Kompromisslöse Cannon återvänder
Cannon - Säsong 2
Genre: Thriller, TV-serieFormat: DVD, region 2, 6 skivor
Bolag: Spiderbox, 2009
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: 4:3
"Cannon" är en klassisk amerikansk deckare som sändes i fem säsonger mellan 1971 och 1976 (svensk premiär 1972). Idag känns serien naturligtvis föråldrad och mossig, men de som söker nostalgikickar eller bara uppskattar kitchsfaktorn kommer att finna att "Cannon" är välgjord och pålitlig underhållning från en svunnen tid.
Huvudpersonen heter Frank Cannon, en föredetta snut och numera privatdetektiv. Han spelas med stor inlevelse av den rundlagde och mustaschprydde William Conrad, som måhända inte är någon fröjd för ögat (jag har väldigt svårt att tänka mig att serien gick hem hos den kvinnliga delen av demografin) men besitter stora mängder oborstad karisma. Han pratar varken känslor eller slarvar runt med några romantiska sidohistorier utan löser brott, skjuter med sin revolver och deltar i biljakter och slagsmål, allt ackompanjerat av ett tidstypiskt funkigt soundtrack. Med andra ord en förebild för män världen över.
Men trots att Cannon med råge kan hävda sig i hotfulla situationer, är hans kompromisslöshet och rappa tunga det främsta vapnet i arsenalen. Han tar inte skit av någon, och förföljer hänsynslösa skurkar till världens ände utan en tanke på sin egen säkerhet. Serien hade lika gärna kunnat heta "Bulldog", för Cannon både ser ut som och beter sig som en. Om mannen har en enda mjuk sida så är det hans intresse för matlagning. Men de kulinariska ögonblicken är få och korta. Varje avsnitt innehåller däremot flera actionsekvenser som är charmiga och av ett slag som tv-bilagorna förr i tiden beskrev som "rafflande".
Detta är seriens andra säsong, och den tidigare nämnda pålitligheten är något som snabbt framträder när de 23 episoderna börjar avverkas. Här finns inga avsteg från formeln, pretentiösa grepp eller lekar med formatet. Varje episod erbjuder 100 procent "Cannon" enligt formulär 1A, take it or leave it. Denna rigida hållning är ett tveeggat svärd, då man alltid vet ungefär vad ett avsnitt kommer att erbjuda samtidigt som en känsla av monotoni kan infinna sig vid intensivt tittande. Men "Cannon" var ju å andra sidan aldrig tänkt att dyka upp i rutan oftare än en gång i veckan. En annan effekt är att det inte finns några episoder som verkligen står ut från mängden, men inte heller några riktigt dåliga.
En intressant aspekt är att förutom Cannon själv finns inga frekvent återkommande karaktärer, och varje avsnitt befolkas av en så gott som unik gästensemble. Detta förstärker ytterligar bilden av huvudpersonen som den outtröttliga ensamvargen som kan hantera varje situation han ställs inför.
Varje avsnitt är indelat i fyra akter (en ursäkt för att kunna slänga in reklam mellan dem) och följer samma mönster. Oftast utspelas de i Los Angeles, men då och då får Cannon göra en exkursion till landsbygden för att lösa ett fall, något som skänker en smula variation till miljöerna. I vissa episoder går man så långt som att slänga in lite samhällskommentarer i handlingen, som i "Bitter Legion", där desillusionerade Vietnam-veteraner begår brott eller "A Long Way Down", som ser Cannon försöka rentvå en svart läkare med rötter i ghettot. Detta hjälper till att förankra serien i verkligheten, och hålls på en någorlunda snäll och oförarglig nivå utan att trampa på några ömma tår.
Moderna kriminalserier har sedan länge lämnat "Cannon" med flera i kölvattnet, och serien lär knappast finna någon storpublik på dvd. Men för att förstå var vi befinner oss idag är det ibland nödvändigt att blicka mot det förflutna, och tagen för vad han är Frank Cannon ett utmärkt exempel på dåtidens tv-deckare.
Huvudpersonen heter Frank Cannon, en föredetta snut och numera privatdetektiv. Han spelas med stor inlevelse av den rundlagde och mustaschprydde William Conrad, som måhända inte är någon fröjd för ögat (jag har väldigt svårt att tänka mig att serien gick hem hos den kvinnliga delen av demografin) men besitter stora mängder oborstad karisma. Han pratar varken känslor eller slarvar runt med några romantiska sidohistorier utan löser brott, skjuter med sin revolver och deltar i biljakter och slagsmål, allt ackompanjerat av ett tidstypiskt funkigt soundtrack. Med andra ord en förebild för män världen över.
Men trots att Cannon med råge kan hävda sig i hotfulla situationer, är hans kompromisslöshet och rappa tunga det främsta vapnet i arsenalen. Han tar inte skit av någon, och förföljer hänsynslösa skurkar till världens ände utan en tanke på sin egen säkerhet. Serien hade lika gärna kunnat heta "Bulldog", för Cannon både ser ut som och beter sig som en. Om mannen har en enda mjuk sida så är det hans intresse för matlagning. Men de kulinariska ögonblicken är få och korta. Varje avsnitt innehåller däremot flera actionsekvenser som är charmiga och av ett slag som tv-bilagorna förr i tiden beskrev som "rafflande".
Detta är seriens andra säsong, och den tidigare nämnda pålitligheten är något som snabbt framträder när de 23 episoderna börjar avverkas. Här finns inga avsteg från formeln, pretentiösa grepp eller lekar med formatet. Varje episod erbjuder 100 procent "Cannon" enligt formulär 1A, take it or leave it. Denna rigida hållning är ett tveeggat svärd, då man alltid vet ungefär vad ett avsnitt kommer att erbjuda samtidigt som en känsla av monotoni kan infinna sig vid intensivt tittande. Men "Cannon" var ju å andra sidan aldrig tänkt att dyka upp i rutan oftare än en gång i veckan. En annan effekt är att det inte finns några episoder som verkligen står ut från mängden, men inte heller några riktigt dåliga.
En intressant aspekt är att förutom Cannon själv finns inga frekvent återkommande karaktärer, och varje avsnitt befolkas av en så gott som unik gästensemble. Detta förstärker ytterligar bilden av huvudpersonen som den outtröttliga ensamvargen som kan hantera varje situation han ställs inför.
Varje avsnitt är indelat i fyra akter (en ursäkt för att kunna slänga in reklam mellan dem) och följer samma mönster. Oftast utspelas de i Los Angeles, men då och då får Cannon göra en exkursion till landsbygden för att lösa ett fall, något som skänker en smula variation till miljöerna. I vissa episoder går man så långt som att slänga in lite samhällskommentarer i handlingen, som i "Bitter Legion", där desillusionerade Vietnam-veteraner begår brott eller "A Long Way Down", som ser Cannon försöka rentvå en svart läkare med rötter i ghettot. Detta hjälper till att förankra serien i verkligheten, och hålls på en någorlunda snäll och oförarglig nivå utan att trampa på några ömma tår.
Moderna kriminalserier har sedan länge lämnat "Cannon" med flera i kölvattnet, och serien lär knappast finna någon storpublik på dvd. Men för att förstå var vi befinner oss idag är det ibland nödvändigt att blicka mot det förflutna, och tagen för vad han är Frank Cannon ett utmärkt exempel på dåtidens tv-deckare.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Förtexterna är härligt tidstypiska, kompletta med en mörkröstad amerikan som upplyser oss om att vi ser "CANNON! Starring... WILLIAM CONRAD!"
2. På 70-talet var konceptet med en telefon i bilen ohyggligt spännande. Frank Cannon har naturligtvis en sådan telefon, vilket vi under närmast ceremoniella former upplyses om i var och varannat avsnitt.
3. William Conrad återkom i slutet av 80-talet i stor stil med tv-serien "Jake and the Fatman" (i Sverige känd som "Rättvisans män"), vilken likt "Cannon" varade i hela fem säsonger. Han dog när hjärtat till slut gav upp i februari 1994.
2. På 70-talet var konceptet med en telefon i bilen ohyggligt spännande. Frank Cannon har naturligtvis en sådan telefon, vilket vi under närmast ceremoniella former upplyses om i var och varannat avsnitt.
3. William Conrad återkom i slutet av 80-talet i stor stil med tv-serien "Jake and the Fatman" (i Sverige känd som "Rättvisans män"), vilken likt "Cannon" varade i hela fem säsonger. Han dog när hjärtat till slut gav upp i februari 1994.
JOEL FORNBRANT (2009-12-06)