Segt om terroristen som blev strippa
Viva Maria!
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2009
Ljud: Mono
Bild: Letterbox 2.35:1
Redan som barn blev irländska Marie (Brigitte Bardot) trimmad att bli en terrorist av sin pappa som tog varje chans att spränga engelsmän i luften. De far runt i världen och hamnar strax efter sekelskiftet slutligen i centralamerika där pappan dör och Marie får fly fältet. Hon hamnar i ett kringresande cirkus-/vaudevillesällskap där hon får ta plats bredvid Marie (Jeanne Moreau) i showen.
Av en ren händelse lyckas Marie I och Marie II uppfinna stripteasen och deras shownummer blir rena dundersuccén bland alla män i centralamerika. Deras vägar korsas med en socialistisk motståndsrörelse som laddar för revolution mot kyrkan och militären och Marie II kärar ned sig i ledaren. Dock blir romansen kortvarig då ledaren dör och Marie II svär att hämnas genom att leda revolutionen. Men det är ju Marie I som sitter inne på terroristkunskaperna som ska visa sig vara oumbärliga i revolutionen.
Dessvärre är denna fransk-italienska film från 1965 ett långt och utdraget sömnpiller. Det tar en timme ungefär innan filmen kommer igång men inte heller under den andra timmen trimmas tempot upp i någon större utsträckning. Allting är vansinnigt segt.
Filmen kategoriseras som en komedi men är inte speciellt rolig. Jag fattar vilka partier som ska vara kul, men humorn är förlegad och håller inte. Det blir bara dålig buskis av det hela.
Filmen är i övrigt välgjord med snygga, autentiska miljöer och ett imponerande myller av statister under revolutionsscenerna, och det är inget fel på bombnedslagen Bardot och Moreaus skådespelarinsatser. Men filmen i sin helhet är inget att hänga i granen.
Av en ren händelse lyckas Marie I och Marie II uppfinna stripteasen och deras shownummer blir rena dundersuccén bland alla män i centralamerika. Deras vägar korsas med en socialistisk motståndsrörelse som laddar för revolution mot kyrkan och militären och Marie II kärar ned sig i ledaren. Dock blir romansen kortvarig då ledaren dör och Marie II svär att hämnas genom att leda revolutionen. Men det är ju Marie I som sitter inne på terroristkunskaperna som ska visa sig vara oumbärliga i revolutionen.
Dessvärre är denna fransk-italienska film från 1965 ett långt och utdraget sömnpiller. Det tar en timme ungefär innan filmen kommer igång men inte heller under den andra timmen trimmas tempot upp i någon större utsträckning. Allting är vansinnigt segt.
Filmen kategoriseras som en komedi men är inte speciellt rolig. Jag fattar vilka partier som ska vara kul, men humorn är förlegad och håller inte. Det blir bara dålig buskis av det hela.
Filmen är i övrigt välgjord med snygga, autentiska miljöer och ett imponerande myller av statister under revolutionsscenerna, och det är inget fel på bombnedslagen Bardot och Moreaus skådespelarinsatser. Men filmen i sin helhet är inget att hänga i granen.
EXTRAMATERIALET
En liten trailer finns med som är rätt rolig faktiskt, men som avslöjar alldeles för mycket av filmen utan att egentligen berätta ett dugg om den.
TRE SAKER
1. En rolig scen är när Marie och Marie står med ryggen mot publiken och knäpper upp sina överdelar och när vänder sig om för att visa härligheten så har alla män i publiken tagit av sig sina skjortor också.
2. Filmen inleds med ett collage där man ser Marie I:s uppväxt. Givetvis ackompanjeras detta av en liten sång som berättar vad som händer. Texten är hur kul som helst i sin pinsamhet och lyder enligt följande:
3. Filmen skapade en del rabalder när den dök upp (varför är lite svårt att förstå idag). Bland annat var den del i ett högsta domstolen-fall i USA som ledde till att det nuvarande åldersgränssystemet MPAA infördes.
2. Filmen inleds med ett collage där man ser Marie I:s uppväxt. Givetvis ackompanjeras detta av en liten sång som berättar vad som händer. Texten är hur kul som helst i sin pinsamhet och lyder enligt följande:
"Hon var bara liten när hennes far, en irländare gav henne dynamit för att spränga engelsmän i luften.Det är poesi det!
Det var jul överallt i London, den lilla flickan darrade inte alls, hennes far stod gömd i mörkret, brottsling eller rättvisans handhavare.
Åh, vilken hemsk barndom, vilket ett öde för barn. Den lilla stackaren skulle aldrig ha lämnat Dublin.
Gibraltar, denna mäktiga klippa, går den samma öde till mötes? Vad har hon i munnen? Är det inte för att utlösa en bomb? Irländskan har blivit äldre, hon har blivit söt. Men varför detta blodbad utifrån vansinnig anglofobi?
De har nått fram till Amerika för att slippa undan bödeln. Mot det brittiska herraväldet fortsätter de sin komplott.
Men aldrig får fanatikerna sista ordet. Nej, aldrig får fanatikerna sista ordet."
3. Filmen skapade en del rabalder när den dök upp (varför är lite svårt att förstå idag). Bland annat var den del i ett högsta domstolen-fall i USA som ledde till att det nuvarande åldersgränssystemet MPAA infördes.
ANDERS JAKOBSON (2009-05-15)