Charmig men ojämn filmrelik
Paradise Alley
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Dolby digital 2.0 monomix
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
"Paradise Alley" från 1978 är intressant på grund av den höga andelen nybörjare som är involverade i filmen. Sylvester Stallone gör här, förutom att spela en av huvudrollerna, sin regidebut, boxaren Lee Canalito står framför kameran för första gången, och vi ser även Armand Assante i en av sina allra första roller.
Historien utspelas i New Yorks Hell Kitchen på 40-talet, en ruffig smältdegel där luffare och arbetslösa trängs med råttorna på gator och hustak. Cosmo (Stallone) är en skojare och småfifflare utan värst mycket till framtid. Men han har två bröder, den haltande, försiktige krigshjälten Lenny (Assante), och den storväxte men naivt dumsnälle Victor (Canalito).
Cosmo är alltid ute efter nästa tillfälle att tjäna en snabb hacka, och ser en möjlighet i Victor, vars fysiska förutsättningar är perfekta för en karriär inom proffsbrottning på ett lokalt sunkhak. Genom att själv träna upp honom och låta Lenny ta hand om managerrollen ser han en ljus framtid för syskonen. Victor förvandlas snart till den fruktade Kid Salami (!) och börjar snabbt stiga i ranking bland de lokala brottarna. Cosmo har dock inte räknat med att brödernas nya, professionella företagande drastiskt ska förändra relationen dem emellan.
Stallone spelar här ungefär samma roll som i "Rocky", och som han gjorde så utmärkt vid denna tidpunkt - en italiensk arbetargrabb med rapp käft, kort stubin och stora drömmar. Skillnaden mellan Rocky Balboa och och Cosmo Carboni är dock att den senare inte har någon talang, utan istället använder sin övertalningsförmåga för att se till att någon annan lyckas.
I porträttet av de två andra bröderna är det Assante som lyckas bäst med sin ångestladdade krigsveteran. Canalito är inte någon egentlig skådis utan förlitar sig mest på fysisk närvaro, något som blir tydligt i lite mer dialogtunga scener. Däremot är han väldigt övertygande i wrestlingscenerna, som är bland de mest välkoreograferade jag sett i en spelfilm.
Wrestling brukar bli otroligt fånigt på film, men i "Paradise Alley" har man lyckats ge brottningen en förvånansvärt stor känsla av autencitet. Stundtals är det som att se en riktigt gammal proffsbrottningsmatch. Att man lyckats med detta beror dels på att man använt skådespelare som kan föra sig i ringen, och dels på att matcherna är filmade i stort sett som de skulle skjutits av verklighetens tv-kameror. Storymässigt ignorerar filmen totalt att wrestlingmatcher är och sen urminnes tider har varit riggade och regisserade, något som faktiskt inte var helt allmänt känt vid tiden för filmen.
Allt är dock inte frid och fröjd i paradiset Som regidebut för Stallone är "Paradise Alley" okej, men inte mer. Man märker att Sly haft fullt sjå med att få filmen gjord, och inte kunnat ägna sig åt sådant som att försöka odla en egen stil eller skapa några särskilt minnesvärda scener. Och ibland tränger rena brister, som ett förfärligt stelt bild-motbildsförfarande igenom. Manuskriptet, också det signerat Stallone, är dock vassare än regin, och vissa teman lyckas skapa en emotionell koppling till karaktärerna. Subplotten om den gamle ensamme wrestlaren som brottas för mat och för en säng i ett pannrum är regelrätt hjärtskärande. Men berättelsen rusas igenom för snabbt, karaktärer förändras över en natt och handlingen förvirrar istället för att engagera.
Men "Paradise Alley" har ändå en stor skopa charm som den kommer rätt långt på. Så Stallone- och/eller wrestlingfans kan gärna kolla upp filmen. Sen måste ju naturligtvis Stallones regidebut betraktas som lite av en helig relik. Eller?
Historien utspelas i New Yorks Hell Kitchen på 40-talet, en ruffig smältdegel där luffare och arbetslösa trängs med råttorna på gator och hustak. Cosmo (Stallone) är en skojare och småfifflare utan värst mycket till framtid. Men han har två bröder, den haltande, försiktige krigshjälten Lenny (Assante), och den storväxte men naivt dumsnälle Victor (Canalito).
Cosmo är alltid ute efter nästa tillfälle att tjäna en snabb hacka, och ser en möjlighet i Victor, vars fysiska förutsättningar är perfekta för en karriär inom proffsbrottning på ett lokalt sunkhak. Genom att själv träna upp honom och låta Lenny ta hand om managerrollen ser han en ljus framtid för syskonen. Victor förvandlas snart till den fruktade Kid Salami (!) och börjar snabbt stiga i ranking bland de lokala brottarna. Cosmo har dock inte räknat med att brödernas nya, professionella företagande drastiskt ska förändra relationen dem emellan.
Stallone spelar här ungefär samma roll som i "Rocky", och som han gjorde så utmärkt vid denna tidpunkt - en italiensk arbetargrabb med rapp käft, kort stubin och stora drömmar. Skillnaden mellan Rocky Balboa och och Cosmo Carboni är dock att den senare inte har någon talang, utan istället använder sin övertalningsförmåga för att se till att någon annan lyckas.
I porträttet av de två andra bröderna är det Assante som lyckas bäst med sin ångestladdade krigsveteran. Canalito är inte någon egentlig skådis utan förlitar sig mest på fysisk närvaro, något som blir tydligt i lite mer dialogtunga scener. Däremot är han väldigt övertygande i wrestlingscenerna, som är bland de mest välkoreograferade jag sett i en spelfilm.
Wrestling brukar bli otroligt fånigt på film, men i "Paradise Alley" har man lyckats ge brottningen en förvånansvärt stor känsla av autencitet. Stundtals är det som att se en riktigt gammal proffsbrottningsmatch. Att man lyckats med detta beror dels på att man använt skådespelare som kan föra sig i ringen, och dels på att matcherna är filmade i stort sett som de skulle skjutits av verklighetens tv-kameror. Storymässigt ignorerar filmen totalt att wrestlingmatcher är och sen urminnes tider har varit riggade och regisserade, något som faktiskt inte var helt allmänt känt vid tiden för filmen.
Allt är dock inte frid och fröjd i paradiset Som regidebut för Stallone är "Paradise Alley" okej, men inte mer. Man märker att Sly haft fullt sjå med att få filmen gjord, och inte kunnat ägna sig åt sådant som att försöka odla en egen stil eller skapa några särskilt minnesvärda scener. Och ibland tränger rena brister, som ett förfärligt stelt bild-motbildsförfarande igenom. Manuskriptet, också det signerat Stallone, är dock vassare än regin, och vissa teman lyckas skapa en emotionell koppling till karaktärerna. Subplotten om den gamle ensamme wrestlaren som brottas för mat och för en säng i ett pannrum är regelrätt hjärtskärande. Men berättelsen rusas igenom för snabbt, karaktärer förändras över en natt och handlingen förvirrar istället för att engagera.
Men "Paradise Alley" har ändå en stor skopa charm som den kommer rätt långt på. Så Stallone- och/eller wrestlingfans kan gärna kolla upp filmen. Sen måste ju naturligtvis Stallones regidebut betraktas som lite av en helig relik. Eller?
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Kid Salamis nemesis Frankie the Thumper spelas i filmen av wrestlinglegenden Terry Funk.
2. Det blir komiskt när dvd-omslaget utgörs av en stor bild på Stallone, det står "Stallone" med stora bokstäver ovanför titeln, och längst ner "Från regissören till 'RAMBO'" - dvs Stallone igen.
3. Att denna utgåva är den första oklippta version av "Paradise Alley" att släppas i Sverige känns både fascinerande och obegripligt. Filmen är inte särskilt blodig.
2. Det blir komiskt när dvd-omslaget utgörs av en stor bild på Stallone, det står "Stallone" med stora bokstäver ovanför titeln, och längst ner "Från regissören till 'RAMBO'" - dvs Stallone igen.
3. Att denna utgåva är den första oklippta version av "Paradise Alley" att släppas i Sverige känns både fascinerande och obegripligt. Filmen är inte särskilt blodig.
JOEL FORNBRANT (2008-10-30)