Om manlig vänskap
Becket
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
"Becket" från 1964 tillhör den gamla sortens storslagna kostymdrama. Filmen var en stor framgång på sin tid med inte mindre än 12 Oscarsnomineringar (den vann en), en hög andra utmärkelser samt ett varmt mottagande av publiken. 2007 gjorde denna klassiker återkomst på vita duken i en restaurerad version, och nu kan vi avnjuta detta fina svenska dvd-släpp.
Berättelsen utspelar sig i 1100-talets England, och utforskar det röriga förhållandet mellan Kung Henrik II (Peter O'Toole) och Thomas Becket (Richard "Örnnästet" Burton), ärkebiskop, det vill säga landets religiösa ledare. Relationen mellan vännerna är minst sagt stormig och pendlar snabbt mellan kärlek och hat, påverkad av såväl politiska skeenden som personliga egenskaper hos dessa två framstående herrar.
I filmens inledning är dock Becket endast en slags rådgivare eller högra hand åt kungen. Deras vänskap är här i sin mest bekymmersfria fas, vilket förutom att försöka inskränka den ständigt hotande kyrkans makt manifesteras genom supande, horande och andra medeltida uttryck av male bonding. Individuellt kunde de emellertid inte vara mer olika. Henrik II är en impulsiv, utagerande och omogen tyrann, medan Becket tycks introvert, filosofisk och med ett visst rättspatos. Den senare plågas svårt av sin självupplevda avsaknad av heder, vilken bottnar i det faktum att han är en saxisk kollaboratör i den normandiska härskarklassen.
England ligger i krig med Frankrike, och för att finansiera detta spektakel behöver kungen ekonomiskt stöd från kyrkan, vars biskopar inte är helhjärtat villiga att skiljas från sina surt förvärvade kollektslantar. Men när ärkebiskopen av Canterbury tillika kyrkans högsta auktoritet plötsligt avlider, får Henrik en snilleblixt. Genom att utnämna sin förtrogne vän och rådgivare som efterträdare till ämbetet kommer kronans inflytande över kyrkan att blir så gott som absolut. Vad han inte räknat med är att Becket väl på plats i Canterbury kommer att finna sin saknade heder genom gud och snart vända sig emot sin kung. Detta resulterar förutom de politiska implikationerna i en för evigt krossad vänskap mellan de två.
"Becket" är adapterad från en pjäs av Jean Anouihl, och att berättelsen har sitt ursprung på scen märks sannerligen. Oavsett om Becket och kungen befinner sig hemma i England eller på kampanj i Frankrike, består filmens scener så gott som uteslutande av dialog. "Braveheart"-liknande krigsscener och spänningssekvenser är obefintliga. Det är dock inga problem att ta sig igenom de två och en halv timmarna av berättelsen, då dialogen är utsökt, skådespelarinsatserna fenomenala och scenografin och musiken lysande.
I centrum står ständigt O'Toole och Burton, vilka på egen hand är karismatiska nog, men tillsammans har den sorts glödande kemi som är absolut nödvändig för en film av detta slag. När den alltmer desperate Henrik sörjer sin förlorade vän, på sätt och vis sitt livs kärlek, kan vi helt och fullt empatisera med honom då skådespelarna lagt ett så gediget grundjobb i att etablera relationen.
Det manliga kärlekstemat är en intressant aspekt av filmen. Det framgår aldrig att Henriks och Beckets relation skulle vara något annat än platonisk, men för att vara en film från första halvan av 60-talet är "Becket" väldigt nära gränsen att uppfattas som homoerotisk. Särskilt kungens besatthet av sin vän (som av hans egen mor avfärdas som osund) framstår som en manisk älskares försök att återfå en förlorad kärlek.
Det må vara som det vill med den saken, men det underliggande temat är ett bra exempel på hur "Becket" subtilt fungerar på olika nivåer. På ytan är det historien om kampen mellan kyrka och stat, men filmen kan lika gärna läsas som en studie i manlig vänskap.
Berättelsen utspelar sig i 1100-talets England, och utforskar det röriga förhållandet mellan Kung Henrik II (Peter O'Toole) och Thomas Becket (Richard "Örnnästet" Burton), ärkebiskop, det vill säga landets religiösa ledare. Relationen mellan vännerna är minst sagt stormig och pendlar snabbt mellan kärlek och hat, påverkad av såväl politiska skeenden som personliga egenskaper hos dessa två framstående herrar.
I filmens inledning är dock Becket endast en slags rådgivare eller högra hand åt kungen. Deras vänskap är här i sin mest bekymmersfria fas, vilket förutom att försöka inskränka den ständigt hotande kyrkans makt manifesteras genom supande, horande och andra medeltida uttryck av male bonding. Individuellt kunde de emellertid inte vara mer olika. Henrik II är en impulsiv, utagerande och omogen tyrann, medan Becket tycks introvert, filosofisk och med ett visst rättspatos. Den senare plågas svårt av sin självupplevda avsaknad av heder, vilken bottnar i det faktum att han är en saxisk kollaboratör i den normandiska härskarklassen.
England ligger i krig med Frankrike, och för att finansiera detta spektakel behöver kungen ekonomiskt stöd från kyrkan, vars biskopar inte är helhjärtat villiga att skiljas från sina surt förvärvade kollektslantar. Men när ärkebiskopen av Canterbury tillika kyrkans högsta auktoritet plötsligt avlider, får Henrik en snilleblixt. Genom att utnämna sin förtrogne vän och rådgivare som efterträdare till ämbetet kommer kronans inflytande över kyrkan att blir så gott som absolut. Vad han inte räknat med är att Becket väl på plats i Canterbury kommer att finna sin saknade heder genom gud och snart vända sig emot sin kung. Detta resulterar förutom de politiska implikationerna i en för evigt krossad vänskap mellan de två.
"Becket" är adapterad från en pjäs av Jean Anouihl, och att berättelsen har sitt ursprung på scen märks sannerligen. Oavsett om Becket och kungen befinner sig hemma i England eller på kampanj i Frankrike, består filmens scener så gott som uteslutande av dialog. "Braveheart"-liknande krigsscener och spänningssekvenser är obefintliga. Det är dock inga problem att ta sig igenom de två och en halv timmarna av berättelsen, då dialogen är utsökt, skådespelarinsatserna fenomenala och scenografin och musiken lysande.
I centrum står ständigt O'Toole och Burton, vilka på egen hand är karismatiska nog, men tillsammans har den sorts glödande kemi som är absolut nödvändig för en film av detta slag. När den alltmer desperate Henrik sörjer sin förlorade vän, på sätt och vis sitt livs kärlek, kan vi helt och fullt empatisera med honom då skådespelarna lagt ett så gediget grundjobb i att etablera relationen.
Det manliga kärlekstemat är en intressant aspekt av filmen. Det framgår aldrig att Henriks och Beckets relation skulle vara något annat än platonisk, men för att vara en film från första halvan av 60-talet är "Becket" väldigt nära gränsen att uppfattas som homoerotisk. Särskilt kungens besatthet av sin vän (som av hans egen mor avfärdas som osund) framstår som en manisk älskares försök att återfå en förlorad kärlek.
Det må vara som det vill med den saken, men det underliggande temat är ett bra exempel på hur "Becket" subtilt fungerar på olika nivåer. På ytan är det historien om kampen mellan kyrka och stat, men filmen kan lika gärna läsas som en studie i manlig vänskap.
EXTRAMATERIALET
Förutom ett kommentarspår med Peter O'Toole finns här några intressanta bonusinslag. I den relativt korta "A Tapestry of Music" talar kompositören Laurence Rosenthal (som ser exakt ut som en äldre och något tjockare version av Larry David) nostalgiskt om sin inblandning i filmen och i synnerhet om hur musiken han använde inte alltid var kontemporär med tidsperioden. Den roligaste historien han bjuder på är om hur producenten Hal B. Wallis försökte påverka honom att skriva en mer triumferande final för filmen, och hur han lyckades göra detta, men ändå lägga in illabådande toner i musikens bakgrund utan att producenten märkte något.
I inslaget "Epic Editor" möter vi Anne Coates, som klippte filmen. Hon beskriver skillnader mellan klippning då och nu, och anser så här i efterhand att regissören borde lagt in ett par actionsekvenser för att göra filmen lite mer episk.
Till sist har vi biotrailern, en tv-spot och ett bildgalleri.
I inslaget "Epic Editor" möter vi Anne Coates, som klippte filmen. Hon beskriver skillnader mellan klippning då och nu, och anser så här i efterhand att regissören borde lagt in ett par actionsekvenser för att göra filmen lite mer episk.
Till sist har vi biotrailern, en tv-spot och ett bildgalleri.
TRE SAKER
1. Verklighetens Thomas Becket var inte alls saxare, vilket filmen och scenförlagan gör gällande. Han var normand precis som kungen.
2. Regissören Peter Glenville var även boss när pjäsen sattes upp på Broadway. Becket spelades då av Laurence Olivier och Henrik II av Anthony Quinn.
3. När Becket är på besök i Frankrike talar Ludvig VII perfekt högtravande engelska, medan påven i Rom pratar med nästan parodiskt tjock italiensk brytning.
2. Regissören Peter Glenville var även boss när pjäsen sattes upp på Broadway. Becket spelades då av Laurence Olivier och Henrik II av Anthony Quinn.
3. När Becket är på besök i Frankrike talar Ludvig VII perfekt högtravande engelska, medan påven i Rom pratar med nästan parodiskt tjock italiensk brytning.
JOEL FORNBRANT (2010-02-20)