Godkänd debut av Coppola
FILMEN
Allt har en början, och så även Francis Ford Coppolas karriär innan han cementerade sin status genom "Gudfadern"-filmerna. Debutfilmen heter i denne regissörs fall "Dementia 13", vilken är en Roger Corman-producerad lågbudgetskräckis från 1963 som lånar inte så lite från Alfred Hitchcocks "Psycho", men som ändå visar prov på en talang i vardande.
Likheterna med "Psycho", åtminstone till temat, blir tydliga redan från start, när en girig ung maka (Luana Anders) underhåller sin mans olägliga död från dennes familj för att på så sätt kunna sno åt sig ett fett arv från den avlidnes halvknäppa moder (Eithne Dunne). Detta planerar hon genomföra vid en släktsammankomst på ett kusligt och avlägset irländskt slott. Hon framstår tydligt som filmens protagonist tills hon en halvtimme in i storyn blir brutalt mördad av en yxbeväpnad galning. Att på detta vis abrupt beröva publiken sin huvudkaraktär var ett knep Hitchcock tog till redan tre år tidigare.
Vi vet därför lite om vem vi kan lita på när mördaren fortsätter sina härjningar på slottet. I bakgrunden finns en ung syster som för åratal sedan drunknat under mystiska omständigheter, något som satt djupa spår hos den tidigare nämnda modern och hennes två söner (William Campbell och Bart Patton).
"Dementia 13" är en mycket kort långfilm och är slut redan efter 75 minuter. Trots det känns den ganska lång då tempot är embarmligt segt, vilket kan tillskrivas just bristen på en karaktär som kan driva handlingen framåt (Hitchcock-greppet fungerar därför lite som ett tveeggat svärd). När familjedoktorn Caleb (spelad av Patrick Magee och en spirituell förfader till "Halloweens" doktor Loomis) introduceras halvvägs in i berättelsen och börjar röra upp gamla trauman i den drabbade familjen ökar tempot lyckligtvis något.
Coppola opererar här med en budget runt 30 000 dollar, men lyckas ändå förse sin film med vissa hintar om vad som komma skulle med "Gudfadern". Exempelvis ser vi prov på hans fäbless för att iscensätta i djupled, samt bjuds på en bröllopsscen vilken sannolikt fungerade som övning inför öppningssekvensen i tidigare nämnda maffiarulle. Skräcken är komptetent skildrad med lite redigeringsteknik halvsnodd från "Psycho" men inte utförd med samma fantastiska slutresultat. Men dagens mått mätt är "Dementia 13" lite tam. Och nu lovar jag att det är slut med VM i Hitchcock-referens för denna gång.
Filmen skulle antagligen inte ha samma halvkultiga status om den var regisserad av, säg, en ung Joel Schumacher, men är ändå värd att se av historiska skäl. Kan man klara sig igenom en och annan sömnframkallande transportsträcka hittar man lite godbitar emellanåt. "Dementia 13" får godkänt men inte mycket mer.
Likheterna med "Psycho", åtminstone till temat, blir tydliga redan från start, när en girig ung maka (Luana Anders) underhåller sin mans olägliga död från dennes familj för att på så sätt kunna sno åt sig ett fett arv från den avlidnes halvknäppa moder (Eithne Dunne). Detta planerar hon genomföra vid en släktsammankomst på ett kusligt och avlägset irländskt slott. Hon framstår tydligt som filmens protagonist tills hon en halvtimme in i storyn blir brutalt mördad av en yxbeväpnad galning. Att på detta vis abrupt beröva publiken sin huvudkaraktär var ett knep Hitchcock tog till redan tre år tidigare.
Vi vet därför lite om vem vi kan lita på när mördaren fortsätter sina härjningar på slottet. I bakgrunden finns en ung syster som för åratal sedan drunknat under mystiska omständigheter, något som satt djupa spår hos den tidigare nämnda modern och hennes två söner (William Campbell och Bart Patton).
"Dementia 13" är en mycket kort långfilm och är slut redan efter 75 minuter. Trots det känns den ganska lång då tempot är embarmligt segt, vilket kan tillskrivas just bristen på en karaktär som kan driva handlingen framåt (Hitchcock-greppet fungerar därför lite som ett tveeggat svärd). När familjedoktorn Caleb (spelad av Patrick Magee och en spirituell förfader till "Halloweens" doktor Loomis) introduceras halvvägs in i berättelsen och börjar röra upp gamla trauman i den drabbade familjen ökar tempot lyckligtvis något.
Coppola opererar här med en budget runt 30 000 dollar, men lyckas ändå förse sin film med vissa hintar om vad som komma skulle med "Gudfadern". Exempelvis ser vi prov på hans fäbless för att iscensätta i djupled, samt bjuds på en bröllopsscen vilken sannolikt fungerade som övning inför öppningssekvensen i tidigare nämnda maffiarulle. Skräcken är komptetent skildrad med lite redigeringsteknik halvsnodd från "Psycho" men inte utförd med samma fantastiska slutresultat. Men dagens mått mätt är "Dementia 13" lite tam. Och nu lovar jag att det är slut med VM i Hitchcock-referens för denna gång.
Filmen skulle antagligen inte ha samma halvkultiga status om den var regisserad av, säg, en ung Joel Schumacher, men är ändå värd att se av historiska skäl. Kan man klara sig igenom en och annan sömnframkallande transportsträcka hittar man lite godbitar emellanåt. "Dementia 13" får godkänt men inte mycket mer.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Innan jag såg filmen kunde jag inte dra mig till minnes att ha tittat på den tidigare, men kom snart på att delar av den besiktigats på tv under den fantastiska svenska titeln "Nattens skräcknäste".
2. Filmen är svartvit, och inte i vad man skulle kalla referenskvalitet på denna utgåva. Antagligen har originalkopian sett bättre dagar, men detta bidrar faktiskt till stämningen.
3. Detta var innan herr Coppola lagt sig till med ett pretentiöst mellannamn, och han krediteras här helt enkelt som Francis Coppola.
2. Filmen är svartvit, och inte i vad man skulle kalla referenskvalitet på denna utgåva. Antagligen har originalkopian sett bättre dagar, men detta bidrar faktiskt till stämningen.
3. Detta var innan herr Coppola lagt sig till med ett pretentiöst mellannamn, och han krediteras här helt enkelt som Francis Coppola.
JOEL FORNBRANT (2009-10-13)