som så många andra unga män skickas Esmé till kriget och återvänder skäggig och dan som en helt förändrad person. Borta är ironin och passionen och kvar finns bara bitterhet och ångest.
Angel är lycklig för att nu ska allt bli som det var förut, men även Angels liv förändras i takt med tiden.
Den här filmen, som i original inte oväntat heter "Angel", spänner minst sagt över ett rejält tidsspann och man är måhända lite dålig på att på ett tydligt sätt skildra hoppen mellan tiderna. Annars måste jag säga att filmen är som liknande periodpjäser med kostymer och hela balletten, nämligen kusligt lätt att sjunka in i. Den franska regissören François Ozon tar i med överdrivet dramatiska grepp emellanåt, speciellt när folk i filmen dör, men i övrigt känns det som han hittat rätt både i tonen och berättandet.
Hong Kong-födda Romola Garai, även med i tidsmässigt identiska "Försoning", lyckas bra med att vara både tonåring och medelålders i en och samma film, med olika karaktärsdrag men med den benfasta envisheten som röd tråd. Övriga skådespelare gör också bra ifrån sig, och det är som alltid kul att se hur rätt den här typen av filmer är för Sam Neill.
Jag känner dock att filmen inte riktigt talar till mig, men gillar man kostymdramor i sekelskiftesmiljö har jag svårt att tro att man blir missnöjd av "Hennes envisa kärlek".
Ända sedan de unga åren, det vill säga runt förra sekelskiftet, har Angel haft en stor dröm om att föra fram namnet Deverell i ljuset, som en omtyckt och hyllad författarinna.
Hon skriver och hon skriver och hon skriver och får ihop en roman i den romantiska genren, som via förläggaren Théo (Sam Neill) blir publicerad och sedermera en succé. Romanen följs upp med nästa och sen nästa, för inspirationen tryter aldrig.
Eller man ska kanske säga fantasin snarare än inspirationen, för Angel har en tendens att hitta på lite väl mycket, även i det verkliga livet. När hon vid ett par tillfällen i filmen ska berätta om några personer, målar hon upp förvrängda bilder av sanningen.
Hon rutar in sig i sin egen lilla värld och naiv som hon är blundar hon för verkligheten. När hon blivit rich and famous anställer hon sitt största fan Nora (Lucy Russell) som assistent och får ihop det med dennes bror Esmé (Michael Fassbender), en ironiskt laddad konstnär utan några större framgångar. Som så många andra unga män skickas Esmé till kriget och återvänder skäggig och dan som en helt förändrad person. Borta är ironin och passionen och kvar finns bara bitterhet och ångest.
Angel är lycklig för att nu ska allt bli som det var förut, men även Angels liv förändras i takt med tiden.
Den här filmen, som i original inte oväntat heter "Angel", spänner minst sagt över ett rejält tidsspann och man är måhända lite dålig på att på ett tydligt sätt skildra hoppen mellan tiderna. Annars måste jag säga att filmen är som liknande periodpjäser med kostymer och hela balletten, nämligen kusligt lätt att sjunka in i. Den franska regissören François Ozon tar i med överdrivet dramatiska grepp emellanåt, speciellt när folk i filmen dör, men i övrigt känns det som han hittat rätt både i tonen och berättandet.
Hong Kong-födda Romola Garai, även med i tidsmässigt identiska "Försoning", lyckas bra med att vara både tonåring och medelålders i en och samma film, med olika karaktärsdrag men med den benfasta envisheten som röd tråd. Övriga skådespelare gör också bra ifrån sig, och det är som alltid kul att se hur rätt den här typen av filmer är för Sam Neill.
Jag känner dock att filmen inte riktigt talar till mig, men gillar man kostymdramor i sekelskiftesmiljö har jag svårt att tro att man blir missnöjd av "Hennes envisa kärlek".
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Även om François Ozon hittar rätt för det mesta tappar han tråden fullständigt i två scener som har så dålig bluescreen att man inte ens hade köpt det på det tidiga 80-talet. Det handlar om två scener där man färdas genom London och det är så parodiskt kasst att det måste vara med flit. Men varför ett sådant bisarrt stilbrott i en annars kompetent gjord film?
2. Även om Romola Garai verkar vara blond i verkligheten så ser hon med sitt svarta hår i den här filmen ut som en blandning av Natalie Portman, Zooey Deschanel och Winona Ryder.
3. Angels naivitet över går till att vara irriterande när hon vid sitt första möte med förläggaren Théo vägrar gå med på att göra förändringar i sitt manus, trots att han vänligen men bestämt berättar att man inte öppnar champagneflaskor med korkskruv.
2. Även om Romola Garai verkar vara blond i verkligheten så ser hon med sitt svarta hår i den här filmen ut som en blandning av Natalie Portman, Zooey Deschanel och Winona Ryder.
3. Angels naivitet över går till att vara irriterande när hon vid sitt första möte med förläggaren Théo vägrar gå med på att göra förändringar i sitt manus, trots att han vänligen men bestämt berättar att man inte öppnar champagneflaskor med korkskruv.
ANDERS JAKOBSON (2008-10-14)