Under vulkanen är allt sig likt
Under vulkanen
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2008
Ljud: Dolby digital monomix
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Manliga alkoholister på film är alltid ett kärt ämne, och återkommer som tema på många centrala farleder i filmhistorien. Det har alltid funnits något skrämmande och skört med män som självdestruktivt dyngar i sig en flaska whiskey varje dag och blir sentimentala och rödögda, samtidigt som de är beredda att slå ihjäl någon, gärna en fru. Innan feminismen och genusforskningen förde insikten om könsrollerna några steg framåt fanns det inte så många sätt att skildra ömtåliga män på film om man inte också hängde på ett alkoholmissbruk. Humphrey Bogarts ganska känslomässigt mättade Rick Blaine i "Casablanca" hade nära till flaskan och tårarna; minnet av den förlorade kärleken går hand i hand med sena nätter och champagne i Paris.
På filmspråk talar man om en "sammansatt karaktär" när en manlig skådespelare får gestalta en missbrukare. Vad det nu betyder.
Tre exempel på oförglömliga manliga alkoholister/missbrukare (och sammansatta karaktärer) på vita duken är Al Pacino i "Scarface", Ralph Fiennes i "Schindlers list", och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Alla tillåts de vara sårbara och trasiga endast genom sitt missbruk. Och Mikael Persbrandt gör en jättebra roll i "Inga tårar". På rak arm kommer jag inte på en enda kvinna som fått spela samma roll. Jo, Marion Cotillards fantastiska Edith Piaf i "La vie en rose" och Meryl Streeps lika underbara rolltolkning av en avdankad kabarésångerska i "Ironweed".
Både regissören och skådespelaren har en win/win-situation med att skildra en manlig alkoholists liv. Symboler: en civilisation i sönderfall; makten – det manliga – går åt helvete. Festen/baksmällan: från gamäng till misär på ett klipp. Äcklet: Det goda och fina kontra baksidan; spyorna, ensam i regnet, hatet. Räddningspatrullen: sluter upp mangrant för att rädda personen ifråga, en sista ansträngning, och publiken kan nicka och hålla med – men så går huvudpersonen in i en fyllepsykos och pekar finger åt alla, och är elak och hatisk och levererar sanningar; och den manliga delen av publiken kan tänka att så där skulle jag också göra, om jag bara vågade.
Det är ingen slump att en hel generation svenska män fortfarande talar varmt om Kenta och Stoffe i "Dom kallar oss mods". Och Ulf Lundells 1980-tal. Men baksidan av ett missbruk är en familj i sönderfall; medmissbrukare som krossas känslomässigt och fysiskt. Döden.
Om allt detta handlar "Under vulkanen", som gick upp på biograferna 1984, och det är en sevärd film: men det är framförallt en fenomenal gestaltning Albert Finney gör, under ledning av John Huston, när han ger liv åt den före detta brittiska konsuln Geoffrey Firmin i mexikanska småstaden Quauhnahuac. Världen är på randen till ett andra världskrig, och både det personliga och det politiska faller sönder i starkt solljus. Passande nog utspelar sig allt kring den både flertusenåriga sydamerikanska och den numera semikatolska högtiden Día de los muertos, de dödas dag (alla helgons dag i Sverige).
Geoffrey Firmin (Finney) håller på att supa ihjäl sig och ex-hustrun Yvonne (Jacqueline Bisset) återvänder i ett sista försök att rädda honom. Geoffreys halvbror Hugh (Anthony Andrews) sluter också upp. Och det blir en sorts road movie i tragik när dåtidens sorgligheter återupplevs, inte minst genom det komplicerade triangeldramat i ensemblen.
Allt som nämns ovan ingår. Och så har filmen förstås några slevar av allt det där som romantiseras i filmhistorien, av män som gillar flaskan: en skopa första världskriget, ett kryddmått brittiska imperiets sönderfall, en deciliter spanskt inbördeskrig, en skäppa modig tjurfäktning, en knivsudd romantisk poetisk recitation (brittisk poesi), en gryta nazistisk påverkan, och en näve brittisk gentlemannamässighet. Allt det som John Huston växte upp med och var en del av att skapa och gestalta på film. Det är en av hans sista filmer, och den sammanfattar hans karriär på ett fint sätt.
På filmspråk talar man om en "sammansatt karaktär" när en manlig skådespelare får gestalta en missbrukare. Vad det nu betyder.
Tre exempel på oförglömliga manliga alkoholister/missbrukare (och sammansatta karaktärer) på vita duken är Al Pacino i "Scarface", Ralph Fiennes i "Schindlers list", och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Alla tillåts de vara sårbara och trasiga endast genom sitt missbruk. Och Mikael Persbrandt gör en jättebra roll i "Inga tårar". På rak arm kommer jag inte på en enda kvinna som fått spela samma roll. Jo, Marion Cotillards fantastiska Edith Piaf i "La vie en rose" och Meryl Streeps lika underbara rolltolkning av en avdankad kabarésångerska i "Ironweed".
Både regissören och skådespelaren har en win/win-situation med att skildra en manlig alkoholists liv. Symboler: en civilisation i sönderfall; makten – det manliga – går åt helvete. Festen/baksmällan: från gamäng till misär på ett klipp. Äcklet: Det goda och fina kontra baksidan; spyorna, ensam i regnet, hatet. Räddningspatrullen: sluter upp mangrant för att rädda personen ifråga, en sista ansträngning, och publiken kan nicka och hålla med – men så går huvudpersonen in i en fyllepsykos och pekar finger åt alla, och är elak och hatisk och levererar sanningar; och den manliga delen av publiken kan tänka att så där skulle jag också göra, om jag bara vågade.
Det är ingen slump att en hel generation svenska män fortfarande talar varmt om Kenta och Stoffe i "Dom kallar oss mods". Och Ulf Lundells 1980-tal. Men baksidan av ett missbruk är en familj i sönderfall; medmissbrukare som krossas känslomässigt och fysiskt. Döden.
Om allt detta handlar "Under vulkanen", som gick upp på biograferna 1984, och det är en sevärd film: men det är framförallt en fenomenal gestaltning Albert Finney gör, under ledning av John Huston, när han ger liv åt den före detta brittiska konsuln Geoffrey Firmin i mexikanska småstaden Quauhnahuac. Världen är på randen till ett andra världskrig, och både det personliga och det politiska faller sönder i starkt solljus. Passande nog utspelar sig allt kring den både flertusenåriga sydamerikanska och den numera semikatolska högtiden Día de los muertos, de dödas dag (alla helgons dag i Sverige).
Geoffrey Firmin (Finney) håller på att supa ihjäl sig och ex-hustrun Yvonne (Jacqueline Bisset) återvänder i ett sista försök att rädda honom. Geoffreys halvbror Hugh (Anthony Andrews) sluter också upp. Och det blir en sorts road movie i tragik när dåtidens sorgligheter återupplevs, inte minst genom det komplicerade triangeldramat i ensemblen.
Allt som nämns ovan ingår. Och så har filmen förstås några slevar av allt det där som romantiseras i filmhistorien, av män som gillar flaskan: en skopa första världskriget, ett kryddmått brittiska imperiets sönderfall, en deciliter spanskt inbördeskrig, en skäppa modig tjurfäktning, en knivsudd romantisk poetisk recitation (brittisk poesi), en gryta nazistisk påverkan, och en näve brittisk gentlemannamässighet. Allt det som John Huston växte upp med och var en del av att skapa och gestalta på film. Det är en av hans sista filmer, och den sammanfattar hans karriär på ett fint sätt.
EXTRAMATERIALET
Lite biografier, en hel del bilder, trailers med mera. Inget att hetsa upp sig över.
TRE SAKER
1. Engelsmannen Albert Finney är en fin skådespelare, som gjort flera riktigt bra biroller. Jag tycker mycket om hans advokatbyråchef, och samspelet med Julia Roberts, i "Erin Brokovich". Han har också en riktigt fin, rumbadansande biroll i ganska undanskuffade måbrarullen "A good year", som farbror till Russel Crowe. I "Big fish" är han den irriterande mytomanpappan som driver Billy Crudup till vansinne.
2. John Huston har gjort massor med bra filmer och tillhör en av de verkligt stora regissörerna. Äventyrsfilmen "The treasure of the Sierra Madre" är kanske den bästa; en härlig film som fortfarande spöar de flesta i äventyrsgenren. Hans debutfilm "Riddarfalken från Malta" går inte heller av för hackor, även om den har åldrats lite mer.
3. Jacqueline Bissets karriär har varit rätt ojämn, men hon gör en fin roll som divan Julie i François Truffauts roliga parodi "La Nuit américaine". Det är för övrigt en film som, jämsides med "La dolce vita", verkligen skojar med filmhistorien. Idag finns inga sådana filmer ("Scary movie", haha!), men underbara HBO-serien "Entourage" kommer nog fan i närheten.
2. John Huston har gjort massor med bra filmer och tillhör en av de verkligt stora regissörerna. Äventyrsfilmen "The treasure of the Sierra Madre" är kanske den bästa; en härlig film som fortfarande spöar de flesta i äventyrsgenren. Hans debutfilm "Riddarfalken från Malta" går inte heller av för hackor, även om den har åldrats lite mer.
3. Jacqueline Bissets karriär har varit rätt ojämn, men hon gör en fin roll som divan Julie i François Truffauts roliga parodi "La Nuit américaine". Det är för övrigt en film som, jämsides med "La dolce vita", verkligen skojar med filmhistorien. Idag finns inga sådana filmer ("Scary movie", haha!), men underbara HBO-serien "Entourage" kommer nog fan i närheten.
TOBIAS JOHANSSON (2008-11-18)