En stor hyllning till en liten låtskrivare
Paul Simon and friends
Genre: MusikFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Border Music, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
När den här hyllningskonserten inleds med ett tal av Bob Costas är det svårt att värja sig mot hans argument för att Paul Simon blev den första pristagaren av The Library of Congress "Gershwin Prize for Popular Song". Han pratar om problemen med att göra en lista över de 20 bästa Simon-låtarna och flikar in att en sådan troligen skulle innehålla låtar från fem decennier.
Det är ju - oavsett om man gillar Paul Simons musik - onekligen ett starkt argument. Nu råkar jag gilla Paul Simon så jag är inte den som ska sätta mig på tvären. Dock så gillar jag inte allt han klämt ur sig under sina 40+ år som artist och låtskrivare. Det som på 60-talet började som folkrock har landat i någon sorts världsmusik numera och av de båda genrerna är det helt klart den förra jag föredrar.
Dock visar den här konserten upp en rejäl bredd på Simons låtskriveri och hur de kan tolkas. Det blir reggae ena stunden, country nästa, följt av en sval jazzballad och så klart tolkningar som låter som originalen. Jag skriver "tolkningar" för Simon själv lyser nämligen med sin frånvaro under de första 75 minuterna av konserten. Egentligen borde DVD:n heta "Paul Simon's songs performed by friends".
Men när Simon väl står på scenen under de fem av de sex sista låtarna kommer några av höjdpunkterna på DVD:n. Starkast är så klart framträdandet av "Bridge over troubled water" tillsammans med gamla vapendragaren Art Garfunkel, som än idag har en tokfrissa och guld i strupen. Roligaste är kanske stötiga "Me and Julio down by the schoolyard" tillsammans med Stevie Wonder.
Innan dess har alla från Lyle Lovett till Mupparna (!) hyllat Simon med låtar som "50 ways to leave your lover", "The boxer", "The 59th Street Brigde song (Feelin' groovy)". Det enda som saknas är ett spontanframträdande av Chevy Chase (se Tre saker).
I sin helhet, en trevlig hyllning, men allting avslutas jättedåligt dock. Philip Glass framför en instrumental tolkning av den fina "Sound of silence", som dock låter som "Sound of violence" när Glass massakrerar låten i en totalt obegriplig pianoversion som till större delen låter som en amatör fått hjärnsläpp och bara hamrar på pianot. Superdåligt, men det är väl finkultur antar jag.
Det är ju - oavsett om man gillar Paul Simons musik - onekligen ett starkt argument. Nu råkar jag gilla Paul Simon så jag är inte den som ska sätta mig på tvären. Dock så gillar jag inte allt han klämt ur sig under sina 40+ år som artist och låtskrivare. Det som på 60-talet började som folkrock har landat i någon sorts världsmusik numera och av de båda genrerna är det helt klart den förra jag föredrar.
Dock visar den här konserten upp en rejäl bredd på Simons låtskriveri och hur de kan tolkas. Det blir reggae ena stunden, country nästa, följt av en sval jazzballad och så klart tolkningar som låter som originalen. Jag skriver "tolkningar" för Simon själv lyser nämligen med sin frånvaro under de första 75 minuterna av konserten. Egentligen borde DVD:n heta "Paul Simon's songs performed by friends".
Men när Simon väl står på scenen under de fem av de sex sista låtarna kommer några av höjdpunkterna på DVD:n. Starkast är så klart framträdandet av "Bridge over troubled water" tillsammans med gamla vapendragaren Art Garfunkel, som än idag har en tokfrissa och guld i strupen. Roligaste är kanske stötiga "Me and Julio down by the schoolyard" tillsammans med Stevie Wonder.
Innan dess har alla från Lyle Lovett till Mupparna (!) hyllat Simon med låtar som "50 ways to leave your lover", "The boxer", "The 59th Street Brigde song (Feelin' groovy)". Det enda som saknas är ett spontanframträdande av Chevy Chase (se Tre saker).
I sin helhet, en trevlig hyllning, men allting avslutas jättedåligt dock. Philip Glass framför en instrumental tolkning av den fina "Sound of silence", som dock låter som "Sound of violence" när Glass massakrerar låten i en totalt obegriplig pianoversion som till större delen låter som en amatör fått hjärnsläpp och bara hamrar på pianot. Superdåligt, men det är väl finkultur antar jag.
EXTRAMATERIALET
Egentligen ingenting, men jag måste nämna att det är med en tjusig och rejäl booklet i förpackningen med texter om alla artister, massor av bilder och diverse smått och gott. Bra initiativ.
TRE SAKER
1. Insprängt bland konsertbilderna finns lite arkivklipp med udda framträdanden. Mest spännande är "Saturday Night Live"-framträdandet av "Homeward Bound" från 1976 tillsammans med George Harrison.
2. Formen på den här hyllningen är oerhört lik det som parodierades i "A Mighty Wind", så nu fattar jag Christopher Guest och Eugene Levys film ännu bättre.
3. I all sin enkelhet är Paul Simons "You can call me Al" en genial och oerhört rolig video. Simons blick när Chevy Chase plötsligt tar över är obetalbar och de båda bildar ett visuellt tilltalande par, till den grad att jag önskar att det fanns en riktigt rolig komedi med det här paret. Och: är de inte lite lika (minus den uppenbara skillnaden i höjden)?
2. Formen på den här hyllningen är oerhört lik det som parodierades i "A Mighty Wind", så nu fattar jag Christopher Guest och Eugene Levys film ännu bättre.
3. I all sin enkelhet är Paul Simons "You can call me Al" en genial och oerhört rolig video. Simons blick när Chevy Chase plötsligt tar över är obetalbar och de båda bildar ett visuellt tilltalande par, till den grad att jag önskar att det fanns en riktigt rolig komedi med det här paret. Och: är de inte lite lika (minus den uppenbara skillnaden i höjden)?
ANDERS JAKOBSON (2009-06-11)