Stilbrott och gubbsjuka
Moralens väktare och utomjordingarna
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2009
Ljud: Mono
Bild: Widescreen 1.66:1
Moralens väktare och polisflickorna
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2009
Ljud: Mono
Bild: Widescreen 1.66:1
Nio år efter den föregående filmen och femton år efter den första kom Louis De Funès tillbaka som den spastiska polisen Cruchot i "Moralens väktare och utomjordingarna". Direkt där anar man oro, och visst - vi står inför ett rejält stilbrott i den femte filmen. Visserligen ska jag väl inte hetsa upp mig över det, men det känns ändå lite knepigt när filmens antagonister är några rymdgubbar.
I vanlig farsanda är det förväxlingar och förvirring som står i fokus och det inleds när en av Cruchots kollegor först ser det flygande tefatet. Ingen tror på honom, men sen ser även Cruchot tefatet och då är de i alla fall två som tror på samma sak när ingen annan gör det. Sen blir de båda poliserna uppsökta av främlingarna som visar sig kunna byta skepnad, dricker olja och verkar vara gjorda av plåt eftersom de låter metalliskt ihåliga när man slår på dem.
Självklart tar rymdgubbarna våra St Tropez-polisers skepnader vilket späder på förvirringen.
Förutom att själva manuset är relativt dåligt blir inte filmen bättre av att specialeffekterna kring det flygande tefatet är riktigt usla. Ed Wood gjorde det bättre!
Lite komiskt blir det dock när Cruchot går omkring på stranden och "provknackar" på människor för att se om de låter ihåliga. En man surnar till och visar sig vara nästan en meter längre än Cruchot när han reser sig upp och dessutom hyfsat kraftig. Cruchot klämmer då ur sig en klockren ursäkt: "Förlåt, jag trodde det var min fru..."
Tre år senare kom den sjätte och sista filmen i sviten, och De Funès sista film över huvud taget då han dog - inte helt oväntat - av en hjärtattack 1983. I den här filmen får St Tropez-poliserna inte bara ett nytt kontor med en "modern" datamaskin, de får även ta hand om fyra polisflickor som ska få lite praktisk utbildning. Givetvis blir alla dessa medelålders/övre medelålders män vi sett kuta runt i de tidigare filmerna oerhört betuttade i dessa unga snyggingar vilket återigen leder till farsförväxlingar, främst för Cruchot och Gerber och deras fruar.
Men så börjar någon lömsk skurk kidnappa polisflickorna en efter en och till slut får Cruchot ta på sig kvinnokläder för att försöka knäcka gåtan.
I sin helhet har den här serien inte varit någon skrattfest för undertecknad och ej heller denna final får mig att kippa efter andan av skrattanfall. Till deras fördelar så är historierna mycket mer samlade och inte alls så lösa i formen som vissa av de tidigare filmerna varit, men det är också det mest positiva jag kan säga.
Hade serien fortsatt om De Funès hade levt några år till? Det är mycket möjligt - den sjätte filmen känns inte som någon final i ordets rätta betydelse och manusförfattarna verkar inte haft några större problem att komma på idéer även om de inte alltid varit speciellt bra.
I vanlig farsanda är det förväxlingar och förvirring som står i fokus och det inleds när en av Cruchots kollegor först ser det flygande tefatet. Ingen tror på honom, men sen ser även Cruchot tefatet och då är de i alla fall två som tror på samma sak när ingen annan gör det. Sen blir de båda poliserna uppsökta av främlingarna som visar sig kunna byta skepnad, dricker olja och verkar vara gjorda av plåt eftersom de låter metalliskt ihåliga när man slår på dem.
Självklart tar rymdgubbarna våra St Tropez-polisers skepnader vilket späder på förvirringen.
Förutom att själva manuset är relativt dåligt blir inte filmen bättre av att specialeffekterna kring det flygande tefatet är riktigt usla. Ed Wood gjorde det bättre!
Lite komiskt blir det dock när Cruchot går omkring på stranden och "provknackar" på människor för att se om de låter ihåliga. En man surnar till och visar sig vara nästan en meter längre än Cruchot när han reser sig upp och dessutom hyfsat kraftig. Cruchot klämmer då ur sig en klockren ursäkt: "Förlåt, jag trodde det var min fru..."
Tre år senare kom den sjätte och sista filmen i sviten, och De Funès sista film över huvud taget då han dog - inte helt oväntat - av en hjärtattack 1983. I den här filmen får St Tropez-poliserna inte bara ett nytt kontor med en "modern" datamaskin, de får även ta hand om fyra polisflickor som ska få lite praktisk utbildning. Givetvis blir alla dessa medelålders/övre medelålders män vi sett kuta runt i de tidigare filmerna oerhört betuttade i dessa unga snyggingar vilket återigen leder till farsförväxlingar, främst för Cruchot och Gerber och deras fruar.
Men så börjar någon lömsk skurk kidnappa polisflickorna en efter en och till slut får Cruchot ta på sig kvinnokläder för att försöka knäcka gåtan.
I sin helhet har den här serien inte varit någon skrattfest för undertecknad och ej heller denna final får mig att kippa efter andan av skrattanfall. Till deras fördelar så är historierna mycket mer samlade och inte alls så lösa i formen som vissa av de tidigare filmerna varit, men det är också det mest positiva jag kan säga.
Hade serien fortsatt om De Funès hade levt några år till? Det är mycket möjligt - den sjätte filmen känns inte som någon final i ordets rätta betydelse och manusförfattarna verkar inte haft några större problem att komma på idéer även om de inte alltid varit speciellt bra.
EXTRAMATERIALET
Ingenting på någon film.
TRE SAKER
1. I samtliga filmer har en galen nunna varit med och kört bil som en vansinnig. Det gör hon även i dessa filmer - i den sista kör hon sin lilla Citroën tills det bara är skruvar och muttrar kvar.
2. Mest tröttsamt är det eviga skrikandet i filmerna. Det är tydligen kul, tycker fransmännen.
3. St Tropez, eller "Troppan" på bratspråk, är ju lyxparadiset som folk med onödigt mycket pengar åker till för att sola och festa. Lustigt nog tycker jag inte att det sett ut som det varit speciellt bra väder där i någon av filmerna. Det är alltid lite smågrått.
2. Mest tröttsamt är det eviga skrikandet i filmerna. Det är tydligen kul, tycker fransmännen.
3. St Tropez, eller "Troppan" på bratspråk, är ju lyxparadiset som folk med onödigt mycket pengar åker till för att sola och festa. Lustigt nog tycker jag inte att det sett ut som det varit speciellt bra väder där i någon av filmerna. Det är alltid lite smågrått.
ANDERS JAKOBSON (2009-06-20)