Giallo med litet g
Cold Eyes of Fear
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2009
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
"Cold Eyes of Fear" är en giallo som inte direkt är en giallo. Filmen saknar bland annat mordscener och ett mordmysterium, element som åtminstone jag anser krävas av genren. Denna Enzo G. Castellari-regisserade thriller från 1971 kan istället bäst beskrivas som en home invasion-rulle med hämndmotiv i botten.
Huvudperson är London-advokaten Peter (Gianni Garko) som tar med sig italienskan Anna (Giovanna Ralli) hem till sin farbrors lantligt belägna kåk för lite kvalitetstid på tu man hand.Trivseln blir dock kortvarig när de hittar husets betjänt mördad och tas gisslan av den pistolviftande Quill (Julián Mateos), som snart får sällskap av kumpanen Welt (Frank Wolff).
Det visar sig att Welt (Quill verkar bara vara ute efter pengar) har en gås oplockad med Peters farbror (Fernando Rey), en högt ansedd domare, och nu vill han ha tag i några dokument för att hämnas en gammal oförrätt. Situationen utvecklas till en typisk katt-och-råtta-lek där Peter och Anna måste överlista skurkarna innan de hittar vad de letar efter och tar våra hjältar av daga, samtidigt som farbror domaren försöker få polisen att inse att något står på tok.
Storyn, som aldrig lyfter riktigt, utvecklas efterhand och blir hyfsat intressant och inte helt ospännande, även om den utspelas i en miljö man sett hundra gånger förut. Alla de vanigaste klichéerna finns här, inklusive inte bara en utan två scener där hjälten under pistolhot står vid ytterdörren och försäkrar en olägligt uppdykande poliskonstapel om att allt är som det ska. Just detta var måhända inte lika uttjatat i början på 70-talet, men jag är inte mindre less på inslaget för det. Till filmens fördel skall dock medges att en av dessa scener får en totalt oväntad upplösning, så helt i avsaknad av originalitet är inte "Cold Eyes of Fear".
Något som ger ytterligare liv åt storyn är kameraarbetet och redigeringen. Det är udda vinklar, inzoomningar och snabba montage filmen igenom, lika flärdfullt som tidstypiskt. Kanske brer Castellari med kameraman på lite väl mycket emellanåt för att hamra in en händelse som vi redan greppat, men överlag är dessa element välkomna. Inte lika välkommen är den stela engelska dubbning som gör sin närvaro känd så fort någon öppnar truten. Tillsammans med vissa osannolika och löjliga spänningsmoment är den filmens största problem.
Den bestående känslan är att "Cold Eyes of Fear" är en tämligen medioker film som varken förtjänar att hyllas eller sågas. Den är kompetent gjord med vissa trevliga stilistiska inslag, men storyn är, även om den funkar, generisk som bäst och småtöntig som sämst.
Huvudperson är London-advokaten Peter (Gianni Garko) som tar med sig italienskan Anna (Giovanna Ralli) hem till sin farbrors lantligt belägna kåk för lite kvalitetstid på tu man hand.Trivseln blir dock kortvarig när de hittar husets betjänt mördad och tas gisslan av den pistolviftande Quill (Julián Mateos), som snart får sällskap av kumpanen Welt (Frank Wolff).
Det visar sig att Welt (Quill verkar bara vara ute efter pengar) har en gås oplockad med Peters farbror (Fernando Rey), en högt ansedd domare, och nu vill han ha tag i några dokument för att hämnas en gammal oförrätt. Situationen utvecklas till en typisk katt-och-råtta-lek där Peter och Anna måste överlista skurkarna innan de hittar vad de letar efter och tar våra hjältar av daga, samtidigt som farbror domaren försöker få polisen att inse att något står på tok.
Storyn, som aldrig lyfter riktigt, utvecklas efterhand och blir hyfsat intressant och inte helt ospännande, även om den utspelas i en miljö man sett hundra gånger förut. Alla de vanigaste klichéerna finns här, inklusive inte bara en utan två scener där hjälten under pistolhot står vid ytterdörren och försäkrar en olägligt uppdykande poliskonstapel om att allt är som det ska. Just detta var måhända inte lika uttjatat i början på 70-talet, men jag är inte mindre less på inslaget för det. Till filmens fördel skall dock medges att en av dessa scener får en totalt oväntad upplösning, så helt i avsaknad av originalitet är inte "Cold Eyes of Fear".
Något som ger ytterligare liv åt storyn är kameraarbetet och redigeringen. Det är udda vinklar, inzoomningar och snabba montage filmen igenom, lika flärdfullt som tidstypiskt. Kanske brer Castellari med kameraman på lite väl mycket emellanåt för att hamra in en händelse som vi redan greppat, men överlag är dessa element välkomna. Inte lika välkommen är den stela engelska dubbning som gör sin närvaro känd så fort någon öppnar truten. Tillsammans med vissa osannolika och löjliga spänningsmoment är den filmens största problem.
Den bestående känslan är att "Cold Eyes of Fear" är en tämligen medioker film som varken förtjänar att hyllas eller sågas. Den är kompetent gjord med vissa trevliga stilistiska inslag, men storyn är, även om den funkar, generisk som bäst och småtöntig som sämst.
EXTRAMATERIALET
Biografi, filmografi, fotogalleri. Extramaterialens heliga treenighet.
TRE SAKER
1. Vad är grejen med den totalt överflödiga och irrelevanta slagsmålsscenen mot slutet? Jag trodde ett ögonblick att DVD-spelaren hade fått tokspel och hoppat över till en trailer för en helt annan film.
2. Scenen kan kanske vara en kompensation för att "Cold Eyes of Fear" innehåller relativt lite våld för att vara en italiensk thriller.
3. Musiken komponerades av Ennio Morricone, som med denna film tydligt visade att han inte bara var kapabel att skapa odödliga ledmotiv, utan också anonym hissmusik.
2. Scenen kan kanske vara en kompensation för att "Cold Eyes of Fear" innehåller relativt lite våld för att vara en italiensk thriller.
3. Musiken komponerades av Ennio Morricone, som med denna film tydligt visade att han inte bara var kapabel att skapa odödliga ledmotiv, utan också anonym hissmusik.
JOEL FORNBRANT (2009-03-10)