Mmm, smärta, svärta och misär!
Odd Man Out
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Dolby digital monomix
Bild: 4:3
James Mason är briljant (och sanslöst vacker) som den lidande och vacklande bossen Johnny McQueen för en organisation (IRA, men organisationen nämns aldrig vid namn i filmen) som tillsammans med sina närmaste män begår ett rån för att finansiera sin verksamhet. Vid flykten råkar Johnny skjuta en man, och blir själv skadad.
Han skiljs från de andra och han påbörjar en lång och smärtsam väg mot det hus där han hållits gömd från polisen efter att ha rymt från fängelset. I huset finns den vackra Kathleen Sullivan (Kathleen Ryan) som är hemligt förälskad i Johnny. När hon får veta att han är skadad och på flykt ger hon sig ut och letar efter honom.
Det är inte utan att jag kommer att tänka på James Joyces berättarstil, och tänk Belfast istället för Dublin, samt polis och tjuv istället för Leopold Bloom i "Odysseus".
Genom hela berättelsen kastas den sårade Johnny McQueen fram och tillbaka mellan människor som både vill honom väl, vill profitera på honom (en belöning är utfäst) eller bara är nyfikna på den ökände Johnny. Han plockas upp av den märklige Shell som för honom till den än mera märklige konstnären Lukey som vill behålla honom för att kunna måla av honom just i dödsögonblicket.
Känslan i filmen minner även om Kafkas "Processen" vad gäller den där krypande, kusliga, svårdefinierbara känslan av paranoia.
På ett sätt har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om "Odd Man Out" (svensk titel "En natt att leva"). Jag älskar fotot och miljöerna, jag gillar skådespeleriet och på det stora hela taget även musiken, och jag fascineras av symboliken.
Men vad tycker jag om själva filmen, allting sammantaget? Bitvis sackar den i tempo, bitvis är den melodramatisk på ett sätt som känns föråldrat, och dessutom är jag ingen expert på efterkrigstidens Nordirland. Det är antagligen otroligt mycket som går den svenska 70-talisten förbi vad gäller sociala, kulturella och politiska referenser och nyanser, men därmed inte sagt att handlingen är svår att ta till sig.
Det finns så mycket i "Odd Man Out" som stannar kvar i skallen efteråt: främst är det de snillrika vinklarna och de Dickens-liknande, sjabbiga miljöerna som täcker upp för det som måhända saknas i plotväg.
Han skiljs från de andra och han påbörjar en lång och smärtsam väg mot det hus där han hållits gömd från polisen efter att ha rymt från fängelset. I huset finns den vackra Kathleen Sullivan (Kathleen Ryan) som är hemligt förälskad i Johnny. När hon får veta att han är skadad och på flykt ger hon sig ut och letar efter honom.
Det är inte utan att jag kommer att tänka på James Joyces berättarstil, och tänk Belfast istället för Dublin, samt polis och tjuv istället för Leopold Bloom i "Odysseus".
Genom hela berättelsen kastas den sårade Johnny McQueen fram och tillbaka mellan människor som både vill honom väl, vill profitera på honom (en belöning är utfäst) eller bara är nyfikna på den ökände Johnny. Han plockas upp av den märklige Shell som för honom till den än mera märklige konstnären Lukey som vill behålla honom för att kunna måla av honom just i dödsögonblicket.
Känslan i filmen minner även om Kafkas "Processen" vad gäller den där krypande, kusliga, svårdefinierbara känslan av paranoia.
På ett sätt har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om "Odd Man Out" (svensk titel "En natt att leva"). Jag älskar fotot och miljöerna, jag gillar skådespeleriet och på det stora hela taget även musiken, och jag fascineras av symboliken.
Men vad tycker jag om själva filmen, allting sammantaget? Bitvis sackar den i tempo, bitvis är den melodramatisk på ett sätt som känns föråldrat, och dessutom är jag ingen expert på efterkrigstidens Nordirland. Det är antagligen otroligt mycket som går den svenska 70-talisten förbi vad gäller sociala, kulturella och politiska referenser och nyanser, men därmed inte sagt att handlingen är svår att ta till sig.
Det finns så mycket i "Odd Man Out" som stannar kvar i skallen efteråt: främst är det de snillrika vinklarna och de Dickens-liknande, sjabbiga miljöerna som täcker upp för det som måhända saknas i plotväg.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är helt okej sammanställt, med tanke på att det rör sig om en så gammal film. Bildgallerierna är fulla av vackra foton tagna kring tiden för inspelningen. Biografierna och trivia-sidorna är också klart givande för den som inte är filmvetare med inriktning på brittisk film noir.
TRE SAKER
1. Ibland är filmmusiken så hysteriskt dramatisk att man undrar om de ännu vid 1947 firade lyckan över att ha möjligheten till ljud i filmerna.
2. Hur kommer det sig att alla vackra människor är ännu vackrare i svartvitt?
3. I "trivia"-sektionen i extramaterialet berättas om att slutet i filmen är rätt radikalt annorlunda jämfört med bokens slut; ett slut som undertecknad alla gånger hade föredragit.
2. Hur kommer det sig att alla vackra människor är ännu vackrare i svartvitt?
3. I "trivia"-sektionen i extramaterialet berättas om att slutet i filmen är rätt radikalt annorlunda jämfört med bokens slut; ett slut som undertecknad alla gånger hade föredragit.
ÅSA JONSÉN (2008-12-01)