I flygplan och på scen med Iron Maiden
Iron Maiden - Flight 666
Genre: MusikdokumentärFormat: DVD, region 0, 2 skivor
Bolag: EMI, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1, DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Iron Maiden är förutom ett av världens absolut största hårdrocksband närmast bisarrt flitiga på att livedokumentera sig själva. Det känns mer som en regel än ett undantag att det ramlar ut en liveplatta - och numera även live-DVD - mellan varje studioskiva, vilket både har sina för- och nackdelar. Fördelen skulle väl vara att i princip varje turné dokumenteras medan nackdelen är att det faktiskt blir lite tjatigt med för täta släpp.
Vanligtvis handlar det om en konsert som fått lite bakombilder som bonus, men i fallet "Flight 666" är det faktiskt tvärtom - det är bakombiten som är huvudfilmen och konserten som är bonus, och det är ju knappast fel i och med att det redan finns så många konserter att se med bandet. En annan sak som gör att "Flight 666" sticker ut är att det inte är någon vanlig turné den dokumenterar - på fler sätt en ett.
Turnén hette "Somewhere back in time" och var ytterligare en retrospektiv turné - de gjorde en några år tidigare som fokuserade på bandets tre första skivor, vars Sverigespelning direktsändes på tv. Här är det följdaktligen de tre nästföljande skivorna (med "Fear of the dark" som liten katt bland hermelinerna) som tar upp större delen av setlistan. Scenen är en uppdaterad version av den Egypteninspirerade scen som figurerade på "World slavery tour", som häromåret kunde ses i den fina "Live after death"-DVD:n.
Men inte nog med det - den biten av turnén som avhandlas i "Flight 666" var speciell i och med att man betade av en "omöjlig" turnérutt med hjälp av ett eget Boeing 757-plan som de flög mellan spelningarna. Bokstavligen flög - sångaren Bruce Dickinson satt nämligen bakom spakarna som kapten. I och med alla dessa faktorer bjöds männen bakom bland annat dokumentären "Metal - A Headbangers Journey" in för filma rubbet och ge en bild av vad som händer bakom kulisserna.
På en presskonferens innan den första spelningen i Mumbai, Indien, får bandet en fråga om vad som just händer mellan spelningarna och de svarar skämtsamt att om de berättar det, måste de döda dem (=journalisterna). Mja, om poängen verkligen var att skildra turnélivets alla sidor så har man faktiskt misslyckats. Det är egentligen inte speciellt mycket vi verkligen får se förutom lite turistande, tennis- och golfspelande och uppvärmning i omklädningsrum. Resten är konsertbilder och intervjuer där mycket tid går åt att berätta vad medlemmarna är för typer egentligen, sådant som fansen redan vet. Det är med andra ord ingen film för de allra nördigaste fansen, utan en ganska bred och allmän dokumentär för noviser som experter.
Det filmen gör bra är att skildra det vansinne som verkar vara Iron Maidens vardag som en av hårdrockens bjässar. Detta inte minst genom att turnén tar bandet till smått udda platser som de dels inte alltid varit på tidigare och som definitivt inte alls skildras i hårdrocksdokumentärer i någon större utsträckning. Vi snackar horder av mer eller mindre vansinniga fans med helt andra förutsättningar än till exempel vi svenskar. Ta till exempel de tältande fansen i Colombia som får bland annat mat och mobiltelefoner konfiskerade av militären. Eller den japanska tjejen som säger att hon vill vara Steve Harris dotter. Eller den sydamerikanska prästen som predikar utifrån moralen i Iron Maidens texter och har 162 eller 172 (textremsorna säger olika) Iron Maiden-tatueringar på kroppen.
Alla vet att Iron Maiden är the nice guys of heavy metal så det finns inget som liknar något drama i filmen, inga Metallica-sammandrabbningar vilket gör filmen lite platt. Det närmaste sådant vi kommer är när Nicko McBrain får en golfboll på armen och tvekar om han ska fixa att spela kvällens konsert.
Nu har jag gnällt lite, men överlag är "Flight 666" en bra film som ger en inblick i hur det är att turnéra (om än en ganska onormal turné) och man känner sig faktiskt lite utmattad efteråt - ungefär som man varit med på plats, och då har filmen lyckats.
Vanligtvis handlar det om en konsert som fått lite bakombilder som bonus, men i fallet "Flight 666" är det faktiskt tvärtom - det är bakombiten som är huvudfilmen och konserten som är bonus, och det är ju knappast fel i och med att det redan finns så många konserter att se med bandet. En annan sak som gör att "Flight 666" sticker ut är att det inte är någon vanlig turné den dokumenterar - på fler sätt en ett.
Turnén hette "Somewhere back in time" och var ytterligare en retrospektiv turné - de gjorde en några år tidigare som fokuserade på bandets tre första skivor, vars Sverigespelning direktsändes på tv. Här är det följdaktligen de tre nästföljande skivorna (med "Fear of the dark" som liten katt bland hermelinerna) som tar upp större delen av setlistan. Scenen är en uppdaterad version av den Egypteninspirerade scen som figurerade på "World slavery tour", som häromåret kunde ses i den fina "Live after death"-DVD:n.
Men inte nog med det - den biten av turnén som avhandlas i "Flight 666" var speciell i och med att man betade av en "omöjlig" turnérutt med hjälp av ett eget Boeing 757-plan som de flög mellan spelningarna. Bokstavligen flög - sångaren Bruce Dickinson satt nämligen bakom spakarna som kapten. I och med alla dessa faktorer bjöds männen bakom bland annat dokumentären "Metal - A Headbangers Journey" in för filma rubbet och ge en bild av vad som händer bakom kulisserna.
På en presskonferens innan den första spelningen i Mumbai, Indien, får bandet en fråga om vad som just händer mellan spelningarna och de svarar skämtsamt att om de berättar det, måste de döda dem (=journalisterna). Mja, om poängen verkligen var att skildra turnélivets alla sidor så har man faktiskt misslyckats. Det är egentligen inte speciellt mycket vi verkligen får se förutom lite turistande, tennis- och golfspelande och uppvärmning i omklädningsrum. Resten är konsertbilder och intervjuer där mycket tid går åt att berätta vad medlemmarna är för typer egentligen, sådant som fansen redan vet. Det är med andra ord ingen film för de allra nördigaste fansen, utan en ganska bred och allmän dokumentär för noviser som experter.
Det filmen gör bra är att skildra det vansinne som verkar vara Iron Maidens vardag som en av hårdrockens bjässar. Detta inte minst genom att turnén tar bandet till smått udda platser som de dels inte alltid varit på tidigare och som definitivt inte alls skildras i hårdrocksdokumentärer i någon större utsträckning. Vi snackar horder av mer eller mindre vansinniga fans med helt andra förutsättningar än till exempel vi svenskar. Ta till exempel de tältande fansen i Colombia som får bland annat mat och mobiltelefoner konfiskerade av militären. Eller den japanska tjejen som säger att hon vill vara Steve Harris dotter. Eller den sydamerikanska prästen som predikar utifrån moralen i Iron Maidens texter och har 162 eller 172 (textremsorna säger olika) Iron Maiden-tatueringar på kroppen.
Alla vet att Iron Maiden är the nice guys of heavy metal så det finns inget som liknar något drama i filmen, inga Metallica-sammandrabbningar vilket gör filmen lite platt. Det närmaste sådant vi kommer är när Nicko McBrain får en golfboll på armen och tvekar om han ska fixa att spela kvällens konsert.
Nu har jag gnällt lite, men överlag är "Flight 666" en bra film som ger en inblick i hur det är att turnéra (om än en ganska onormal turné) och man känner sig faktiskt lite utmattad efteråt - ungefär som man varit med på plats, och då har filmen lyckats.
EXTRAMATERIALET
Som bonus till filmen - som faktiskt visades på biografer, digitalt - får man 16 livelåtar inspelade överallt under turnén. Spretigt? Nej, inte alls - ljudet är skickligt mixat så att det faktiskt låter som det är inspelat under en och samma kväll och själva bilderna ser också ut som de är tagna vid samma tillfälle. Det är egentligen bara publiken som förändras mellan låtarna.
Som jag skrev tidigare så finns det en uppsjö av liveupptagningar med Iron Maiden och personligen känner jag mig skapligt mätt på dylika och låtvalet, även om just den här setlistan innehåller några "udda" spår om man jämför med vad som spelas på de senaste turnéerna. Som absolut höjdpunkt rankar jag den magiska "Rime of the ancient mariner" högst - alla episka hårdrocklåtars urfader, tätt följt av "Moonchild" och "Wasted years" med gitarristen Adrian Smith på dominerande refrängsång.
Dessutom innehåller själva dokumentären rätt mycket från dessa livebilder som i ärlighetens namn räckte gott och väl för mig.
Den stora frågan efter man sett klart konserten är hur fanken de fick till den där fyrametersversionen av Eddie som klampar in under paradsången "Iron Maiden"... Mycket kusligt.
Som jag skrev tidigare så finns det en uppsjö av liveupptagningar med Iron Maiden och personligen känner jag mig skapligt mätt på dylika och låtvalet, även om just den här setlistan innehåller några "udda" spår om man jämför med vad som spelas på de senaste turnéerna. Som absolut höjdpunkt rankar jag den magiska "Rime of the ancient mariner" högst - alla episka hårdrocklåtars urfader, tätt följt av "Moonchild" och "Wasted years" med gitarristen Adrian Smith på dominerande refrängsång.
Dessutom innehåller själva dokumentären rätt mycket från dessa livebilder som i ärlighetens namn räckte gott och väl för mig.
Den stora frågan efter man sett klart konserten är hur fanken de fick till den där fyrametersversionen av Eddie som klampar in under paradsången "Iron Maiden"... Mycket kusligt.
TRE SAKER
1. Iron Maidens skelettliknande maskot heter Eddie, därför har flygplanet fått det vitsiga namnet "Ed Force One"...
2. Filmens starkaste ögonblick är från någon av spelningarna i Sydamerika, eller närmare bestämt efter någon av dem. En besökare har fått tag på Nicko McBrains trumstockar och håller den krampaktigt medan tårarna börjar trilla. Inte för att han fångat trumstocken utan för att man ser att det varit mer än en spelning för den här killen. Man skulle kanske beskriva det som en religiös upplevelse för killen korsar hjärtat och vänder blicken mot skyn. Starkt!
3. Filmen är textad på svenska och i den nämns Skandinavien som ett av Iron Maidens starka fästen.
2. Filmens starkaste ögonblick är från någon av spelningarna i Sydamerika, eller närmare bestämt efter någon av dem. En besökare har fått tag på Nicko McBrains trumstockar och håller den krampaktigt medan tårarna börjar trilla. Inte för att han fångat trumstocken utan för att man ser att det varit mer än en spelning för den här killen. Man skulle kanske beskriva det som en religiös upplevelse för killen korsar hjärtat och vänder blicken mot skyn. Starkt!
3. Filmen är textad på svenska och i den nämns Skandinavien som ett av Iron Maidens starka fästen.
ANDERS JAKOBSON (2009-06-30)