Snyggt filmad ökenvandring
Walkabout
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2009
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Den här australienska filmen från 1971 är minst sagt skum. En vit medelklassfarsa (John Meillon) tar bilen ut till öknen tillsammans med sin tonårsdotter (Jenny Agutter) och hennes lillebror (Luc Roeg). Väl där försöker han skjuta ihjäl dem men misslyckas, och tar istället livet av sig efter att ha sabbat fordonet. Allt detta händer väldigt snabbt och vi ges ingen som helst förklaring till varför.
Syskonen är nu strandsatta mitt i vildmarken och blir snabbt väldigt hungriga och törstiga. Lyckligtvis träffar de på en ung aboriginer (David Gulpilil) som vet hur man klarar sig i ödemarken, och trots kommunikationssvårigheterna lyckas stadsbarnen förmå honom att leda dem till civilisationen.
"Walkabout" är inte bara filmens titel, utan syftar även på den initationsrit där aboriginer i tonåren under en period måste ströva omkring ensamma i öknen och leva av landet. Genom den prekära situation de befinner sig i förvandlas tillvaron till en walkabout även för de vita barnen, och filmen jämför ständigt den civiliserade vita kulturen med urinvånarnas mer primitiva dito.
Som exempel ställer filmen bilder där aboriginkillen dödar och slaktar en känguru mot scener från ett slakteri. Känguruslakten är inte fejkad, utan utförs så vitt jag kan se på riktigt, något som instinktivt är lätt att vända sig emot. Men när bilden på ett i naturen dödat djur följs av en bild på en slaktare som sätter kniven i en köttbit är det inte längre så lätt att vara fördömande. Denna montageteknik uppfanns av ryssarna redan i filmens barndom, men används här på ett synnerligen smart sätt.
I övrigt funkar "Walkabout" lika mycket som naturfilm som spelfilm, och i otaliga scener dröjer sig kameran kvar vid individer tillhörande Australiens fascinerande men smått bisarra djurliv. Kameran visar även den unga Jenny Agutter, som var 19 vid filmens premiär, i sitt naturliga tillstånd. Hon visar ALLT under en lång scen som aldrig hade gjorts idag. Filmen är hur som helst sällsynt snyggt fotad.
Storyn är väldigt mager, och utvecklas precis som man förväntat sig till en slags kärlekshistoria, som dock inte alls resulterar i det vi är vana vid. Men "Walkabout" tycks inte vara ute efter att berätta en spännande historia (faktum är att jag aldrig blir fäst vid karaktärerna), utan att ge en surrealistisk inblick i en vacker men ödslig värld samtidigt som den resonerar insiktsfullt om civilisation kontra det primitiva.
Syskonen är nu strandsatta mitt i vildmarken och blir snabbt väldigt hungriga och törstiga. Lyckligtvis träffar de på en ung aboriginer (David Gulpilil) som vet hur man klarar sig i ödemarken, och trots kommunikationssvårigheterna lyckas stadsbarnen förmå honom att leda dem till civilisationen.
"Walkabout" är inte bara filmens titel, utan syftar även på den initationsrit där aboriginer i tonåren under en period måste ströva omkring ensamma i öknen och leva av landet. Genom den prekära situation de befinner sig i förvandlas tillvaron till en walkabout även för de vita barnen, och filmen jämför ständigt den civiliserade vita kulturen med urinvånarnas mer primitiva dito.
Som exempel ställer filmen bilder där aboriginkillen dödar och slaktar en känguru mot scener från ett slakteri. Känguruslakten är inte fejkad, utan utförs så vitt jag kan se på riktigt, något som instinktivt är lätt att vända sig emot. Men när bilden på ett i naturen dödat djur följs av en bild på en slaktare som sätter kniven i en köttbit är det inte längre så lätt att vara fördömande. Denna montageteknik uppfanns av ryssarna redan i filmens barndom, men används här på ett synnerligen smart sätt.
I övrigt funkar "Walkabout" lika mycket som naturfilm som spelfilm, och i otaliga scener dröjer sig kameran kvar vid individer tillhörande Australiens fascinerande men smått bisarra djurliv. Kameran visar även den unga Jenny Agutter, som var 19 vid filmens premiär, i sitt naturliga tillstånd. Hon visar ALLT under en lång scen som aldrig hade gjorts idag. Filmen är hur som helst sällsynt snyggt fotad.
Storyn är väldigt mager, och utvecklas precis som man förväntat sig till en slags kärlekshistoria, som dock inte alls resulterar i det vi är vana vid. Men "Walkabout" tycks inte vara ute efter att berätta en spännande historia (faktum är att jag aldrig blir fäst vid karaktärerna), utan att ge en surrealistisk inblick i en vacker men ödslig värld samtidigt som den resonerar insiktsfullt om civilisation kontra det primitiva.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regidebut för Nicolas Roeg, som tidigare varit filmfotograf.
2. Musiken gjordes av Bond-kompositören John Barry.
3. Jag blir inte direkt supersugen på en Australien-resa efter att ha sett denna film. Det kryper ju insekter och ödlor under varenda sten.
2. Musiken gjordes av Bond-kompositören John Barry.
3. Jag blir inte direkt supersugen på en Australien-resa efter att ha sett denna film. Det kryper ju insekter och ödlor under varenda sten.
JOEL FORNBRANT (2009-03-24)