Långt ifrån en konventionell rysare
Låt den rätte komma in
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Sandrew Metronome, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Redan som bok var "Låt den rätte komma in" ingen konventionell skräckhistoria. Jag minns jag var oerhört tveksam till tanken på en vampyr i förort till Stockholm, men det funkade oväntat bra och författaren John Ajvide Lindqvist har i sina efterföljande romaner visat att både zombies och spöken fungerar i svenska miljöer. Men så är Lindqvist kanske ingen traditionell skräckförfattare fullt ut även om han hanterar de rysliga elementen i sina böcker med knivskarp elegans.
Få filmintresserade har väl missat att "Låt den rätte komma in" rönte stora framgångar utomlands innan den ens haft svensk premiär, vilket ledde till att det tog ett bra tag innan den kom upp på biograferna här. Mest beröm fick filmen i USA där den vann olika filmfestivaler och fick amerikanska kritiker att mer eller mindre förgylla filmen och ösa superlativ över den. Jag ska inte ljuga och säga att responsen inte skapade enorma förväntningar hos mig, vilket tyvärr gjorde det lite komplicerat att se filmen på bio då jag var beredd på att bli golvad och inte riktigt kunde slappna av.
Med lite distans och i lugn och ro kommer filmens briljans fram mycket tydligare. Men varför genererade filmen sådan överväldigande respons från USA? Jo, för att det inte är en konventionell vampyrfilm. Till att börja med är filmen väldigt svensk. Den utspelar sig 1981 under en sådan där gnistrande, snöfylld vinter precis som vintrarna var då. Den skildrar också de typiskt svenska små samhällen som bildas på en innergård i ett lägenhetskomplex, eller på en skola eller runt torget i centrum, så väl om det handlar om skolbarn, eller ett gäng alkoholkonsumerande vuxna på den lokala "kinesen".
Sen är filmen fri från typiska skräckfilmsklichéer. Vampyren Eli (Lina Leandersson) är varken en Dracula-typ eller en hårdsminkad gothbrud med huggtänder utan en till synes vanlig 12-årig flicka. Hon är kanske lite blek, och luktar konstigt, men egentligen är hon bara flickan i lägenheten bredvid, vilket är precis vad hon är. Hon och en äldre man - Håkan (Per Ragnar) - flyttar in vägg i vägg med 12-årige Oskar (Kåre Hedebrant). De har inte speciellt mycket packning och Håkan ser till att täcka alla fönster i lägenheten omgående.
Några dagar senare träffas Oskar och Eli för första gången. Han inser att hon är annorlunda men är glad över att få en vän. Han är nämligen ensam och i skolan mobbas han av tre killar som nästan verkar leva enbart för att förtrycka honom. Vänskapen till Eli utvecklas. Hon lär honom vikten av att slå tillbaka mot de som slår honom och han börjar så småningom inse vem - eller rättare sagt, vad - hon egentligen är.
Är "Låt den rätte komma in" en skräckfilm över huvud taget? Egentligen är det ett drama i ordets verkliga betydelse, men samtidigt där finns skräckinslagen där utpytsade med jämna mellanrum. Men inte heller de är speciellt konventionella överlag. Faktum är att jag tycker att Lindqvist och regissören Tomas Alfredsson på något sätt för tillbaka det otäcka in i skräckgenren, det som nuförtiden ersatts av tortyr och äckel eller sekvenser som är så uppenbara och gjorda att man inte berörs det minsta av dem. Filmens klimax är en scen där man egentligen själv får fantisera fram detaljerna, men den liknar inget annat man sett, vilket samtidigt gör det så rysligt. Samtidigt är filmens mänskliga skräckfigur Håkan riktigt otäck i sina handlingar.
En helt annan sak som förstärker skräckkänslan i filmen är ljudet. Alfredsson har koncentrerat sig på att fokusera på detaljljud och speciellt kroppsljud. En kurrande vampyrmage kan vara läskigt på sitt sätt...
Det är inte speciellt många för mig bekanta ansikten i filmen, vilket gör den ännu bättre. Det är egentligen bara Per Ragnar och gamla sprallgöken Ika Nord, som här gör en roll som är verkligen tvärtemot hur hon brukar vara och se ut, som jag känner igen. Men skådespeleriet är bra och lär vara starten på fina karriärer för Kåre Hedebrant och Lina Leandersson.
Hela filmen väger på dessa barns insatser. Jag minns att jag kände mig väldigt tveksam när trailern till filmen kom, men de är verkligen bra och naturliga. Lindqvist har själv skurit ganska rejält i sin bok till filmmanuset så att historien fokuseras helt kring detta par. Även om man saknar en del ur boken så tycker jag det är en bra adaption. Vill man ha den kompletta historien finns ju boken kvar.
En annan okonventionell sak är tempot i filmen som av otåliga personer kanske kan upplevas som lite långsamt. Själv tycker jag det bara stärker helhetskänslan. Scenerna får ta den tid de behöver och man får mer tid att njuta av det vackra fotot. Det är en mycket snygg film som verkligen tar en tillbaka till det tidiga 80-talet. På gott och ont. Jag känner igen känslan av att gå ut även om det är kallt, att inte fatta hur man ska lösa Rubiks kub, spänningen av en ny vän, att köpa en liten påse godis där kiosktanten räknade varje bit eller bara sätta på en schysst låt på stereon. Men å andra sidan finns ensamheten, vetskapen av att en ny dag är en ny dag av förtryck och att vara rädd. Kanske är det så att mobbingbiten av filmen är det riktiga skräckmomentet? De tre mobbarna är väldigt bra och övertygande. Det är den naturliga ledaren och de som bara hänger på trots att de egentligen inte vill. Deras skådespel går rätt genom rutan på ett mycket obehagligt vis.
Hur man än ser på saken, oavsett om filmen är ett drama eller en skräckfilm, så är "Låt den rätte komma in" en väldigt bra film. Kanske en av de bästa svenska filmerna någonsin. Att filmen oväntat nog blev den stora vinnaren vid Guldbaggegalan är kanske inte så oväntat när det kommer till kritan.
Få filmintresserade har väl missat att "Låt den rätte komma in" rönte stora framgångar utomlands innan den ens haft svensk premiär, vilket ledde till att det tog ett bra tag innan den kom upp på biograferna här. Mest beröm fick filmen i USA där den vann olika filmfestivaler och fick amerikanska kritiker att mer eller mindre förgylla filmen och ösa superlativ över den. Jag ska inte ljuga och säga att responsen inte skapade enorma förväntningar hos mig, vilket tyvärr gjorde det lite komplicerat att se filmen på bio då jag var beredd på att bli golvad och inte riktigt kunde slappna av.
Med lite distans och i lugn och ro kommer filmens briljans fram mycket tydligare. Men varför genererade filmen sådan överväldigande respons från USA? Jo, för att det inte är en konventionell vampyrfilm. Till att börja med är filmen väldigt svensk. Den utspelar sig 1981 under en sådan där gnistrande, snöfylld vinter precis som vintrarna var då. Den skildrar också de typiskt svenska små samhällen som bildas på en innergård i ett lägenhetskomplex, eller på en skola eller runt torget i centrum, så väl om det handlar om skolbarn, eller ett gäng alkoholkonsumerande vuxna på den lokala "kinesen".
Sen är filmen fri från typiska skräckfilmsklichéer. Vampyren Eli (Lina Leandersson) är varken en Dracula-typ eller en hårdsminkad gothbrud med huggtänder utan en till synes vanlig 12-årig flicka. Hon är kanske lite blek, och luktar konstigt, men egentligen är hon bara flickan i lägenheten bredvid, vilket är precis vad hon är. Hon och en äldre man - Håkan (Per Ragnar) - flyttar in vägg i vägg med 12-årige Oskar (Kåre Hedebrant). De har inte speciellt mycket packning och Håkan ser till att täcka alla fönster i lägenheten omgående.
Några dagar senare träffas Oskar och Eli för första gången. Han inser att hon är annorlunda men är glad över att få en vän. Han är nämligen ensam och i skolan mobbas han av tre killar som nästan verkar leva enbart för att förtrycka honom. Vänskapen till Eli utvecklas. Hon lär honom vikten av att slå tillbaka mot de som slår honom och han börjar så småningom inse vem - eller rättare sagt, vad - hon egentligen är.
Är "Låt den rätte komma in" en skräckfilm över huvud taget? Egentligen är det ett drama i ordets verkliga betydelse, men samtidigt där finns skräckinslagen där utpytsade med jämna mellanrum. Men inte heller de är speciellt konventionella överlag. Faktum är att jag tycker att Lindqvist och regissören Tomas Alfredsson på något sätt för tillbaka det otäcka in i skräckgenren, det som nuförtiden ersatts av tortyr och äckel eller sekvenser som är så uppenbara och gjorda att man inte berörs det minsta av dem. Filmens klimax är en scen där man egentligen själv får fantisera fram detaljerna, men den liknar inget annat man sett, vilket samtidigt gör det så rysligt. Samtidigt är filmens mänskliga skräckfigur Håkan riktigt otäck i sina handlingar.
En helt annan sak som förstärker skräckkänslan i filmen är ljudet. Alfredsson har koncentrerat sig på att fokusera på detaljljud och speciellt kroppsljud. En kurrande vampyrmage kan vara läskigt på sitt sätt...
Det är inte speciellt många för mig bekanta ansikten i filmen, vilket gör den ännu bättre. Det är egentligen bara Per Ragnar och gamla sprallgöken Ika Nord, som här gör en roll som är verkligen tvärtemot hur hon brukar vara och se ut, som jag känner igen. Men skådespeleriet är bra och lär vara starten på fina karriärer för Kåre Hedebrant och Lina Leandersson.
Hela filmen väger på dessa barns insatser. Jag minns att jag kände mig väldigt tveksam när trailern till filmen kom, men de är verkligen bra och naturliga. Lindqvist har själv skurit ganska rejält i sin bok till filmmanuset så att historien fokuseras helt kring detta par. Även om man saknar en del ur boken så tycker jag det är en bra adaption. Vill man ha den kompletta historien finns ju boken kvar.
En annan okonventionell sak är tempot i filmen som av otåliga personer kanske kan upplevas som lite långsamt. Själv tycker jag det bara stärker helhetskänslan. Scenerna får ta den tid de behöver och man får mer tid att njuta av det vackra fotot. Det är en mycket snygg film som verkligen tar en tillbaka till det tidiga 80-talet. På gott och ont. Jag känner igen känslan av att gå ut även om det är kallt, att inte fatta hur man ska lösa Rubiks kub, spänningen av en ny vän, att köpa en liten påse godis där kiosktanten räknade varje bit eller bara sätta på en schysst låt på stereon. Men å andra sidan finns ensamheten, vetskapen av att en ny dag är en ny dag av förtryck och att vara rädd. Kanske är det så att mobbingbiten av filmen är det riktiga skräckmomentet? De tre mobbarna är väldigt bra och övertygande. Det är den naturliga ledaren och de som bara hänger på trots att de egentligen inte vill. Deras skådespel går rätt genom rutan på ett mycket obehagligt vis.
Hur man än ser på saken, oavsett om filmen är ett drama eller en skräckfilm, så är "Låt den rätte komma in" en väldigt bra film. Kanske en av de bästa svenska filmerna någonsin. Att filmen oväntat nog blev den stora vinnaren vid Guldbaggegalan är kanske inte så oväntat när det kommer till kritan.
EXTRAMATERIALET
Kommentarspåret är med Tomas Alfredsson och John Ajvide Lindqvist och bara den uppställningen gör att det är ett måste att lyssna på det. Det är ett avslappnad kommentarspår där både lite anekdoter från inspelningen blandas med analyser och välförtjänat egenberöm.
Det blir stundtals väldigt tydligt hur personlig och verklighetsbaserad historien är för Lindqvist, vilket kanske kan komma som en överraskning för de som inte visste det innan. Och då talar jag så klart inte om vampyrdelen av historien...
Det är ett trevligt kommentarspår att lyssna på och att Lindqvist har en av de mest behagliga röster jag hört gör inte saken sämre.
Resten av extramaterialet består av ett bildgalleri och trailer och det är lite krasst sett extremt snålt tilltaget. Med tanke på filmens framgång hade det varit väldigt motiverat med ett rejält extramaterialsblock med dokumentärer, intervjuer, bilder från festivaler och liknande, som det hade varit om filmen varit amerikansk...
Det blir stundtals väldigt tydligt hur personlig och verklighetsbaserad historien är för Lindqvist, vilket kanske kan komma som en överraskning för de som inte visste det innan. Och då talar jag så klart inte om vampyrdelen av historien...
Det är ett trevligt kommentarspår att lyssna på och att Lindqvist har en av de mest behagliga röster jag hört gör inte saken sämre.
Resten av extramaterialet består av ett bildgalleri och trailer och det är lite krasst sett extremt snålt tilltaget. Med tanke på filmens framgång hade det varit väldigt motiverat med ett rejält extramaterialsblock med dokumentärer, intervjuer, bilder från festivaler och liknande, som det hade varit om filmen varit amerikansk...
TRE SAKER
1. Jag gillar filmens typografi i förtexter och DVD-meny. Enkel, sparsmakad och mycket snygg. Eller "torr" som Tomas Alfredsson kallar den i kommentarspåret.
2. Ytterligare en okonventionell sak är musiken, som förutom den vanliga filmmusiken (här väldigt vacker och svensk) bjuder på en del klart ovanliga låtar. Både gamla och nya, bland annat finns det en specialskriven Per Gessle-låt enligt den gamla Gyllene Tider-skolan. Det är väldigt coolt, precis lika coolt som att självaste Christopher Tolkien gav tillåtelse till en kort uppläsning ur "Bilbo".
3. Det ska komma en amerikansk variant av filmen. Det är ingen traditionell remake utan manuset kommer att baseras på boken och sålunda bli en annorlunda tolkning. Även om jag tycker det är helt onödigt (inte minst eftersom Alfredssons film blivit så hyllad i USA) så känns det ändå lite spännande att se vad det kan bli. Förhoppningsvis har Matt Reeves ("Cloverfield") samma fingertoppskänsla för grundmaterialet och undviker att göra en traditionell vampyrfilm med tonåringar i huvudrollerna...
2. Ytterligare en okonventionell sak är musiken, som förutom den vanliga filmmusiken (här väldigt vacker och svensk) bjuder på en del klart ovanliga låtar. Både gamla och nya, bland annat finns det en specialskriven Per Gessle-låt enligt den gamla Gyllene Tider-skolan. Det är väldigt coolt, precis lika coolt som att självaste Christopher Tolkien gav tillåtelse till en kort uppläsning ur "Bilbo".
3. Det ska komma en amerikansk variant av filmen. Det är ingen traditionell remake utan manuset kommer att baseras på boken och sålunda bli en annorlunda tolkning. Även om jag tycker det är helt onödigt (inte minst eftersom Alfredssons film blivit så hyllad i USA) så känns det ändå lite spännande att se vad det kan bli. Förhoppningsvis har Matt Reeves ("Cloverfield") samma fingertoppskänsla för grundmaterialet och undviker att göra en traditionell vampyrfilm med tonåringar i huvudrollerna...
ANDERS JAKOBSON (2009-03-06)