Dikten överträffar inte verkligheten
Norrmalmstorg
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Atlantic, 2009
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
Norrmalmstorgsdramat är ett stycke svensk kriminalhistoria. Händelsen, som gav upphov till fenomenet känt som Stockholmssyndromet, är sedan länge stött och blött i diverse dokumentärer, och frågan är om en tv-dramatisering kan ge berättelsen en extra dimension. Efter en genomgång av "Norrmalmstorg" tycks svaret vara nej.
Dramats huvudpersoner, både i verkligheten och på tv, heter Jan Erik Olsson (Torkel Petersson) och Clark Olofsson (Shanti Roney). Den förre stegar en augustidag 1973 in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, tar fyra personer som gisslan och skottskadar en polis. Han har ett enda krav, och det är att kåkfararpolaren Olofsson ska hämtas från fängelset i Norrköping och föras till banken. Polisen, som genom Olofssons inblandning tror sig kunna få Olsson att ge upp, tillmötesgår hans krav, men väl på plats verkar Clark inte vilja samarbeta med vare sig sin vän eller myndigheterna.
Samtidigt försöker gisslan, en man (Johan Widerberg) och tre kvinnor (Tuva Novotny, Tova Magnusson-Norling och Melinda Kinnaman) i 20- till 30-årsåldern hantera situationen på banken, vilket så småningom leder till ett slags kamratskap med de två brottslingarna.
"Norrmalmstorg" kunde ingående ha berättat ett antal olika historier, men man har istället valt att skildra händelseförloppet ur ett så brett perspektiv som möjligt. Scener inifrån banken varvas sålunda med skildring av polisarbetet och även medias arkivbilder. Det går snabbt att inse att upphovsmännen här har svårt att tugga den stora bit berättelse de satt tänderna i, och resultatet är att ingen sida av storyn är helt lyckad. Till att böja med sker allt för fort. Filmen inleds med Olssons intåg på banken, och inom fem minuter förhandlas det redan med snuten. Någon känsla av förfluten tid ges vi inte, utan körs totalt över av den skenande plotten.
Att banken i sig är en uppenbar filmstudio gör inte heller saken bättre. Den ser bra ut i sig, men då vi aldrig ser den i relation till andra delar av huset eller gatan utanför blir effekten störande när man skiftar till scener i andra lokaler. Karaktäriseringen är inte särskilt fantasifull, och jag får en känsla av att manuskriptet pliktskyldigt endast bockar av händelser från det verkliga dramat. Ingen av skådespelarna gör dock bort sig, då samtliga är bra men tyvärr har alldeles för lite att göra. Rivaliteten mellan Olsson och Olofsson borde ge upphov till spänning och humor, varför skildras den så trist?
Relationen mellan förövare och gisslan är vad som givit Norrmalmstorgsdramat dess kontroversiella status. Vid flera tillfällen tog bankpersonalen sina fångvaktare i försvar och uttryckte istället oro för vad polisen skulle hitta på. Hade denna aspekt av historien utvecklats på bekostnad av det bredare perspektivet är jag övertygad om att "Norrmalmstorg" hade blivit en bättre tv-serie. Nu känns helheten istället försiktig, trivial och blaskig.
Dramats huvudpersoner, både i verkligheten och på tv, heter Jan Erik Olsson (Torkel Petersson) och Clark Olofsson (Shanti Roney). Den förre stegar en augustidag 1973 in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, tar fyra personer som gisslan och skottskadar en polis. Han har ett enda krav, och det är att kåkfararpolaren Olofsson ska hämtas från fängelset i Norrköping och föras till banken. Polisen, som genom Olofssons inblandning tror sig kunna få Olsson att ge upp, tillmötesgår hans krav, men väl på plats verkar Clark inte vilja samarbeta med vare sig sin vän eller myndigheterna.
Samtidigt försöker gisslan, en man (Johan Widerberg) och tre kvinnor (Tuva Novotny, Tova Magnusson-Norling och Melinda Kinnaman) i 20- till 30-årsåldern hantera situationen på banken, vilket så småningom leder till ett slags kamratskap med de två brottslingarna.
"Norrmalmstorg" kunde ingående ha berättat ett antal olika historier, men man har istället valt att skildra händelseförloppet ur ett så brett perspektiv som möjligt. Scener inifrån banken varvas sålunda med skildring av polisarbetet och även medias arkivbilder. Det går snabbt att inse att upphovsmännen här har svårt att tugga den stora bit berättelse de satt tänderna i, och resultatet är att ingen sida av storyn är helt lyckad. Till att böja med sker allt för fort. Filmen inleds med Olssons intåg på banken, och inom fem minuter förhandlas det redan med snuten. Någon känsla av förfluten tid ges vi inte, utan körs totalt över av den skenande plotten.
Att banken i sig är en uppenbar filmstudio gör inte heller saken bättre. Den ser bra ut i sig, men då vi aldrig ser den i relation till andra delar av huset eller gatan utanför blir effekten störande när man skiftar till scener i andra lokaler. Karaktäriseringen är inte särskilt fantasifull, och jag får en känsla av att manuskriptet pliktskyldigt endast bockar av händelser från det verkliga dramat. Ingen av skådespelarna gör dock bort sig, då samtliga är bra men tyvärr har alldeles för lite att göra. Rivaliteten mellan Olsson och Olofsson borde ge upphov till spänning och humor, varför skildras den så trist?
Relationen mellan förövare och gisslan är vad som givit Norrmalmstorgsdramat dess kontroversiella status. Vid flera tillfällen tog bankpersonalen sina fångvaktare i försvar och uttryckte istället oro för vad polisen skulle hitta på. Hade denna aspekt av historien utvecklats på bekostnad av det bredare perspektivet är jag övertygad om att "Norrmalmstorg" hade blivit en bättre tv-serie. Nu känns helheten istället försiktig, trivial och blaskig.
EXTRAMATERIALET
Det är inte ofta som extramaterialet på en dvd är mer intressant är själva filmen, men så är faktiskt fallet här. På skiva två finner vi nämligen dokumentären "Norrmalmstorgsdramat inifrån" från 2003, gjord med händelsens 30-årsjubileum i åtanke. Här intervjuas Jan Erik Olsson (som efter sitt tioåriga straff levt hederligt), Clark Olofsson (inifrån fängelse i Danmark), bankpersonalen och ytterligare ett par berörda och/eller sakkunniga.
Det första som slår en är hur olika de inblandades minnesbilder från händelserna är. I synnerhet Olsson och Olofsson är oense om hur det mesta gått till (Olofsson påstår i ett föga ödmjukt ögonblick att han är den enda med korrekta minnesbilder). För det mesta handlar det om att ta åt sig äran för diverse händelser, och för oss tittare är det naturligtvis totalt omöjligt att avgöra vad som är sant respektive falskt.
Gisslan verkar ha en något mer samstämmig bild av händelseförloppet, även om en av dem fortfarande verkar se situationen genom ett romantiskt raster.
Genom dokumentären ställs många intressanta frågor, och det spekuleras om både det ena och det andra. Så många definitiva svar ges inte, men vad kan man vänta sig 30 år efter en händelse som endast upplevdes av en handfull stressade personer.
Det första som slår en är hur olika de inblandades minnesbilder från händelserna är. I synnerhet Olsson och Olofsson är oense om hur det mesta gått till (Olofsson påstår i ett föga ödmjukt ögonblick att han är den enda med korrekta minnesbilder). För det mesta handlar det om att ta åt sig äran för diverse händelser, och för oss tittare är det naturligtvis totalt omöjligt att avgöra vad som är sant respektive falskt.
Gisslan verkar ha en något mer samstämmig bild av händelseförloppet, även om en av dem fortfarande verkar se situationen genom ett romantiskt raster.
Genom dokumentären ställs många intressanta frågor, och det spekuleras om både det ena och det andra. Så många definitiva svar ges inte, men vad kan man vänta sig 30 år efter en händelse som endast upplevdes av en handfull stressade personer.
TRE SAKER
1. Man har försökt höja spänningen i serien genom att tänja lite på sanningen. Bland annat har man sett till att polisen måste ta ett par viktiga sista minuten-beslut som sannolikt inte var fullt så dramatiska i verkligheten.
2. Både gisslan och rånarna hade vid ett par tillfällen telefonkontakt med Olof Palme inifrån banken. Samtalen spelades in men cirka 20 minuter av dem är spårlöst försvunna. Kristin Enmark ur gisslan hävdar att Palme under dessa minuter frågade henne om det ändå inte vore skönt att "dö på sin post".
3. Under de dagar som gisslandramat pågick var det tydligen ett populärt nöje för lediga poliser att åka ner till platsen för att snacka skit med kollegorna och uttala sig i media om saker de inte visste ett dugg om. Lite festivalstämning nästan.
2. Både gisslan och rånarna hade vid ett par tillfällen telefonkontakt med Olof Palme inifrån banken. Samtalen spelades in men cirka 20 minuter av dem är spårlöst försvunna. Kristin Enmark ur gisslan hävdar att Palme under dessa minuter frågade henne om det ändå inte vore skönt att "dö på sin post".
3. Under de dagar som gisslandramat pågick var det tydligen ett populärt nöje för lediga poliser att åka ner till platsen för att snacka skit med kollegorna och uttala sig i media om saker de inte visste ett dugg om. Lite festivalstämning nästan.
JOEL FORNBRANT (2009-09-09)