Borde aldrig ha getts ut
Girls just wanna rock
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Ja, den heter så: på svenska. Tjejer vill bara rocka. En omskrivning på gamla trevliga Cyndi Lauper-låten "Girls just wanna have fun". Som inte har alls att göra med den här filmen, som heter "Lock and roll forever" egentligen. L:et är en lolighet kring att japaner tydligen har svårt att uttala R. Denna lolighet kan man höra på Kinarestauranger i Sverige när folk, utan att skämmas, skojar över lunchmenyn och säger att de ska beställa "tle små lättel".
Ändå är den engelska titeln talande. Ore Ska Band, ett riktigt japanskt skaband som varit verksamt sedan 2003, som den här filmen handlar om, vill inget annat än att slå med sin musik. De jobbar på en bar någonstans i Japan och får chansen att åka till Los Angeles med sina instrument och sin musik, genom förlorarproducenten Donnies (Lucas Grabeel) försorg. Han är på tillfälligt besök i Japan och ger dem ett visitkort som en golden Willy Wonka ticket. Men när de lyckas fixa pengarna till resan visar det sig att Donnie varken är den han utgett sig för att vara eller har någon som helst aning om hur man får ett band att brejka i USA.
Det hela blir en sorts way to fame-film där det entusiastiska bandet, som för en musikälskare och en filmälskare vare sig har musikaliska talanger eller skådespelartalanger, ska hitta en väg in på den amerikanska marknaden och samtidigt hjälpa förloraren Donnie att hitta sig själv.
Och inte så sällan blir det avbrott för musik, när bandet spelar på både gator och i bussar.
Jag tänker Spice Girls-filmen, som jag tycker är ganska rolig ibland, och så tänker jag människor som satt sig ner och vill göra världen illa med det absolut värsta de bara kan komma på.
Detta är en vedervärdig sörja som aldrig borde ha getts ut på en dvd-region i en spelare nära dig. Det är synd om Ore Ska Band som tvingats in i den här skiten.
Ändå är den engelska titeln talande. Ore Ska Band, ett riktigt japanskt skaband som varit verksamt sedan 2003, som den här filmen handlar om, vill inget annat än att slå med sin musik. De jobbar på en bar någonstans i Japan och får chansen att åka till Los Angeles med sina instrument och sin musik, genom förlorarproducenten Donnies (Lucas Grabeel) försorg. Han är på tillfälligt besök i Japan och ger dem ett visitkort som en golden Willy Wonka ticket. Men när de lyckas fixa pengarna till resan visar det sig att Donnie varken är den han utgett sig för att vara eller har någon som helst aning om hur man får ett band att brejka i USA.
Det hela blir en sorts way to fame-film där det entusiastiska bandet, som för en musikälskare och en filmälskare vare sig har musikaliska talanger eller skådespelartalanger, ska hitta en väg in på den amerikanska marknaden och samtidigt hjälpa förloraren Donnie att hitta sig själv.
Och inte så sällan blir det avbrott för musik, när bandet spelar på både gator och i bussar.
Jag tänker Spice Girls-filmen, som jag tycker är ganska rolig ibland, och så tänker jag människor som satt sig ner och vill göra världen illa med det absolut värsta de bara kan komma på.
Detta är en vedervärdig sörja som aldrig borde ha getts ut på en dvd-region i en spelare nära dig. Det är synd om Ore Ska Band som tvingats in i den här skiten.
EXTRAMATERIALET
Det finns ett kommentarspår och någon trailer. Jag har inte vågat mig på kommentarspåret.
TRE SAKER
1. Brad Dourif var mycket bra som Billy Bibbit i "Gökboet" 1975, och hans rakade ögonbryn som Ormtunga i "Sagan om ringen" räddade hans överspel där, som Peter Jackson eventuellt hade tagit hand om ifall han inte varit så slutkörd när han regisserade de scenerna. Men herrejösses, vad har Dourif i den här filmen att göra? Han spelar hjälterollen och har ett helt bibliotek med rock’n’roll-prylar i ett sorts privat Hard rock café. Åhå, och sedan dyker Joan Jett upp.
2. När en scenograf ska bygga upp en livescen i en musikfilm – säger i en musikfilm – är det bra om scenografen vet hur en livescen ser ut. I den här filmen är vi nästan helt befriade från uppmickade trumset och tromboner, och monitorer, PA-byggen och scenljus. Det ser ut som i "Melrose Place" när ett band spelar på den där baren de går till ibland. The Cardigans spelade väl där en gång, om jag inte minns fel.
3. Det finns någon koppling till "High school musical"-filmerna som jag inte ens orkar komma i närheten av ens en tråkig tisdag att undersöka närmare.
2. När en scenograf ska bygga upp en livescen i en musikfilm – säger i en musikfilm – är det bra om scenografen vet hur en livescen ser ut. I den här filmen är vi nästan helt befriade från uppmickade trumset och tromboner, och monitorer, PA-byggen och scenljus. Det ser ut som i "Melrose Place" när ett band spelar på den där baren de går till ibland. The Cardigans spelade väl där en gång, om jag inte minns fel.
3. Det finns någon koppling till "High school musical"-filmerna som jag inte ens orkar komma i närheten av ens en tråkig tisdag att undersöka närmare.
TOBIAS JOHANSSON (2009-07-23)