Naturlig Beyoncé i obehaglig thriller
Obsessed
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Sony, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Ett upplägg som inte känns nytänkande. Ändå lyckas "Obsessed" få mig intresserad och tycka att den faktiskt är helt okej. I de tre stora rollerna ser vi Beyoncé Knowles, Idris Elba och Ali Larter. Tre skådespelare som gör bra insatser.
Derek Caharles (Elba) är gift med Sharon (Knowles). I början av filmen flyttar de in i sitt nya hus tillsammans med sonen Kyle. Allt ser ut att vara perfekt. De är lyckliga, vackra, har gott om pengar och äktenskapet är guld och gröna skogar. Charles arbetar som ekonomisk rådgivare och han är på väg att klättra i företaget. Det går bra med karriären och Charles är den där vänliga killen som är snäll mot alla men hård i affärer. En dag får företaget en vikare som heter Lisa (Larter). Lisa verkar vara den perfekta och effektiva vikarien ända tills det visar sig, vilket det gör väldigt snabbt, att hon är psykiskt sjuk och anser sig ha en affär med Charles. Hon gör allt för att förföra honom trots att Charles kämpar emot. Det går så långt att resten av familjen utsätts för fara i Lisas kamp om den man hon tycker sig ha rätt till.
Givetvis dras tankarna ganska snabbt till klassikern "Farlig förbindelse" med Michael Douglas och Glenn Close.
Sharon är en ganska svartsjuk fru som inte låter sin man ha kvinnliga assistenter. Det är en otroligt irriterande sida att man ens kan säga en sådan sak till sin partner. Det måste betyda att man inte litar på sin andra hälft och som partner borde man ana ugglor i mossen. Beyoncé spelar väldigt bra. Hon är en kvinna som fått gåvan att både sjunga och agera. Hon är väldigt naturlig i sin roll och det ger ett stort plus till henne.
Under hela filmen finns det en obehaglig känsla under skinnet som kommer krypande mer och mer. Helt klart undrar man vad den luriga Lisa ska ta sig för och även om man kanske vet det någonstans där inne, är det påfrestande med det psykiska spelet. Lisa vet vad hon vill ha och jobbar stenhårt på att få det, ibland är hon dock lite för pinsam och verkar sakna värdighet. Men förmodligen är det det instabila psyket som talar. Larter gör rollen fruktansvärt obehaglig och bra.
Filmen är helt okej men visst blir det mellan varven lite för mycket med den perfekta amerikanska familjen. Det spelas skön musik medan bilder av de busiga och förälskade föräldrarna umgås med varandra och det blir för mycket av det perfekta. Likväl som filmen är riktigt klichéartad sina stunder så kan en kommentar eller agerande bryta mot mönstret som får en att reagera. När Sharon till exempel visar sitt rätta jag flyger de tuffa ghettoorden så som "bitch" och "skinny ass" och det går inte att låta bli att fnissa lite.
Derek Caharles (Elba) är gift med Sharon (Knowles). I början av filmen flyttar de in i sitt nya hus tillsammans med sonen Kyle. Allt ser ut att vara perfekt. De är lyckliga, vackra, har gott om pengar och äktenskapet är guld och gröna skogar. Charles arbetar som ekonomisk rådgivare och han är på väg att klättra i företaget. Det går bra med karriären och Charles är den där vänliga killen som är snäll mot alla men hård i affärer. En dag får företaget en vikare som heter Lisa (Larter). Lisa verkar vara den perfekta och effektiva vikarien ända tills det visar sig, vilket det gör väldigt snabbt, att hon är psykiskt sjuk och anser sig ha en affär med Charles. Hon gör allt för att förföra honom trots att Charles kämpar emot. Det går så långt att resten av familjen utsätts för fara i Lisas kamp om den man hon tycker sig ha rätt till.
Givetvis dras tankarna ganska snabbt till klassikern "Farlig förbindelse" med Michael Douglas och Glenn Close.
Sharon är en ganska svartsjuk fru som inte låter sin man ha kvinnliga assistenter. Det är en otroligt irriterande sida att man ens kan säga en sådan sak till sin partner. Det måste betyda att man inte litar på sin andra hälft och som partner borde man ana ugglor i mossen. Beyoncé spelar väldigt bra. Hon är en kvinna som fått gåvan att både sjunga och agera. Hon är väldigt naturlig i sin roll och det ger ett stort plus till henne.
Under hela filmen finns det en obehaglig känsla under skinnet som kommer krypande mer och mer. Helt klart undrar man vad den luriga Lisa ska ta sig för och även om man kanske vet det någonstans där inne, är det påfrestande med det psykiska spelet. Lisa vet vad hon vill ha och jobbar stenhårt på att få det, ibland är hon dock lite för pinsam och verkar sakna värdighet. Men förmodligen är det det instabila psyket som talar. Larter gör rollen fruktansvärt obehaglig och bra.
Filmen är helt okej men visst blir det mellan varven lite för mycket med den perfekta amerikanska familjen. Det spelas skön musik medan bilder av de busiga och förälskade föräldrarna umgås med varandra och det blir för mycket av det perfekta. Likväl som filmen är riktigt klichéartad sina stunder så kan en kommentar eller agerande bryta mot mönstret som får en att reagera. När Sharon till exempel visar sitt rätta jag flyger de tuffa ghettoorden så som "bitch" och "skinny ass" och det går inte att låta bli att fnissa lite.
EXTRAMATERIALET
I extramaterialet får vi i "Playing together nicely" se hur filmen blev till, idén bakom och bakom kameran. Intervjuer med skådespelarna som pratar om sina rollkaraktärer och även intervjuer med männen bakom filmen. "Girl fight!" är precis vad det låter. Filmens stora slagsmålsscen är noga upplagd och i tio minuter får vi veta hur de gjorde den och vad som var tvunget att strykas. "Obsessed: Dressed to kill" handlar om filmens kostymer och vad de olika karaktärerna skulle bära för kläder i filmen.
TRE SAKER
1. Filmen har riktigt bra musik och givetvis sjunger Beyoncé finalsången.
2. Både Beyoncé och hennes pappa är med som exekutiva producenter. Jag är inte förvånad.
3. Upprepande gånger översätts ett självmordsförsök till "ta självmord". Suck. Det heter "begå självmord" och det fick jag lära mig när jag var elva år.
2. Både Beyoncé och hennes pappa är med som exekutiva producenter. Jag är inte förvånad.
3. Upprepande gånger översätts ett självmordsförsök till "ta självmord". Suck. Det heter "begå självmord" och det fick jag lära mig när jag var elva år.
MARIA EREMO (2009-12-03)