Hör, jag letar efter min pappa
Pappa kom hem
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Buena Vista Home Entertainment, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 1.33:1
Att bestämma sig och att företa sig en resa. Att berätta om sin pappa. Det är så det börjar; trevande. Och trevande och sökande är hela denna mycket fina dokumentär av norska filmaren Stein Elvestad, ofta bildsatt med konturer av vackra fjäll mot blå himmel. Jack Vreeswijk (son och vissångare) och Stefan Sundström (vän till Jack och vissångare) vill resa till nordnorska Tromsø för en konsert – men också för att söka Jacks rötter och hedra Cornelis Vreeswijks kärlek till bygden. Tromsø ligger så långt norrut att man nästan glömmer bort den, men staden har kallats "Lilla Paris", precis som Vänersborg. På resan berättas historien en gång för alla hur det är att leva i skuggan av en berömd pappa och hur man förvaltar sitt arv – musikaliskt och mänskligt – och tar det vidare till vad man vill själv med sitt liv.
I Tromsø tyckte Cornelis Vreeswijk om att vistas. Ibland i en husvagn nere på parkeringen, för han ville få vara ifred. Där hade han de norska vistrubadurvännerna Tobben och Ero (Torbjørn Willassen och Jan Ero Olsen), som kom att medverka på flera av Cornelis skivor, och där spelades också flera skivor in. Den vackra sången "Babyland", som fått rama in just denna dokumentär, är signerad Jan Ero Olsen.
Eftersom jag själv har en problematisk relation till min egen pappa söker jag mig ibland till pappaböcker, pappafilmer och pappamusik. Vi pappasökare famlar ofta desperat efter stöd och hjälp; efter svar på det vi undrat hela livet. En del av oss har pappa kvar och andra av oss, som Jack Vreeswijk, har bara en grav och sekundära källor att gå till. Vi måste få veta. Vi kan inte få ro tills vi vet. Och det är redan från början ett tröstlöst sökande – vare sig papporna är i livet eller ej – vi får aldrig de där svaren vi söker. Kanske är det så att det inte går att bota det där otillräckliga behovet från barndomen.
Den här dokumentären handlar om detta, men på ett stilla sätt, utan stora gester: Varför valde du inte mig i första rummet alltid? Varför fanns du inte där när jag behövde dig? Vart tog du vägen?! Varför sprang du? Varför räcker jag inte till för dig?
Det är universella frågor för alla pappasökare, men Stein Elvestad fick möjlighet att välja ett känt exempel. Upplägget är enkelt: Jack Vreeswijk söker sin pappa Cornelis på resan till Nordnorge, och en nedtonad och mycket ödmjuk Stefan Sundström fungerar som ciceron och bollplank: de viktiga frågorna ställs och det finns utrymme för Jack Vreeswijk att formulera svaren.
I sin relativa fåordighet, och i sin ibland avsaknad av nyanser (som jag bara tolkar som en ovanhet vid en kamera) målar Jack Vreeswijk upp en gripande bild av sonen som i vuxen ålder inte kan sluta att söka svaren kring pappan. Det börjar trevande från den nutida verkligheten i det familjehem han själv skapat i Stockholm och blir sedan en resa i dåtiden som avslutas med en kram på scenen i Tromsø. Jack naglar sig fast vid en av de enda människorna som finns kvar: Jan Ero Olsen.
Och jag blir sällan så tagen av film som när Stein Elvestad låter ett fotografi från ett julfirande mynna i att en son ställer frågan: "Men varför ville han inte fira jul med mig?"
Sammantaget: det här är en film värd att se. Ännu ett exempel på hur nordisk dokumentärfilm håller hög klass och aldrig kompromissar med kvalitet.
Och så innehåller filmen musik fångad i stunden, på ett tåg, på hotellrum. Levererad av musikanter som kan sitt hantverk. En given hyllplats ska denna film ha för alla vänner av nordisk vistradition.
I Tromsø tyckte Cornelis Vreeswijk om att vistas. Ibland i en husvagn nere på parkeringen, för han ville få vara ifred. Där hade han de norska vistrubadurvännerna Tobben och Ero (Torbjørn Willassen och Jan Ero Olsen), som kom att medverka på flera av Cornelis skivor, och där spelades också flera skivor in. Den vackra sången "Babyland", som fått rama in just denna dokumentär, är signerad Jan Ero Olsen.
Eftersom jag själv har en problematisk relation till min egen pappa söker jag mig ibland till pappaböcker, pappafilmer och pappamusik. Vi pappasökare famlar ofta desperat efter stöd och hjälp; efter svar på det vi undrat hela livet. En del av oss har pappa kvar och andra av oss, som Jack Vreeswijk, har bara en grav och sekundära källor att gå till. Vi måste få veta. Vi kan inte få ro tills vi vet. Och det är redan från början ett tröstlöst sökande – vare sig papporna är i livet eller ej – vi får aldrig de där svaren vi söker. Kanske är det så att det inte går att bota det där otillräckliga behovet från barndomen.
Den här dokumentären handlar om detta, men på ett stilla sätt, utan stora gester: Varför valde du inte mig i första rummet alltid? Varför fanns du inte där när jag behövde dig? Vart tog du vägen?! Varför sprang du? Varför räcker jag inte till för dig?
Det är universella frågor för alla pappasökare, men Stein Elvestad fick möjlighet att välja ett känt exempel. Upplägget är enkelt: Jack Vreeswijk söker sin pappa Cornelis på resan till Nordnorge, och en nedtonad och mycket ödmjuk Stefan Sundström fungerar som ciceron och bollplank: de viktiga frågorna ställs och det finns utrymme för Jack Vreeswijk att formulera svaren.
I sin relativa fåordighet, och i sin ibland avsaknad av nyanser (som jag bara tolkar som en ovanhet vid en kamera) målar Jack Vreeswijk upp en gripande bild av sonen som i vuxen ålder inte kan sluta att söka svaren kring pappan. Det börjar trevande från den nutida verkligheten i det familjehem han själv skapat i Stockholm och blir sedan en resa i dåtiden som avslutas med en kram på scenen i Tromsø. Jack naglar sig fast vid en av de enda människorna som finns kvar: Jan Ero Olsen.
Och jag blir sällan så tagen av film som när Stein Elvestad låter ett fotografi från ett julfirande mynna i att en son ställer frågan: "Men varför ville han inte fira jul med mig?"
Sammantaget: det här är en film värd att se. Ännu ett exempel på hur nordisk dokumentärfilm håller hög klass och aldrig kompromissar med kvalitet.
Och så innehåller filmen musik fångad i stunden, på ett tåg, på hotellrum. Levererad av musikanter som kan sitt hantverk. En given hyllplats ska denna film ha för alla vänner av nordisk vistradition.
EXTRAMATERIALET
Det finns två musikvideor, som speglar en inspelning som nämns i filmen. Det finns också en bra bakomfilm där Stefan Sundström får huvudrollen och berättar om sin egen pappa, och tillåts visa sig naken på scenen och i sitt hantverk.
TRE SAKER
1. När Cornelis Vreeswijk begravdes i Katarina kyrka, Stockholm, på senhösten 1987, var det en stor statsangelägenhet. Man ville att hans gitarr skulle placeras på kistan och få följa med ner i graven. Jack Wreeswijk berättar om denna detalj från begravningen på ett mycket tragikomiskt sätt. Jag tänker inte återge det här.
2. Mer norsk koppling! Just nu – våren 2010 – spelar Amir Chamdin (Infinite Mass) in en film om Cornelis liv – som vi som följer "Skavlan" i SVT säkert redan känner till. I huvudrollen syns Hank von Helvete, aka Hans-Erik Dyvik Husby, sångare i Turbonegro. Jag tycker att Hank är så oerhört rätt för rollen och är livrädd för att detta ska sjabblas bort! Jag har så oerhört stort förtroende för att Amir fixar det men jag håller för ögonen tills i höst när filmen beräknas ha premiär.
3. Det finns ett par partier där man vill att Tobben - Torbjørn Willassen – ska medverka på konserten och i filmen, men han kan inte vara med för att han är svårt sjuk i cancer. Det framgår inte att Tobben också dog under tiden när dokumentären spelades in.
2. Mer norsk koppling! Just nu – våren 2010 – spelar Amir Chamdin (Infinite Mass) in en film om Cornelis liv – som vi som följer "Skavlan" i SVT säkert redan känner till. I huvudrollen syns Hank von Helvete, aka Hans-Erik Dyvik Husby, sångare i Turbonegro. Jag tycker att Hank är så oerhört rätt för rollen och är livrädd för att detta ska sjabblas bort! Jag har så oerhört stort förtroende för att Amir fixar det men jag håller för ögonen tills i höst när filmen beräknas ha premiär.
3. Det finns ett par partier där man vill att Tobben - Torbjørn Willassen – ska medverka på konserten och i filmen, men han kan inte vara med för att han är svårt sjuk i cancer. Det framgår inte att Tobben också dog under tiden när dokumentären spelades in.
TOBIAS JOHANSSON (2010-04-08)