Den svåra uppföljaren
Plötsligt igen...
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Pan Vision, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Jag älskar "Plötsligt i Vinslöv", så till grad att jag räknar den som en favoritfilm. Ett dokumentärt nedslag i en liten by i norra Skåne där folk har sina olika små intressen och den typiska småstadsvardagen skildras på ett väldigt underhållande sätt.
Filmen blev kult, knastriga VHS-rippar cirkulerade på nätet, föreningen "Vinslöv - Plötsligt en förening" bildades och lyckades få SVT att släppa dokumentären som DVD, Vinslöv hamnade i det nya Monopolspelet och kulten växte och växte.
Detta är dock inte till "Plötsligt igen...":s fördel. När Jenny Bergman och Malin Skjöld återvänder till Vinslöv dräller det av fanboys och fangirls och mängder av journalister som vill ha sin del av Vinslövkakan, och det blir inte alls samma sak igen. Det är i och för sig ett allmänt problem när man ska följa upp en succé flera år senare - det blir aldrig samma sak. "Plötsligt igen..." drabbas av fenomenet Vinslöv snarare än att bjuda på samma värme och underhållning som den första filmen. Det är nästan så det hade varit mer värt med en renodlad och mer saklig film om fenomenet än vad vi nu har att se. Jennys och Malins fria dokumentärstil fungererar inte lika bra i det material som bjuds här.
Å andra sidan räcker det med att någon av de tre huvudpersonerna Holger Nilsson, Anders Svensson eller Kjell "Mr Bangolf" Fredriksson öppnar munnen för att man ska le till och minnas allt det man gillade med originalet. De är väl medvetna om vad de varit med om. Holger är kanske minst berörd, och mest äkta, Anders har ett ansiktsuttryck som signalerar att han skäms hela tiden och Kjell är vansinnigt medveten om sin status och ser till att utnyttja den så mycket det går. Sekvensen där han på en föreningsträff framför "Vår bästa tid är nu" i hög hatt och frack är så fruktansvärt pinsam, inte ens så det blir kul.
På omslaget ser vi lokaljournalisten Bertil Nilsson, en rejäl man av den gamla skolan som utifrån dokumentären verkar vara som fastlimmad i Vinslöv och skriva om det mesta, oavsett nyhetsvärde. När vi ser honom på redaktionen för Norra Skåne i Hässleholm sitter han intryckt i ett hörn som är så stökigt och fyllt av gamla tidningar att det nästan överträffar Holgers lägenhet, vars stökighet hindrade honom från att få tillbaka sin papegoja efter att ha legat på sjukhus.
Det vore en lögn att säga att Holger ser pigg och fräsch ut. Han är gammal och sjuk och som tittare känns det nästan som det är för mycket folk som är och rycker i honom.
Det är väl lite så hela dokumentären känns: det är för mycket folk som är och rycker i Vinslöv och för mig blir denna uppföljare en ganska stor besvikelse. Originalet kommer alltid att hålla, men den här filmen är det tveksamt om den ens skulle gjorts. Mystiken har försvunnit och ersatts av en kult som utplånar det kultiga.
Filmen blev kult, knastriga VHS-rippar cirkulerade på nätet, föreningen "Vinslöv - Plötsligt en förening" bildades och lyckades få SVT att släppa dokumentären som DVD, Vinslöv hamnade i det nya Monopolspelet och kulten växte och växte.
Detta är dock inte till "Plötsligt igen...":s fördel. När Jenny Bergman och Malin Skjöld återvänder till Vinslöv dräller det av fanboys och fangirls och mängder av journalister som vill ha sin del av Vinslövkakan, och det blir inte alls samma sak igen. Det är i och för sig ett allmänt problem när man ska följa upp en succé flera år senare - det blir aldrig samma sak. "Plötsligt igen..." drabbas av fenomenet Vinslöv snarare än att bjuda på samma värme och underhållning som den första filmen. Det är nästan så det hade varit mer värt med en renodlad och mer saklig film om fenomenet än vad vi nu har att se. Jennys och Malins fria dokumentärstil fungererar inte lika bra i det material som bjuds här.
Å andra sidan räcker det med att någon av de tre huvudpersonerna Holger Nilsson, Anders Svensson eller Kjell "Mr Bangolf" Fredriksson öppnar munnen för att man ska le till och minnas allt det man gillade med originalet. De är väl medvetna om vad de varit med om. Holger är kanske minst berörd, och mest äkta, Anders har ett ansiktsuttryck som signalerar att han skäms hela tiden och Kjell är vansinnigt medveten om sin status och ser till att utnyttja den så mycket det går. Sekvensen där han på en föreningsträff framför "Vår bästa tid är nu" i hög hatt och frack är så fruktansvärt pinsam, inte ens så det blir kul.
På omslaget ser vi lokaljournalisten Bertil Nilsson, en rejäl man av den gamla skolan som utifrån dokumentären verkar vara som fastlimmad i Vinslöv och skriva om det mesta, oavsett nyhetsvärde. När vi ser honom på redaktionen för Norra Skåne i Hässleholm sitter han intryckt i ett hörn som är så stökigt och fyllt av gamla tidningar att det nästan överträffar Holgers lägenhet, vars stökighet hindrade honom från att få tillbaka sin papegoja efter att ha legat på sjukhus.
Det vore en lögn att säga att Holger ser pigg och fräsch ut. Han är gammal och sjuk och som tittare känns det nästan som det är för mycket folk som är och rycker i honom.
Det är väl lite så hela dokumentären känns: det är för mycket folk som är och rycker i Vinslöv och för mig blir denna uppföljare en ganska stor besvikelse. Originalet kommer alltid att hålla, men den här filmen är det tveksamt om den ens skulle gjorts. Mystiken har försvunnit och ersatts av en kult som utplånar det kultiga.
EXTRAMATERIALET
Här finns ett antal klipp som av en eller annan anledning inte platsade i huvudfilmen. Jag vill egentligen inte kalla dem för borttagna scener, utan kanske snarare kompletterande scener. Det är dock väldigt varierande kvalitet på det hela. Paret Fredrikssons egenfilmade semesterbilder är ett tydligt exempel på att vissa borde hålla sig till stillbildskameror och den extremt utdragna intervjun med caféägaren är näst intill plågsam att ta sig igenom.
Då är Mellan-Kjells anekdoter om hur han fick sina namn betydligt roligare.
Då är Mellan-Kjells anekdoter om hur han fick sina namn betydligt roligare.
TRE SAKER
1. Filmen plus extramaterialet är sammanlagt 79 minuter långt. På omslaget får man lite intrycket av att det är själva filmen som är så lång. För övrigt säger omslaget även att filmen är rekommenderad från 5 år...
2. Precis som i originalfilmen innehåller filmen fasta undertexter på svenska, vilket behövs.
3. Jag saknar en uppföljning på vad som hände med konstföreningen kontra bangolfklubben. Faktum är att jag saknar väldigt mycket.
2. Precis som i originalfilmen innehåller filmen fasta undertexter på svenska, vilket behövs.
3. Jag saknar en uppföljning på vad som hände med konstföreningen kontra bangolfklubben. Faktum är att jag saknar väldigt mycket.
ANDERS JAKOBSON (2010-01-31)