Segt om sex och strul och psykopat
FILMEN
En gång i tiden var Kathleen Turner den läckraste amerikanska skådespelerskan med ett otroligt sug i blicken. De som inte såg henne när det begav sig, det vill säga på 80-talet, har förmodligen sett henne i modern tid som Chandlers pappa (!) i "Vänner", och där är hon kanske inte var lika läcker. Nu ska hon kliva in i den tredje säsongen av "Californication" och det ska bli spännande att se, i alla fall betydligt mer spännande än den gamla 80-talskalkonen "China Blue".
Var det verkligen värt besväret att gräva fram den här oerhört märkliga filmen, oavsett om det är den "oklipta Europaversionen"? Jag är tveksam.
Filmen har i och för sig en elegant poäng när den knyter samman två människoöden. Dels Bobby (John Laughlin) som har strul hemma med frun som efter 11 år inte verkar ha något intresse kvar för Bobby, speciellt i sänghalmen, oavsett hur mycket han anstränger sig för att livet ska vara så bra som möjligt för henne och de båda barnen, och dels den tillknäppta modedesignern Joanna (Turner) som på nätterna förvandlas till den lyxprostituerade China Blue för att få utlopp för... någonting som aldrig riktigt kommer fram i filmen.
Som ett extraknäck får Bobby i uppdrag att spionera på Joanna eftersom hennes chef tror att hon stjäl mönster och säljer till konkurrenterna, och det är då han får reda på hennes hemlighet, och slutligen även blir en kund med ovanligt laddat resultat. När det strular ännu mer med frun bryter han reglerna och träffar henne privat, vilket blir omtumlande för Joanna som inte är van vid att män delar med sig av något annat än sina kroppsvätskor.
Så långt plottmässigt så har vi dels ett drama om ett par i kris, där man verkligen prickat rätt skådespelarmässigt med Annie Potts som fru Amy - en kvinna som verkligen ser deprimerad och trött ut och som tvingas berätta saker hon inte tänkt berätta för sin man, och dels har vi ett lite mer erotiskt laddat möte mellan två människor som kanske behövde hitta varandra för att må bra.
Dessvärre finns det ett thrillermoment i filmen som varken passar in eller är speciellt bra exekverat. Anthony Perkins spelar en psykopat i prästkläder som vill få China Blue att rena sig själv och har blodiga visioner om strippor och prostituerade som fallit offer för hans sylvassa metalldildo...
Anledningen till att thrillerdelen inte funkar är töntiga repliker, brutalt överspel och totalt missanpassad musik, som ändå är signerad meriterade Yes-keyboardisten Rick Wakeman. Faktum är att hela filmen faller offer för dessa negativa punkter. Det känns som det inte finns någon styrsel på vilken typ av film man velat göra eller hur skådespelarna ska agera. Och det blir inte bättre av att de nästan två timmarna segar sig fram utan att det händer något speciellt av värde. Det blir bara skit av alltihop om jag ska vara brutalt uppriktig.
Så "China Blue", eller "Crimes of Passion" som en heter i original, kunde gott ha fått legat kvar i något dammigt valv där bara de extremt intresserade kommit åt den.
Var det verkligen värt besväret att gräva fram den här oerhört märkliga filmen, oavsett om det är den "oklipta Europaversionen"? Jag är tveksam.
Filmen har i och för sig en elegant poäng när den knyter samman två människoöden. Dels Bobby (John Laughlin) som har strul hemma med frun som efter 11 år inte verkar ha något intresse kvar för Bobby, speciellt i sänghalmen, oavsett hur mycket han anstränger sig för att livet ska vara så bra som möjligt för henne och de båda barnen, och dels den tillknäppta modedesignern Joanna (Turner) som på nätterna förvandlas till den lyxprostituerade China Blue för att få utlopp för... någonting som aldrig riktigt kommer fram i filmen.
Som ett extraknäck får Bobby i uppdrag att spionera på Joanna eftersom hennes chef tror att hon stjäl mönster och säljer till konkurrenterna, och det är då han får reda på hennes hemlighet, och slutligen även blir en kund med ovanligt laddat resultat. När det strular ännu mer med frun bryter han reglerna och träffar henne privat, vilket blir omtumlande för Joanna som inte är van vid att män delar med sig av något annat än sina kroppsvätskor.
Så långt plottmässigt så har vi dels ett drama om ett par i kris, där man verkligen prickat rätt skådespelarmässigt med Annie Potts som fru Amy - en kvinna som verkligen ser deprimerad och trött ut och som tvingas berätta saker hon inte tänkt berätta för sin man, och dels har vi ett lite mer erotiskt laddat möte mellan två människor som kanske behövde hitta varandra för att må bra.
Dessvärre finns det ett thrillermoment i filmen som varken passar in eller är speciellt bra exekverat. Anthony Perkins spelar en psykopat i prästkläder som vill få China Blue att rena sig själv och har blodiga visioner om strippor och prostituerade som fallit offer för hans sylvassa metalldildo...
Anledningen till att thrillerdelen inte funkar är töntiga repliker, brutalt överspel och totalt missanpassad musik, som ändå är signerad meriterade Yes-keyboardisten Rick Wakeman. Faktum är att hela filmen faller offer för dessa negativa punkter. Det känns som det inte finns någon styrsel på vilken typ av film man velat göra eller hur skådespelarna ska agera. Och det blir inte bättre av att de nästan två timmarna segar sig fram utan att det händer något speciellt av värde. Det blir bara skit av alltihop om jag ska vara brutalt uppriktig.
Så "China Blue", eller "Crimes of Passion" som en heter i original, kunde gott ha fått legat kvar i något dammigt valv där bara de extremt intresserade kommit åt den.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Filmen innehåller den tidigaste roll av Bruce Davison jag sett, men han gjorde den drygt 15 år in i karriären.
2. Rick Wakemans överhemska soundtrack finns än idag att köpa från till exempel Amazon. Kan med fördel användas som tortyrredskap.
3. Ett citat på omslaget proklamerar följande hyllning från Entertainment Weekly: "Högsta betyg! Kathleen Turner gör sitt livs roll!". Mja, jag håller inte alls med. Rollen i "Dr. Hfuhruhurrs dilemma" från 1983, där hon var både rolig, sexig och djävulskt elak är klart bättre.
2. Rick Wakemans överhemska soundtrack finns än idag att köpa från till exempel Amazon. Kan med fördel användas som tortyrredskap.
3. Ett citat på omslaget proklamerar följande hyllning från Entertainment Weekly: "Högsta betyg! Kathleen Turner gör sitt livs roll!". Mja, jag håller inte alls med. Rollen i "Dr. Hfuhruhurrs dilemma" från 1983, där hon var både rolig, sexig och djävulskt elak är klart bättre.
ANDERS JAKOBSON (2009-08-30)