Multiplot med miserabla människor igen
Powder Blue
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2009
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Till att börja med vill jag starta med att gnälla lite på marknadsföringen av den här filmen. Detta råkade bli Patrick Swayzes sista film, vilket blåsts upp till enorma proportioner på denna utgåvas förpackning. Som ni kan se av omslagsbilden till höger målas Swayze upp som historiens huvudperson. Så är det inte alls - han har en liten, men visserligen betydande biroll, men framför allt så är bilden på honom inte alls plockad från filmen. Här spelar han nämligen en stripklubbs-/bordellägare med långt ljust hårdrockshår och ganska markerat smink, och den där bilden ser ut som en bild från en premiär eller likande.
Att nämna att det är Swayzes sista film är en sak, och att lyfta fram honom på omslaget är också okej, men det är fan riktigt illa att sätta dit en bild från ett helt annat sammanhang och låtsas som ingenting. (Jämför med det amerikanska omslaget).
Nog om det. Det här är en film som man på ett eller annat sätt sett tidigare. Multiplotten är ett grepp som figurerat i film sen urminnes tider, och att enbart gestalta miserabla människor är också gjort, och att sen kombinera de två, ja, det har vi sett tidigare - och på bättre sätt än i "Powder Blue".
I huvudsak följer vi fyra människor. Jessica Biel spelar strippan Rose Johnny som har sin lille son liggande på sjukhus i koma. Hon slavar ihop pengar för att betala sjukhusräkningarna genom att strippa - men inte göra något mer. Hur hon finner pengar till att dra i sig näsgodis vet jag inte, men det är också något hon måste göra för att klara av sin situation.
Ray Liotta spelar en dödsjuk ex-fånge som nu kommit ut i det fria för att göra något vettigt under sluttampen av sitt liv. Han har fått hjälp att spåra upp Rose Johnny och som tittare tror vi att han ska knäppa henne, men han verkar bara vilja prata med henne och hon blir allt mer mottaglig för att prata med honom. Det finns en naturlig kemi mellan dem - men varför?
Forest Whitaker spelar änklingen Charlie som blev av med sin fru i en bilolycka på väg från deras bröllop - (fy satan, vilken djävulsk situation!) - och nu har han både tappat tron och livslusten och åker runt med alla sina besparingar för att försöka hitta någon som kan tänka sig att skjuta honom, eftersom han inte klarar av det själv.
Slutligen har vi den unga begravningsentreprenören Qwerty Doolittle (Eddie Redmayne) som förutom ett hopplöst osannolikt namn lider av astma och extrem nervositet när han står inför det motsatta könet. Han har ärvt begravningsbyrån men har extremt svårt att hålla liv i ekonomin.
Dessa miserabla människors liv korsas med varandra och en rad andra miserabla typer, precis som det ska vara i en multiplot. Senast förra året såg jag "The Air I Breathe", som även den innehöll Forest Whitaker i en liknande roll, som klarade av det här på ett betydligt bättre sätt. Nu ska jag inte säga att "Powder Blue" är dålig, för det är den inte, och har man inte sett någon deppig multiplot på länge - eller inte så många över huvud taget - så kan nog filmen kännas riktigt bra och gripande. Den är snyggt gjort med vackert foto och ett trivsamt och ledset pianoplink i bakgrunden som sätter stämningen.
Trots det, och trots ett stabilt skådespel, så gör inte "Powder Blue" något större avtryck hos mig. Ett godkänt drama, men det har gjorts tidigare - och bättre.
Att nämna att det är Swayzes sista film är en sak, och att lyfta fram honom på omslaget är också okej, men det är fan riktigt illa att sätta dit en bild från ett helt annat sammanhang och låtsas som ingenting. (Jämför med det amerikanska omslaget).
Nog om det. Det här är en film som man på ett eller annat sätt sett tidigare. Multiplotten är ett grepp som figurerat i film sen urminnes tider, och att enbart gestalta miserabla människor är också gjort, och att sen kombinera de två, ja, det har vi sett tidigare - och på bättre sätt än i "Powder Blue".
I huvudsak följer vi fyra människor. Jessica Biel spelar strippan Rose Johnny som har sin lille son liggande på sjukhus i koma. Hon slavar ihop pengar för att betala sjukhusräkningarna genom att strippa - men inte göra något mer. Hur hon finner pengar till att dra i sig näsgodis vet jag inte, men det är också något hon måste göra för att klara av sin situation.
Ray Liotta spelar en dödsjuk ex-fånge som nu kommit ut i det fria för att göra något vettigt under sluttampen av sitt liv. Han har fått hjälp att spåra upp Rose Johnny och som tittare tror vi att han ska knäppa henne, men han verkar bara vilja prata med henne och hon blir allt mer mottaglig för att prata med honom. Det finns en naturlig kemi mellan dem - men varför?
Forest Whitaker spelar änklingen Charlie som blev av med sin fru i en bilolycka på väg från deras bröllop - (fy satan, vilken djävulsk situation!) - och nu har han både tappat tron och livslusten och åker runt med alla sina besparingar för att försöka hitta någon som kan tänka sig att skjuta honom, eftersom han inte klarar av det själv.
Slutligen har vi den unga begravningsentreprenören Qwerty Doolittle (Eddie Redmayne) som förutom ett hopplöst osannolikt namn lider av astma och extrem nervositet när han står inför det motsatta könet. Han har ärvt begravningsbyrån men har extremt svårt att hålla liv i ekonomin.
Dessa miserabla människors liv korsas med varandra och en rad andra miserabla typer, precis som det ska vara i en multiplot. Senast förra året såg jag "The Air I Breathe", som även den innehöll Forest Whitaker i en liknande roll, som klarade av det här på ett betydligt bättre sätt. Nu ska jag inte säga att "Powder Blue" är dålig, för det är den inte, och har man inte sett någon deppig multiplot på länge - eller inte så många över huvud taget - så kan nog filmen kännas riktigt bra och gripande. Den är snyggt gjort med vackert foto och ett trivsamt och ledset pianoplink i bakgrunden som sätter stämningen.
Trots det, och trots ett stabilt skådespel, så gör inte "Powder Blue" något större avtryck hos mig. Ett godkänt drama, men det har gjorts tidigare - och bättre.
EXTRAMATERIALET
Bakomfilmen "Shooting Blue" är av ganska traditionellt snitt. Trevlig och så men förmodligen ännu roligare att se om man älskar filmen.
TRE SAKER
1. På baksidan avslöjas Charlies yrke, men i filmen kommer detta inte fram förrän i slutet, så jag tror att det är en liten spoiler. Hade jag inte läst på baksidan så hade nog avslöjandet fått en större effekt.
2. Blått är ju som bekant den deppigaste färgen, och finns med i stort sett hela filmen.
3. I en av begravningsentreprenören Qwertys första scener sätter han hörlurar på ett kvinnolik han håller på och balsamerar, och då känns han lite grann som Johan Rheborgs dito i "NileCity 105,6"...
2. Blått är ju som bekant den deppigaste färgen, och finns med i stort sett hela filmen.
3. I en av begravningsentreprenören Qwertys första scener sätter han hörlurar på ett kvinnolik han håller på och balsamerar, och då känns han lite grann som Johan Rheborgs dito i "NileCity 105,6"...
ANDERS JAKOBSON (2009-12-02)