Odiskutabelt nödvändig film i baktakt
The Harder They Come
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.66:1
Perry Henzells nyrestaurerade "The harder they come" är snart fyrtio år gammal, och står sig fortfarande som ett av musikhistoriens viktigaste tidsdokument. Jag borde kanske skriva filmhistorien istället, men storyn om den fattiga Ivanhoe Martins (Jimmy Cliff) resa från bondgrabb till lycksökare i Kingston är lite väl enkel för att verkligen bränna sig fast. Han blir bestulen (förstås), lurad av ett skivbolag (som så att säga sticker med alla pengarna), kriminell (det hör till) och slutligen ett slags rebell från slummen när han jagad av polisen ändå är firad musiker tack vare singeln "The harder they come".
Vad som gör filmen till livsviktig i sin kontext är att dess småtaffliga enkelhet visar en vardag och en verklighet i ett land vars rika musikkultur ännu inte fått det internationella genomslag som skulle komma först med Bob Marleys skivor "Catch a fire" och "Burnin'" (som nådde den vita arbetarklassen i England först tack vare Island Records utgivningar av dem året efter "The harder they come" nådde biograferna).
Den kontexten gör Perry Henzells film till en odiskutabelt nödvändig film att se för alla som har minsta intresse av varför musiken utvecklades som den gjorde på sjuttiotalet.
Soundtracket är också på alla sätt en dröm. Cliff själv bidrar med bland annat "You can get it if you really want", "Many rivers to cross" och "Sitting in limbo", the Maytals bjuder på "Pressure drop", och Desmond Dekker har med "007 (Shanty town)". Mot en kuliss av Kingstons hårda och karga slum med rude boys, kriminalitet och droger, är det på något sätt också enkelt att förstå dels varför den tilltalade ett ungt the Clash så väldigt mycket, dels vad den också betydde för deras musik och attityd. "The harder they come" är inget mästerverk, men du måste ändå se den.
Vad som gör filmen till livsviktig i sin kontext är att dess småtaffliga enkelhet visar en vardag och en verklighet i ett land vars rika musikkultur ännu inte fått det internationella genomslag som skulle komma först med Bob Marleys skivor "Catch a fire" och "Burnin'" (som nådde den vita arbetarklassen i England först tack vare Island Records utgivningar av dem året efter "The harder they come" nådde biograferna).
Den kontexten gör Perry Henzells film till en odiskutabelt nödvändig film att se för alla som har minsta intresse av varför musiken utvecklades som den gjorde på sjuttiotalet.
Soundtracket är också på alla sätt en dröm. Cliff själv bidrar med bland annat "You can get it if you really want", "Many rivers to cross" och "Sitting in limbo", the Maytals bjuder på "Pressure drop", och Desmond Dekker har med "007 (Shanty town)". Mot en kuliss av Kingstons hårda och karga slum med rude boys, kriminalitet och droger, är det på något sätt också enkelt att förstå dels varför den tilltalade ett ungt the Clash så väldigt mycket, dels vad den också betydde för deras musik och attityd. "The harder they come" är inget mästerverk, men du måste ändå se den.
EXTRAMATERIALET
Digert på en helt egen skiva får du två dokumentärer om filmen och dess betydelse, intervjuer med både Jimmy Cliff och Perry Penzel och musikvideon med ledmotivet. Dokumentären om hur filmen blev till är nästan en timme lång och dissekerar verkligen arbetet med att ta fram den, vilket är intressant om du bryr dig men tempot är segt och långrandigt. Dokumentären om filmens betydelse är tio minuter och ganska larvig.
TRE SAKER
1. Öppningsscenen där kameran panorerar in bussen som rullar längs havet och sedermera in mot Kingston är filmens riktiga behållning. Cliffs "You can get it if you really want" ekar ut över vyn och hoppet och drömmarna lyser i hans ansikte när bilar tutar, en Mustang kör förbi och bussen fylls på med nya resande.
2. The Clash refererar till filmen framförallt i djupt reggaeinfluerade "Guns of Brixton", där Joe Strummer sjunger "You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun. His game is called survivin', at the end of the harder they come".
3. Året innan "The harder they come" kom filmen "Vanishing point", med Barry Newman i huvudrollen som billevereraren Kowalski. Inte heller den filmen är ett mästerverk, men musikhistoriskt är den viktig och måste ses: 26 år senare låg den som stark influens till den näst bästa skiva Primal Scream spelat in (också skivan heter "Vanishing point").
2. The Clash refererar till filmen framförallt i djupt reggaeinfluerade "Guns of Brixton", där Joe Strummer sjunger "You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun. His game is called survivin', at the end of the harder they come".
3. Året innan "The harder they come" kom filmen "Vanishing point", med Barry Newman i huvudrollen som billevereraren Kowalski. Inte heller den filmen är ett mästerverk, men musikhistoriskt är den viktig och måste ses: 26 år senare låg den som stark influens till den näst bästa skiva Primal Scream spelat in (också skivan heter "Vanishing point").
JOAKIM JOHANSSON (2010-04-18)