Samurajsvärd vs. sexskjutare
Sukiyaki Western Django
Genre: WesternFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Dags för en ny genre kanske? Nudelwestern. Okej, nudeln har sitt ursprung i Kina, men när japansk film mixas med italiensk spagettiwestern så måste det bli nudelwestern.
Enligt IMDB.com är "Sukiyaki Western Django" en remake på Akira Kurosawas samurajfilm "Yojimbo" (1961) och dess italienska spagettiwesternremake "För en handfull dollar" (1964) samt lika italienska "Django" (1966) som även den räknas som en remake av Kurosawas klassiker. Vad blir då "Sukiyaki Western Django"? En remake på en remake på en remake?
En revolverman utan namn (så klart) anländer till en liten by där två rivalerande gäng tagit över i jakt på en omfattande skatt som byn ruvar på. Båda gängen försöker övertala revolvermannen att alliera sig med dem mot en del av skatten. En äldre kvinna i byn övertalar dock revolvermannen att sova på saken.
Revolvermannen får reda på att gängens rivalitet går flera hundra år tillbaka i tiden, och hans sympatier faller på byn och han blir sålunda en fiende för båda gängen som tar till allt hårdare arsenaler för att stoppa honom och komma över skatten. Men revolvermannen är en seg gubbe och får lite oväntad hjälp av den mytomspunna revolverkvinnan The Bloody Benten som redan som legend satt skräck i gängen.
Ja, vad ska man säga? Filmen växlar mellan att vara ruskigt snyggt gjord till att bli snudd på parodisk. Det är regissören Takashi Miikes första film på engelska och jag vet inte om det är till någon större fördel. Replikmässigt är det oerhört tröttsamt, som om skådespelarna leker cowboys och sålunda fyrar av den ena klichén efter den andra i hopp om att verka hårda.
Precis som många andra westernfilmer har filmen den märkliga kombinationen av rafflande actionsekvenser och otroligt sega partier däremellan. Tempot går upp och ned och i kombination med att storyn är smått rörig och svår att hänga med i och att vissa karaktärer (sheriffen!) är plågsamt jobbiga blir det ingen vidare rolig upplevelse.
Eller: jo, det finns faktiskt en del roliga, i betydelsen humoristiska, partier med i filmen. Quentin Tarantino gör en karaktär som figuerar vid ett par tillfällen i filmen som är rätt kul, speciellt när han dyker upp för andra gången och är "äldre"... Jag kan nästan rekommendera en tittning bara därför.
Enligt IMDB.com är "Sukiyaki Western Django" en remake på Akira Kurosawas samurajfilm "Yojimbo" (1961) och dess italienska spagettiwesternremake "För en handfull dollar" (1964) samt lika italienska "Django" (1966) som även den räknas som en remake av Kurosawas klassiker. Vad blir då "Sukiyaki Western Django"? En remake på en remake på en remake?
En revolverman utan namn (så klart) anländer till en liten by där två rivalerande gäng tagit över i jakt på en omfattande skatt som byn ruvar på. Båda gängen försöker övertala revolvermannen att alliera sig med dem mot en del av skatten. En äldre kvinna i byn övertalar dock revolvermannen att sova på saken.
Revolvermannen får reda på att gängens rivalitet går flera hundra år tillbaka i tiden, och hans sympatier faller på byn och han blir sålunda en fiende för båda gängen som tar till allt hårdare arsenaler för att stoppa honom och komma över skatten. Men revolvermannen är en seg gubbe och får lite oväntad hjälp av den mytomspunna revolverkvinnan The Bloody Benten som redan som legend satt skräck i gängen.
Ja, vad ska man säga? Filmen växlar mellan att vara ruskigt snyggt gjord till att bli snudd på parodisk. Det är regissören Takashi Miikes första film på engelska och jag vet inte om det är till någon större fördel. Replikmässigt är det oerhört tröttsamt, som om skådespelarna leker cowboys och sålunda fyrar av den ena klichén efter den andra i hopp om att verka hårda.
Precis som många andra westernfilmer har filmen den märkliga kombinationen av rafflande actionsekvenser och otroligt sega partier däremellan. Tempot går upp och ned och i kombination med att storyn är smått rörig och svår att hänga med i och att vissa karaktärer (sheriffen!) är plågsamt jobbiga blir det ingen vidare rolig upplevelse.
Eller: jo, det finns faktiskt en del roliga, i betydelsen humoristiska, partier med i filmen. Quentin Tarantino gör en karaktär som figuerar vid ett par tillfällen i filmen som är rätt kul, speciellt när han dyker upp för andra gången och är "äldre"... Jag kan nästan rekommendera en tittning bara därför.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Det är en del intressanta och märkliga stilbrott i berättandet av filmen. Till exempel: i en prolog får man se Quentin Tarantino vara grymt hård i kulisser som är övertydligt målade (eller datagjorda), och i samband med att den namnlösa revolvermannen hoppar ut genom ett fönster för att på bästa Lucky Luke-vis landa på sin häst gör kameran en del intressanta saker.
2. Jag gillar verkligen när den hårdaste karaktären i en film är en kvinna. Jag önskar att de hade byggt storyn kring The Bloody Benten i stället för den uttjatade Mannen utan namn-figuren.
3. Det japanska originalet är ca 25 minuter längre, minuter som klipptes bort för att snabba upp tempot internationellt. Med tanke på hur seg filmen är stundtals så måste det vara snudd på tortyr att se originalklippningen...
2. Jag gillar verkligen när den hårdaste karaktären i en film är en kvinna. Jag önskar att de hade byggt storyn kring The Bloody Benten i stället för den uttjatade Mannen utan namn-figuren.
3. Det japanska originalet är ca 25 minuter längre, minuter som klipptes bort för att snabba upp tempot internationellt. Med tanke på hur seg filmen är stundtals så måste det vara snudd på tortyr att se originalklippningen...
ANDERS JAKOBSON (2009-03-04)