Nya presidenten - slutet för serien
Vita huset - Säsong 7
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 6 skivor
Bolag: Warner Bros., 2007
Ljud: Dolby Surround
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Plotten är glasklar, den har vi med oss redan från förra säsongen av "Vita huset". Säsong sju handlar om vem som ska ta över efter president Josiah Bartlet (Martin Sheen). För nu är det tid för den MS-sjuke presidenten att lämna över. I demokraternas ringhörna står kongressman Matthew Santos (Jimmy Smits) och i republikanernas senator Arnold Vinick (Alan Alda). Vi kommer rakt in i valarbetets slutskede. Vi kastas ut ur Warners gigantiska ljudstudio (världens största tv-kuliss) och ut på fältet. Vi snackar handkamera, skakiga bilder, snabba åkningar, klipp. Tempot är så högt att det inte är någon idé att somna till i tv-soffan. Då har man redan missat halva avsnittet. Säsongen innehåller en fullständigt magnifik öppningsscen. Som dock … tja.
Om förra säsongen till stor del dominerades av ett lysande skådespel av Allison Janney tillhör säsong sju definitivt Josh Lyman (Bradley Whitford). En röd tråd är Joshs kamp för att förnya det demokratiska partiet och behålla presidentämbetet. Det är en stundtals en plåga att se Josh förfalla och bli alltmer utsliten. Men Whitford spelar bättre än någonsin. Relationen mellan Josh och Donna (Janel Moloney) förändras också drastiskt.
Överhuvudtaget innebär denna sista säsong drastiska förändringar för nästan alla karaktärer. Som tittare vet vi ju att Jed Bartlet och hans personal på ett eller annat sätt ska lämna Vita huset (och Warnerstudion också för den delen, eftersom det är sista säsongen). Vi vet att skådespelaren John Spencer, som spelar vicepresidentkandidaten Leo McGarry, avlider på riktigt och därmed också i något av avsnitten. Vi vet att någon måste vinna valet. Vad som än händer är det väl på pappret upplagt för tv-fest.
Och jag kan bara buga och tacka för att de rodde iland det här enorma projektet. Säsong sju innehåller många höjdpunkter, den tillhör definitivt en av de bästa. Och om du, som jag, kommit att älska och känna med karaktärerna är det här ett måste-köp. För aldrig är Toby Ziegler (Richard Schiff) en större tjurskalle, och aldrig blixtrar det så mycket mellan C. J. (Allison Janney) och Danny Concannon (Timothy Busfield), och sällan gör det så ont som när en presidentkandidat bryter handen, och sjutusan vad rörigt det blir när USA ska ställa sig mellan Kina och Ryssland, och … Ja. Det är en bra säsong. Ett helt avsnitt direktsändes till och med, som en riktig debatt mellan Santos och Vinick. Så, ja, det här är bra grejer.
Och ett värdigt avslut på en mycket välgjord dramaserie.
Om förra säsongen till stor del dominerades av ett lysande skådespel av Allison Janney tillhör säsong sju definitivt Josh Lyman (Bradley Whitford). En röd tråd är Joshs kamp för att förnya det demokratiska partiet och behålla presidentämbetet. Det är en stundtals en plåga att se Josh förfalla och bli alltmer utsliten. Men Whitford spelar bättre än någonsin. Relationen mellan Josh och Donna (Janel Moloney) förändras också drastiskt.
Överhuvudtaget innebär denna sista säsong drastiska förändringar för nästan alla karaktärer. Som tittare vet vi ju att Jed Bartlet och hans personal på ett eller annat sätt ska lämna Vita huset (och Warnerstudion också för den delen, eftersom det är sista säsongen). Vi vet att skådespelaren John Spencer, som spelar vicepresidentkandidaten Leo McGarry, avlider på riktigt och därmed också i något av avsnitten. Vi vet att någon måste vinna valet. Vad som än händer är det väl på pappret upplagt för tv-fest.
Och jag kan bara buga och tacka för att de rodde iland det här enorma projektet. Säsong sju innehåller många höjdpunkter, den tillhör definitivt en av de bästa. Och om du, som jag, kommit att älska och känna med karaktärerna är det här ett måste-köp. För aldrig är Toby Ziegler (Richard Schiff) en större tjurskalle, och aldrig blixtrar det så mycket mellan C. J. (Allison Janney) och Danny Concannon (Timothy Busfield), och sällan gör det så ont som när en presidentkandidat bryter handen, och sjutusan vad rörigt det blir när USA ska ställa sig mellan Kina och Ryssland, och … Ja. Det är en bra säsong. Ett helt avsnitt direktsändes till och med, som en riktig debatt mellan Santos och Vinick. Så, ja, det här är bra grejer.
Och ett värdigt avslut på en mycket välgjord dramaserie.
EXTRAMATERIALET
Nej, inget sådant. Lite märkligt.
TRE SAKER
1. John Spencers hjärtattack ledde till att manuset skrevs om till de sista episoderna. Drastiskt. Det är lite ledsamt att en av replikerna han har i säsongen är "You are going to kill me". Apropå sin nya roll som vicepresidentkandidat. John Spencers sista ordentliga insats är ett briljant skådespel där han förbereds inför en svår debatt. Och Kristin Chenoweth har en underbar replik om att hans leende är ett resultat av "åratals självgodhet".
2. Efter sju säsonger av "Vita huset" känns det som om jag vet mer om den amerikanska inrikespolitiken än den svenska. För att råda bot på detta har jag hårdtränat med oerhört roliga spelet Rixdax på riksdagens hemsida.
3. Jag är väldigt sugen på Aaron Sorkins nya serie, "Studio 60 on the Sunset Strip", där bland annat Timothy Busfield och Bradley Whitford har bärande roller.
2. Efter sju säsonger av "Vita huset" känns det som om jag vet mer om den amerikanska inrikespolitiken än den svenska. För att råda bot på detta har jag hårdtränat med oerhört roliga spelet Rixdax på riksdagens hemsida.
3. Jag är väldigt sugen på Aaron Sorkins nya serie, "Studio 60 on the Sunset Strip", där bland annat Timothy Busfield och Bradley Whitford har bärande roller.
TOBIAS JOHANSSON (2007-02-17)